Illustration: Johan Lindström/Joxon Design

Jag kan inte släppa den här tanken. Den har legat och gnagt i mig under de senaste veckorna.

Vidden av hur fruktansvärt ojämställda de flesta heterorelationer är. Människor har byggt enorma städer, forskat ner till minsta molekyl, satt män på månen. Löst de mest omfattande problem som mänskligheten ställts inför.

Men i kampen om att försöka leva jämställt med en man är det lättare att som kvinna sluta städa än att föra ett helt normalt samtal och komma överens om hur vi vill att vårt gemensamma hem ska skötas.

Jag tänker att så många kvinnor måste börja acceptera faktumet att de män som ni lever med, de män som säger att de älskar er och skulle göra vad som helst för er skull INTE tänker på städning när de slänger ur sig de romantiska orden.

Andra varianter av ”nu är vi jämställda pga av att ingen längre städar” är tex. de här:

Man: Jag kan JÄTTEGÄRNA  städa och tvätta så länge vi gör det EXAKT som jag vill. Om hon tycker annorlunda är det hennes problem så då får hon också lösa det. Slutdiskuterat. 

Kvinna: PROBLEMET är när någon i relationen är PEDANT och därför drar det tyngsta lasset och SEDAN HAR MAGE ATT KLAGA! Det är problemet. Inget annat. 

Kvinnor i kör: TÄNK OM BARA KVINNOR KUNDE SLUTA VARA SÅDANA HIMLA PERFEKTIONISTER OCH BARA SLUTA GÖRA SÅ HIMLA MYCKET HELA TIDEN!!!

Och så vidare i all evighet. Den gemensamma nämnaren är att kvinnor alltid är problemet i ett samhälle där mansnormen satt dagordningen. Bestämt vad som är möjligt att prata om och hur.

***

Jag tycker faktiskt att vi bordet göra så här istället:

1. Erkänna att män är så ovilliga att dela ansvaret för hem, städning, tvätt och föräldraskap att det känns rimligare att sluta städa än att försöka prata och komma överens med en vuxen människa som bor under samma tak.
2. Tydliggöra att ett gemensamt hem är ett gemensamt ansvar. Det finns ingen magisk fe som kommer på natten och sköter allt evighetsarbete som det innebär att driva ”Hemmet AB.”
3. Benämna det som ojämställdhet och ett massivt utnyttjande av kvinnor i heterorelationer som tydligen ska vara romantiska och bygga på kärlek? OBS! Även i din relation. Även din gulliga, fina och hjälpsamma kille har privilegier som gör att han kan bestämma EXAKT hur jämställd han orkar vara (eller inte vara) och därefter kan säga stopp. (Genom att vara passiv. Genom att glömma. Genom att säga att det är ditt tjat som är problemet- inte sakfrågan i sig. Genom att säga att han aldrig mer tänker tvätta om du vågar dig på att lyfta frågan om hur det ska gå till. Genom att låtsas sova när bebisen vaknar på natten. Genom att ignorera barnens frågor. Genom att sätta sig på toa en halvtimme mitt i värsta familjekaoset. Genom att säga att han minsann gör sitt bästa.)
4. Sluta skamma kvinnor som grupp för att vi kärleksknegar dag ut och dag in. Sluta skamma kvinnor för att vi förstår vikten av omsorg av barn, gamla och sjuka. Sluta skamma kvinnor för att vi kämpar på med tvätt, städning och allt det där som gör ett HEM TILL ETT HEM och inte en soptipp. Seriöst?
5. SLUTA säga att lösningen på problemet är att kvinnor ska börja skita i att göra en massa saker. Vi har redan anammat nog av manssamhällets ideal: Var man för sig. Sköt dig själv och skit i andra. Gör bara det du känner för. Slappna av lilla gumman. 

Om inget av det här fungerar och ni fortfarande INTE vill prata om ojämställdhet i era kärleksrelationer så är den enda rimliga slutsatsen och rådet att vi gör det här:

Slutar organisera och bo i hem på det sätt vi nu gör. Tiden för kärleksslavar borde vara över.