Illustration: Johan Lindström/ Joxon Design

Om vi kan vara överens om att det är ett gigantiskt systemfel att betrakta allt obetalt arbete som måste göras varje dag [år ut och år in] i våra hem. Då kan vi väl också vara överens om att de vuxna & fullt fungerande parter som ingår under hemmets tak bär ett lika stort ansvar för att organisera & utföra det arbetet. Eller hur?

Det skulle i sin tur innebära att många av de argument för att INTE organisera hemmets arbete på exakt samma sätt som vi organiserar allt annat arbete faller likt korthus. Det är väl känt att det bästa sättet att öka arbetsglädjen, effektiviteten och samtidigt minska risken för stress & konflikter är:

Tydlig mål & rollfördelning.

Jag hör ibland, ganska ofta faktisk, folk uttrycka negativa kommentarer runt det här med att skriva listor, räkna och ”vara missunnsamma, eller vakta hur mycket var och en gör”.

Dels tänker jag att det åter handlar om en språklig konstruktion och föreställningar kring vad ”romantik” är. Den kulturellt uppbyggda föreställningen om en ljuvlig, heteronormativ kärlek som övervinner allt går väldigt dålig ihop med krass verklighet. Där Hollywoodfilmernas tårdrypande vackra, tonsatta  kärleksscener tar slut, börjar det de flesta av oss befinner oss i dagligen. Gå inte på den här fantasin som aldrig varit något annat än en oerhört normativ konstruktion.

Låt inte andra människor, era egna tankar eller känslor övertala er om att det är pinsamt och småsint att sträva efter rättvisa i era relationer.

[Tro inte att det på något sätt förminskar det som vi kallar kärlek.]

Den kulturellt romantiserade och ojämställda kärleksrelationen mellan män och kvinnor är ett av de största skälen till att förtrycket inom hemmets väggar bara får fortgå.

Föreställ er en arbetsplats där alla bara får göra precis vad de vill. Om någon lyfter ett problem eller vill ge förslag på förändring så bemöts det med:

”Åh gud vad du är jobbig. Låt oss bara få vara sköna, härliga och generösa med varandra. Var inte en sådan gnällspik, det ordnar sig säkert.”

Ganska orimligt, eller hur? På samma sätt är det orimligt att två personer ska bo med varandra, dela liv och vardag inte ska kunna prata om  eller fördela sådant  som behöver göras i ett hem.  Så gör listor, räkna. Se till att åtminstone ha någon slags grundförutsättning för en någorlunda rättvis arbetsfördelning.  Jag vet bara hur mycket energi det tog av mig att tänka:

”Jag stryper den där idioten om han inte plockar av diskbänken nu!!” Och så gjorde han det inte.

Så då tänkte jag:

”Det är så jobbigt att bråka, lättare att göra det själv. Dessutom är han ju ganska gullig ibland.”

Så där hade det säkert kunnat fortsätta. Jag hör många resonera så idag också. Lika bra att göra det själv. Det går snabbare, blir bättre gjort och innebär mindre känslomässig smärta.

Jag ska återknyta till  tendensen att varje sak som inte tydligt blir tydligt överenskommen, varje sak som inte förhandlas och diskuteras, lätt faller på kvinnans lott att genomföra.

Ni vet det här återkommande dilemmat med kvinnor och män som har en uttalad strävan efter att leva jämställt men ändå inte riktigt lyckas dela 50/50. Framförallt så är det kvinnor som frustrerade och ledsna beskriver hur svårt det är att vara den som ständigt tar upp varje liten detalj. Trots att vi vet att det är nödvändigt, så är det tungt att bära rollen som den som ”tjatar”.

Det är otroligt lätt att hamna i fällan att som kvinna tänka att en borde ”vara nöjd”. Eftersom vi ofta också jämför män med andra män. Ni kanske känner igen tankar som dessa:

”Men han är så sjukt mycket bättre än sin egen pappa, bror, kompis, han gör ju ungefär hälften. Och jag borde vara nöjd, jag vet ju hur Lisa har det med Klas. Hon gör nästan allt själv.”

Jag antar att flera av er hört talas om begreppet kompensatorisk pedagogik när det gäller till exempel arbete med genus i skolor och förskolor. Det handlar om att aktivt kompensera för det normativa och allmänrådande könsstereotypa som vi och våra barn matas med dagligen. Det är egentligen samma princip som jag tidigare nämnt, det vill säga – låt inte bara saker “bli som de blir” för då blir de oftast normativa.

Många av oss som kämpat med listor, försökt få till den där 50/50 fördelningen behöver ta ännu ett steg för att närma oss riktig jämställdhet. Om både du och den person du lever med är överens om faktumet att varje tanke, känsla och beteende ni någonsin tänkt, känt eller gjort är påverkad av ojämställda strukturer så kommer inte det här förslaget att verka så märkligt som det kan göra vid en första anblick.

Kort sagt handlar det om att slippa bråka om varje liten detalj. Jag kanske verkar säga emot mig själv nu när jag tidigare har skrivit om hur viktigt det är att förhandla, diskutera och till och med bråka för att uppnå rättvisa, men jag lovar,  i alla relationer kommer det att fortsätta finnas saker som behöver diskuteras. Om vi däremot kan minska de där oändliga vardagsbråken så orkar vi kanske lägga krutet där det verkligen behövs.

Om vi dessutom upplever glädjen i ökad och gemensam jämställdhet är det också lättare att vara generösa mot varandra. Ge varandra uppmärksamhet, värme och glädje i vår vardag. Låter det lockande? Då ska jag berätta varför jag tror att många skulle ha nytta av att prova på liknande strategier i sin vardag.

Om vi börjar med att backa tillbaka till era överenskommelser och vad som är viktigt för er. Förhoppningsvis har ni gemensamt formulerat en önskan och strävan om att leva rättvist & vara schyssta med varandra. Det hinder som då kan uppstå handlar om tankar och hur vi uppfattar världen och dess skeenden i ett väldigt ojämställt ljus.

Kort sagt, när ni börjar närma er en helt jämställd uppdelning så kommer ni troligtvis båda tycka att ”han gör mer”.  Även fast det i praktiken inte är så. Jag skulle säga att det är ett av de vanligaste problemen för oss som strävar efter jämställdhet i relationen. Dessutom  så kompenserar då främst kvinnor för det faktumet genom att ta på sig till exempel den klassiska ”projektledarrollen” den som

1. Påminner.
2. Tar det övergripande ansvaret.
3. Ser, utan att någon behöver säga något.

För att komma förbi det här dilemmat gäller det att tänka kompensatoriskt redan innan. Har ni suttit och gjort listor där ni kämpat för att täcka av det mesta som är konkret och mätbart så kan ni gå tillbaka och med mening lägga över lite mer av det konkreta och mätbara på mannen i familjen.

Det här kanske kan tyckas radikalt, och jag hör redan arga jämställdister skrika om ”orättvis fördelning och män som tvingas göra mer”. Men som tur är riktar jag mig INTE till de personerna utan till er som har reflekterat och som  vågar se förhatliga strukturer även i er själva.

Det här är bara ett förslag på aktiva åtgärder för mer jämställdhet i vardagen.

*Skulle ni vilja läsa mer? Jag kämpar i dagsläget för fullt med ett manus som förhoppningsvis ska resultera i en bok om hur vi kan leva lite mer jämställt i en ojämställd värld. Peppa för att något förlag ska nappa!