Nu i veckan har vi definitivt tagit farväl av julen. Mitt äldsta barn fyllde 14 år igår, det är helt galet. Hon var ju nyss en bebis.

***

Vi behöver sätta ord och benämna saker på rätt sätt för att kunna förändra. Den där känslan av att sitta fast i någon slags mental gröt och inte kunna röra sig är så oerhört utmattande och destruktiv. Vi människor fungerar också så att vi verkligen VILL förstå. Vi tänker/grubblar/analyserar, men utan rätt verktyg är det otroligt lätt att även våra egna svar blir präglade av det samhälle och den miljö vi växer upp och lever i. Ni vet det här samhället som vi i våra bästa stunder kanske kan kalla “semi-jämställt” och i våra värsta stunder kallar ett kvinnohatande skithål. Så ni fattar att svaren då tenderar att inte bli så himla jämställda (asså varför är jag så dålig, arg, ledsen, trött, sur, tjatig, oförstående, kontrollerande, pedant… and so its keep going on.)

Män i heterorelationer har egentligen ingenting att vinna på att något förändras. Praktisk jämställdhet kommer tvärtom att innebära mer jobb i hemmet & mer ansvarstagande, mindre tid till frihet & sköj med grabbarna. Mindre tid till att bara tänka på jobb & karriär. Hur kul tror ni att det är? För män som ALLTID haft kvinnoslavar som gjort det arbetet? Som känner sig så himla duktiga när de jämför sig med sin egen pappa eller farfar/morfar. Har du undrat varför din partner istället för att på ett oerhört enkelt och konkret sätt bara bestämmer sig för att GÖRA annorlunda hemmavid ISTÄLLET alltid kommer med olika förklaringar/ ursäkter/ ilska etc när du försöker lyfta frågan om orättvisor i hemmet/ föräldraskapet/ livet? (Ja absolut, jag funderar varje dag).

Män generellt driver inte jämställdhetsfrågor i hemmet. Det är den krassa sanningen. Om vi som är kvinnor vill ha någon slags förändring så kommer vi att behöva driva frågan och det är ett jäkligt utmattande konstaterande i sig.

Det är ju såklart helt ok att inte orka. Det är fullständigt förståeligt att en inte vill utsätta sig för den känslomässiga smärtan när en gång på gång inser att ens partner vare sig kan eller vill förstå. Det är många gånger lättare att göra det själv. Men vill vi verkligen fortsätta ha det så?

Vi behöver sätta ord på de här mönsterna, vi behöver hitta motstrategier som inte lägger skulden på våra egna och andra kvinnors axlar. Vi behöver förstå att vi ALLA självklart påverkas av att leva i ett samhälle som är så präglat av ojämställda strukturer. Därför är till exempel Irjas förra inlägg så viktigt. Sätta ett ord på beteendet och ifrågasätta rimligheten i att det ska fortsätta få vara på det sättet utan att möta motstånd.

Det finns så många andra beteenden och sätt att prata som vi behöver lyfta upp i ljuset. Just för att de avslöjar att det här är något som pågår systematiskt, ojämställdhet som inte bara handlar om en olycklig slump eller individuella egenskaper/ tillkortakommanden. Som t.ex privilegiet att förhålla sig oerhört passiv (ett bra sätt att behålla status quo). Kanske såhär:

“Åh jag vill verkligen att vi ska leva jämställt!” “(Va måste jag gå ner i tvättstugan nu???)”

I veckan som kommer tänkte jag ta upp en till ojämlik strategi (härskarteknik/ beteende) för att slippa undan ansvar/ prata om sakfrågan, och hur vi kan bemöta. Så håll ögonen öppna och följ vår strävan efter en förhoppningsvis mer jämställd vardag.