Idag är det dags för fredagsfrågan igen! Såhär lyder dagens fundering från en läsare som vill vara anonym:

“Jag har en fråga som jag och min sambo brottas med. Vi delar det praktiska hemarbetet lika, men det är jag som har koll på allt och som planerar och oroar mig. Jag vet när det är dags att tvätta handdukarna, jag tar ansvar för att barnet äter näringsriktigt, jag går och köper ost när det är extrapris snarare än när osten tagit slut. Jag är projektledare helt enkelt. Hur ska vi gå tillväga rent praktiskt för att komma tillrätta med detta? Det känns mycket svårare än att den upp de praktiska arbetsuppgifterna.”

Svar: Projektledarrollen med alla dess dimensioner är en tuff nöt att knäcka. Jag har redan i fredagsfrågan #3 försökt reda i hur en kan, eller faktiskt MÅSTE (om jag ska vara krass) göra om en mer jämställd fördelning av hushållssysslor (m.m) är det uttalade målet. Läs gärna igenom den en gång till. Men för er som inte orkar klicka på en länk, så sammanfattar jag här i punktform:

1. Kartlägg och skriv ner allt arbete som görs i ert hem
2. Fördela arbetet
3. Gör muntliga överenskommelser (anta aldrig att någon fattar någonting utan att du säger något).
4. Bestäm redan i förväg hur ni hanterar om överenskommelser bryts (och tydliggör att härskartekniker inte är ett schysst agerande varken i hemmet eller någon annanstans).
5. Prata om det i termer av RÄTTVISA/ JÄMSTÄLLDHET! Låtsas inte om som att det handlar om något annat, som “personlighet”. Det osynliggör det faktum att mäns “personlighet” statistiskt sett gör att män lägger 1 timme mindre tid på arbete i hemmet.. VARJE DAG ÅRET RUNT! (Nej det är inte en olycklig slump, det är könsmaktsordningen som i allra högsta grad existerar i alla heterorelationer inklusive din!)

Så det var den korta sammanfattningen av det jag svarade då. Men? Tänker ni nu. Det här har du redan svarat på en gång? Exakt. Så, jag vill idag backa tillbaka till punkt 2 i den här listan. Alltså punkten där ni fördelar arbetet. Här händer något som gör att nästan alla, även par som kämpar med jämställdhet gång på gång återkommer till att de inte riktigt får det att fungera. Jag har hört många par som säger att det har blivit bättre, men inte helt bra. Precis som dagens frågeställare så delas det lika på allt, men dilemmat är att hon blir ansvarig för att komma ihåg, planera och påminna. Hon är den klassiska projektledaren helt enkelt. Jag vet inte men om ni tänker er att någon blir anställd som projektledare till ett stort och viktigt arrangemang, så är arbetsuppgifterna att sköta all logistik samt fördela och planera vem som gör vad och när. Allt måste flyta på. Personen är alltså anställd och betalt för att göra detta som ju är en skitviktig, tidskrävande och energikrävande arbetsuppgift.

Vet ni vad? Jag är ganska säker på att ni har GLÖMT BORT att ta med hur många timmar/ hur mycket energi och kraft allt det här tänkandet tar varje dag. Det finns inte med på era listor eller hur? För ni har bara skrivit upp sådant som “handla mat, hämta barn, vattna blommor, gå ut med hunden, tvätta etc”

Det finns också ett till dilemma här. Kontexten där våra beteenden formas är inte jämställd. (Kontexten är alltså miljön vi befinner oss i och då inkluderar jag även språkliga regler/ normer.) Alltså är det fler män än kvinnor som gång på gång kan kosta på sig att  tex “glömma”. Glömma att de ska påminna, planera, sköta logistiken. Göra listor och fråga upp. Ge feedback kring vad som fungerar och inte. Tänka till kring vad som blir bästa för _hela familjen i varje situation_ och också göra det i förväg. Varje dag, året runt. Det tar aldrig slut. Sorry not sorry- men det är dagens sanning.

Så. När ni nu kommer till punkt två, ska ni INTE fördela de uppgifterna 50/50 vilket jag antar att många av er gjort. Ni ska istället fördela kompensatoriskt, alltså det här är ren matematik. Lägg med mening ca. 60-70% av de konkreta arbetsuppgifterna på den part i förhållandet som inte fixar projektledarrollen (statistiskt sett väldigt, väldigt ofta mannen i ett heteroförhållande).

Jag har skrivit om det här tidigare och då mötts av protester som:

“Det verkar orättvist” “Nu kanske han blir trött, utbränd, arg” “Han kommer inte att gå med på det!”

Men vet ni vad, tänk en vända till om det är er spontana reaktion:

Om det här verkar orättvist har ni ett problem där problemet är att all tid/energi och kraft som projektledandet faktiskt tar, INTE SYNLIGGÖRS alternativt INTE ACCEPTERAS som ett faktum av den part som tycker det är skönt att ojämställdheten får fortgå. Ni måste gå till punkt 5 och prata om det igen, i termer av rättvisa/ jämställdhet. Det går liksom inte att komma förbi den delen. Jag vet att det är lättare att fortsätta leva ojämställt i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet, men det som är bekvämt på kort sikt är också det som riskerar att dränera oss totalt på lång sikt. Så, kom igen nu, våga ta steget.

Ett steg närmare riktigt jämställdhet i era relationer och i era hem. Glöm aldrig att motsatsen till kärlek är förtryck. Det är dags att ta den här frågan på allvar för oss alla. //Sandra