På förekommen anledning.

Ibland behöver jag poängtera det här, trots att det kan kännas både överflödigt och självklart:

Jag skriver om ojämställdhet i heteronormativa relationer. Alltid utifrån ett strukturellt perspektiv, men illustrerar med egna och andras erfarenheter. Det betyder naturligtvis att inte alla individer på på den här planeten kommer att känna igen sig. Att något gäller för en majoritet betyder bara just det. Att det gäller för en majoritet. Inte alla. Inte för evigt. Men just nu. I morgon kan det se annorlunda ut.

Ibland är jag ironisk i mina texter. Det är inte så bra. Så för att förtydliga:

Nej självklart vill jag inte ha ett omvänt 50-tal på riktigt. Det vore ju jättedumt.

Jag drömmer inte om ett matriarkat, där unga män måste gå ut i sociala medier under en tagg och berätta om alla övergrepp, trakasserier och sexism som de upplevt. Där män lever med de här erfarenheterna. Till stor del i tystnad. Med en känsla av skam. Där de här oacceptabla beteendena och kriminella handlingarna till 98% utförs av gruppen kvinnor. Där män dödas av sina kvinnliga partners. Ungefär en man per månad här i Sverige. Där män och unga killar är rädda för att gå ut på kvällarna av risken för att bli våldtagna. Där män tvingas inse att kvinnor i deras närhet (flickvänner, fruar, mammor, systrar) köper andra män IRL eller konsumerar dem på nätet. Runkar nätterna igenom med bilder av tusentals tonåriga pojkar. Eller njuter av produktioner där en ensam tonårspojke blir förnedrad,spottad på, våldtagen analt och oralt och “glömmer bort” att det de lärt sig att tända på är att en annan MÄNNISKA blir förnedrad och utnyttjad.

Jag smider inte planer på att män själva ska ta hand om vår barn. Att kvinnor/mammor glider in och tar ut mindre än 20% av den totala föräldraledigheten. Hittar på en massa skäl till varför det är omöjligt för dem att ta ut mer än 10 dagars föräldraledighet totalt. (Asså barn är INTE SÅ VIKTIGA. För JAG är ju egenföretagare, chef, viktig på mitt jobb och så tjänar jag ju så SJUKT MYCKET mer än min manlige partner. Så sorry kids, ni är gulliga men att ge er omsorg, tid och närhet under en massa år. Det är för mycket begärt.)

Jag hoppas inte att män ska gå på knäna och bli utmattade av stress. Ha koll på alla detaljer och dela ut uppgifter till sina fruar och sen ändå behöva påminna för att hon har privilegiet att “glömma” eller “vara lite slarvig”. Gråta inombords av stressen över att vara den som håller ihop familjeprojektet. Den som ger det lilla extra, frågar upp hur hon mår och ser till att samtalet flyter. Dukar fint med matchande servetter, tänder ljus. Bakar bullar. Plockar bort gamla tidningar, kläder, bäddar sängar påminner om hundar som behöver ut. Utan att någon annan påminner dem. Ser till att barnen har det bra, tänker att deras behov är viktiga och att de betyder något att de får med sig rätt grejer till skolan.

Sen vill jag inte heller att de här männen ska få höra av sina flickvänner, sambos, fruar:

“Fan vad du tjatar.” eller “Har jag verkligen bett dig att göra allt det här?”  eller “Kom igen nu grabben varför kan du inte bara slappna av och göra det du själv känner för.” (Som mig! Kolla på mig! Här sitter jag och läser en tidning trots att barnen slår ihjäl varandra och vi ska vara på det där kalaset om 10 minuter. Det är lugnt. Jag gör det JAG känner för.)

Jag vill inte att en massa män ska behöva tänka dagligen:

“Jag orkar inte. Det är ju fan lättare att göra alla uppgifter själv än att behöva påminna den här kvinnan gång på gång.” Att behöva komma till insikten att det är lättare att göra allt själv än att känna smärtan, besvikelsen och sveket över att hon inte bryr sig tillräckligt för att faktiskt förändra sitt beteende.

Jaja ni fattar va? Det är inte det där jag skriver om. Jag kämpar inte för att halva befolkningen ska få det för jävligt. Eller vänta nu. Exakt så där är det ju nu. För halva befolkningen.

Det är det som är grejen.