Tack för allt & förlåt för allt
En generation av kvinnor byggde vår välfärd. Som otack för det är de nu fattigpensionärer.
Det jobb som kvinnor gjort, och till stor del fortfarande gör, nedvärderas och osynliggörs systematiskt:
Det vill säga, att ta hand om våra gemensamma hem, våra barn, gamla och sjuka.
Jag kan bli så himla arg när jag tänker på det.
Nej jag menar, jag blir typ galen varje dag när jag tänker på det. Vilket jag gör.
För mig är det helt ofattbart hur de människor som kämpat, slitit, vårdat, städat, tvättat, bakat, lagat mat åt familjen nu som tack för det är så fattiga att de efter att hyran är betald och maten inköpt har svårt att betala grundläggande saker som läkarbesök, mediciner, tandläkarvård och som absolut inte har råd med någon form av social aktivitet, ni vet som att gå på bio eller teater, äta ute med en vän någon gång och alla de andra små, små stunderna som är så viktiga för oss människor.
Jag tycker att det vore oerhört rimligt att ekonomiskt kompensera de här vardagshjältarna i efterhand. Nu när vi faktiskt vet att deras nuvarande situation beror på en vidrig ojämställt kontext där det för män belönades att ha en kärleksslav fjättrad vid spis, hem och barn. Någon som möjliggjorde för män att både äta kakan och ha den kvar. Att kunna ha förmånen att ha ett tryggt hem att komma hem till efter arbetsdagen. Att ha rena kläder att ta på sig på morgonen. Att få lagad mat serverad. Att sätta barn till världen utan att behöva ta ansvar för omsorgen som då krävs.
Kvinnorna som gjorde det jobbet borde få ett skadestånd av samhället. Nu. De borde få ett pris ur kungens hand. Utmärkelser. Pompa och ståt.
De borde få upprättelse och en ursäkt för hur deras liv och gärning ALDRIG lyftes upp som hörnstenen och grundbulten i vad som krävdes för att bygga ett välfärdssamhälle.
Även om jag vet att många av dem skulle säga:
Nejnejnej inte var det där något speciellt. Inte ska jag ha något pris. Jag gjorde bara det som behövde göras- och om ingen gjort det hur hade det blivit då?
Ja exakt. Hur hade det blivit då?
Jag önskar att jag kunde göra mer, men det enda jag kan säga nu, från djupet av mitt hjärta är.
Tack för allt & förlåt för allt.