En sak som jag tänkt på är hur otroligt svårt det är att se strukturer och mindre önskvärda beteenden hos sig själv och hur otroligt lätt det är att se dem hos andra. Ni vet som det gamla bibliska citatet:

“Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.”

Det är en slags psykologisk mekanism för att slippa känna smärta. Det är så himla lätt att ta till ilska när vi ser saker vi inte gillar hos andra. Istället för att granska sig själv och känna smärta och sorg. Jag blir fortfarande förvånad över hur framförallt män beskriver sig själva som “schyssta snubbar med bra värderingar” och sedan när en pratar med de här männen om någon “annan”  som utfört tex. patriarkalt våld, sexuella övergrepp eller våldtäkter så säger de saker som:

“Fick jag chansen skulle jag slå ihjäl den jäveln. Dumpa han i älven med en cementsäck runt fötterna. Nackskott. Och så vidare.”

Och då tänker jag att deras pratande är så enormt patriarkalt, våldsamt och ogenomtänkt… det verkar helt omöjligt för de här männen att se hur de själva och det här pratandet är en stor del av problemet. Våldskulturen och att lösa saker (i tanken) genom att döda. Sällan hör jag de här männen problematisera runt sin egen syn på: Omsorg av barn eller hur fördelningen av det obetalda arbetet i hemmet ska fungera. Hur de tänker att saker kan förändras INNAN våldsspiralen är ett faktum. Hur de ser på sin egen sexualitet, porranvändning, synen på kvinnor och så vidare.

På samma sätt som män har svårt att se hur normer om våld och ilska påverkar deras sätt att tänka och prata är det svårt att se hur strukturer och normativa beteenden påverkar våra närmaste. Partners. Pappor. Bröder. Vänner. De vi verkligen gillar. Vi vill inte se, för att det tar ont. Igen. Så mycket av svårigheterna med att förändra något överhuvudtaget handlar om känslomässigt undvikande.

Vi skäms och tycker det är taskigt att prata om hur folk vi gillar upprätthåller strukturer och jäkligt orättvisa beteenden. Vi har blivit inpräntade i någon slags “sanning” som handlar om att om en person gör något mindre bra så är den “personen dålig” och om du lyfter det så är det motsatsen till kärlek och lojalitet.

Vet ni vad? Det är exakt samma mekanism som får schyssta snubbar att säga att de ska sätta nackskott och slå ihjäl andra män. En otroligt ensidig svartvit och felaktig syn på verkligheten.

Jag har genom åren plöjt drivor med böcker och litteratur om genus, jämställdhet och kön. Men trots att jag läste hundratals böcker så saknades alltid en viktig pusselbit i det som senare skulle ändra min feministiska analys. Som skulle få mig att sluta påstå att jag och min partner ”var helt jämställda” på alla sätt. Under många år var jag så oerhört präglad av det likhetsfeministiska och individualistiska att jag varken ville eller kunde se hur ojämställdhet byggdes in även i vår relation.

Pusselbiten som saknades var en djupare förståelse av begreppet makt. Och då inte makten som i en ”kung som dikterar villkor” utan makten som ligger i vårt språk. Hur vi pratar med varandra och även med oss själva är omöjligt att stå opåverkade av så länge vi lever i ett samhälle där allt genomsyras av ojämställdhet. Makt och normer som smyger sig in, inte bara in i våra relationer, utan in i vårt innersta.

Så faktum är att vi måste våga titta oss omkring.

På våra älskade. Våra vänner. Våra partners, pappor, bröder och söner. Hur många av dem går omkring med en tanke om att de INTE HAR NÅGOT ALLS att göra med det ojämställda samhälle vi lever i:

”Jag är nog bättre än de flesta andra män.”

Ibland träffar jag människor som faktiskt hävdar saker som:

”Jag ser inte kön bara individer.”

Ni vet det där påstått objektiva och könsblinda som jag också tror att de flesta som tagit till sig en feministisk maktanalys håller med om är ett djupt problematiskt påstående. Att inte låtsas som att det finns skillnader baserat på kön osynliggör också alla strukturer, alla orättvisor och när vi väl mäter objektivt så visar det sig nästan alltid att det ”objektiva och neutrala” är till mäns fördel.

På samma sätt tillhör också jag normen på många sätt. Därför skulle jag aldrig påstå saker som:

”Jag ser inte hudfärg, jag ser bara individer.”  Eller:

”Jag har aldrig deltagit i något förtryck.”

För det är både oerhört priviligierat och problematiskt om jag bortser från att jag som individ är en del av en struktur. Jag gör inte ”dumma saker” medvetet men jag är, som ett exempel, född in i en rådande vithetsnorm och det kommer att leda till att jag har oerhört svårt att se på vilka sätt jag upprätthåller och faktiskt själv är en del av förtrycket om jag gör som strutsen och stoppar huvudet i sanden. Om jag istället försöker leva som jag lär, och faktiskt inser och vågar acceptera att jag antagligen förtrycker folk hela tiden så blir jag också mer benägen att lyssna.

Då behöver jag inte slå ifrån mig när någon berättar om sina upplevelser. Jag kan aldrig säga:

”Det där gäller inte mig, jag är inte en del av det.”

Om jag utrycker mig på det sättet har jag inte accepterat “här-och nu” som det faktiskt ÄR utan som en språklig konstruktion av _hur jag önskar_ att det var. Risken är då också överhängande att jag fortsätter på exakt samma sätt som tidigare.

Inte stannar upp och reflekterar över mina beteenden och mina antaganden.

Det är också anledningen till att jag slutat säga:

”Vi lever i en helt jämställd relation.”

Att säga de orden leder aldrig till utveckling. Det får oss snarare att bli blinda för hur och på vilka sätt det fortfarande påverkar oss varje timme, varje minut, varje sekund att leva i ett ojämställt samhälle. Även i parrelationer som upplever sig vara helt jämställda existerar könsmaktsordningen. Den är närvarande hela tiden och påverkar hur vi tänker, hur vi förstår verkligheten, hur vi pratar.

Hur vi älskar.

När vi inte vill se och acceptera det politiska i det privata blir det oerhört svårt att förändra.

Om vi i våra egna nära relationer vill kunna förändra måste vi våga se och problematisera att vi inte BARA är individer. Alla våra beteenden måste förstås och tolkas i en kontext som inte är jämställd. Tyvärr. Målet är naturligtvis att vi ska kunna förändra det faktumet.

Jag tycker att det är ok om ni som läser inte håller med om allt. Det kanske känns jobbigt och obehagligt. Det är naturligtvis helt och hållet er rätt att känna så. Jag är förövrigt av åsikten att det är sunt att vara kritisk och ifrågasättande till det mesta vi läser, hör och tar del av.  Men fortfarande så hävdar jag med all min kunskap och erfarenhet att det är det problematiskt att säga saker som att ni  “lever helt jämställt.” Eller att ni är “superschyssta snubbar som vill slå ihjäl alla andra idioter till män.”

Poängen som jag vill komma fram till är  att det synsättet motverkar förändring.

Du och jag. Din partner, din mamma, din bror, din kompis, din son. De du älskar. Det är vi tillsammans som upprätthåller det djupt ojämställda samhälle som vi fortfarande lever i.

Vi är strukturerna och strukturerna är vi.

Vi kan förändra, vi kan göra motstånd och kämpa på trots att det ibland blåser motvind.

Men då måste vi först vara medvetna om att vi inte är framme.

Och det är det som gör det hela så komplicerat.