Jag har en mycket viktig sak som jag vill säga till er nu. Att kärleken tar slut, att sorger, bedrövelser och svek drabbar oss är ingenting som jämställdhet kan fixa. Att bli lämnad eller lämna. Sluta tycka om någon som en faktiskt tyckte om en gång i tiden. Någon som en älskat. Trott på. Hoppats på. Kan ta så jävla ont. Oavsett kön på de inblandade parterna. Men ojämställdhet göder en extra dimension av sådant som gör kvinnor mer än bara illa. 

Det är därför jag håller på. Pratar om jämställdhet, utbildar och peppar. Det är klart att vi ska sträva efter rättvisa. Det är klart att vi ska bry oss, och det är klart att vi ska kämpa för det vi tror på! 

Jag började min kamp för jämställdhet när särartsfeministerna hade sina glansdagar och John Gray under ett årtionde hade blivit miljonär på att snacka skit. Jag ser _exakt_ samma mönster upprepa sig nu, det är bara andra ord som används. Ord som cementerar normer och föreställningar istället för att ingjuta mod och hopp. Nej det är inte omöjligt. Det är aldrig för sent, och aldrig för tidigt att göra jämställdhet. Män är inte förvuxna barn som inte kan ta ansvar för sina beteenden. Snälla ni som följer mig här, försök att respektera min syn på vuxna människor (av alla kön) som förmögna, kapabla och fullt ut ansvariga för sina handlingar. För mig är omtanke, respekt och solidaritet något som jag tycker att alla (oavsett kön) borde sträva efter. 

Att fortsätta reproducera stereotyper, myter som blir till normativa sanningar och aldrig fundera över sin egen roll i den större bilden, det är inte grejen jag önskar. Det är inte därför jag håller på. Vi är ungefär 7,7 miljarder människor här tillsammans just nu. Med olika önskningar, behov, intressen och viljor. Vi är olika men också lika. Vi behöver varandra. Vi behöver hjälpas åt. Det är allt jag vill säga. Igår, idag och imorgon.