Det är så lätt att tappa greppet.

Bara lägga sig ner på golvet och skrika ut all frustration. Läsa ännu ett kommentarsfält och vilja dunka huvudet mot väggen. Känna ilskan växa.

Det är så lätt att tappa greppet.

Titta sig över axeln när du går hem själv på kvällen. Undvika vissa platser. Undvika vissa tidpunkter. Aldrig vara själv. Hjärtat som bultar i bröstkorgen. Känna rädslan börja kontrollera ditt liv.

Det är så lätt att tappa greppet.

Stoppa huvudet i sanden. Blunda. Sluta läsa tidningar. Sluta med sociala medier. Sluta prata med andra människor. Klumpen i halsen som växer. Känna sorgen ta över din kropp och själ.

Det är så lätt tappa greppet.

Börja tänka på att göra illa. Slåss. Beväpna sig. Hämnas. Prata om vad du skulle göra med idioterna om du fick chansen. Vittring av blod. Känna avskyn och hatet förmörka ditt sinne.

Det är så lätt att tappa greppet.

Det är så lätt att tappa greppet.

Men det finns andra sätt.

Vi kan lära oss mer. Vi kan läsa och vi kan lyssna. Vi kan prata. Vi kan förstå de komplexa sammanhangen och hur allting hör ihop. Vi kan formulera initiativ. Nyfikenheten och intresset gör oss öppna och kreativa även när det ser som mörkast ut.

Det finns ingen som kan ta det ifrån oss.

Vi kan tänka på kärleken som växer mellan människor. Relationer som stärker oss. Vänner som har vår rygg. Modet som så många nu visar. Gemenskapen. Att vi är många som både tror på och gör skillnad. Dag för dag.

Vi kan känna glädjen över allt detta lysa upp vår väg genom mörkret.

***********************************************************************************************

Mina tankar går till alla sjukt fina människor som nu formulerar motstånd. Kamp!

Men inte med våld. Inte med hat.

Utan med en tro på både män och människor.

Ida Östensson. Fatta. Män för jämställdhet. #Killmiddag.