I höstas var han en liten valp. Nu är han en stor och busig tonåring. Tiden tycks ALLTID ha gått så snabbt i efterhand.

Under mina föreläsningar om den ojämställda stressen pratar jag en del om hur vi behöver träna oss på att förhålla oss till resursen tid. Det är så mycket svårare och tråkigare än att försöka rusa på i ett galet tempo och hitta en (jäkligt snabb) mirakelkur som helst ska få oss att “sluta känna stress.”

Den nutida människan är inte så sugen på att inse att ett piller eller en mindfulnesskurs inte kommer att lösa en sinnessjuk samhällsekvation. Vi påverkas alla av det eviga bruset om att Lyckas. Konsumera. Förändras. Förbättras. Aldrig stanna. Aldrig sluta. Aldrig vila.

Jag märker att jag blir mer och mer provocerad av alla käcka tillrop, tidningsrubriker och kurser, ni vet vilka jag menar:

“Stresshantering, 6 steg till att ta kontrollen över ditt liv.”

Och då har jag ändå själv ägnat extremt mycket tid åt att hjälpa människor med individuella hanteringsstrategier. Det i sig behöver inte vara fel förstås, men om vi inte lyfter in kontexten som den individuella människan befinner sig i så blir det oerhört lätt väldigt fel. Kontraproduktivt. Till och med skadligt.

Jag blir också provocerad av företagskulturer där det koketteras med att vara fullbokad. Stressad. Vara SÅ OTROLIGT VIKTIG att allt annat blir oviktigt. Som sitter i ett möte och tittar på klockan i rädsla över att komma sent till nästa viktiga möte… och jag vill bara skrika:

“Skit i mötet om du inte har tid att mötas. Det här är respektlöst.”

Att vi tillsammans har byggt upp ett gemensamt samhälle där en oerhört problematisk mansroll har fått stå modell för hur vi ska leva våra liv är så sorgligt. Vi har ett 24-timmars dygn och när vårt välfärdssamhälle byggdes upp enligt principen:

8 timmar arbete. 8 timmar fritid. 8 timmar sömn.

Så “glömdes” helt och hållet våra gemensamma hem, hushållsarbete, omsorg av våra barn och gamla bort. Att allt det ARBETET ska ske enligt någon slags magisk princip i våra hem är grunden till så mycket ont (ni vet) den “romantiska” bilden av att det är:

1. Osexigt att prata om städning och tvätt med sin partner.
2. Missunnsamt att fördela, räkna och dela på ansvaret.
3. Jobbigt att behöva prata om jämställdhet.
4. Kärleken som löser allt…

Jag har alltid funderat på hur Kärleken ska orka tvätta, sortera och vika tusentals plagg helt själv. Hur Kärleken ska komma ihåg att gå ut med hunden. Hur Kärleken ska orka stiga upp för sjunde gången när bebisen gråter på natten. Hur Kärleken ska dammsuga, plocka och påminna barn om att göra läxan. Hur Kärleken ska ta hand om gamla föräldrar. Hur Kärleken ska skotta uppfarten, betala räkningar och tanka bilen.

ÄR INTE DET HÄR LITE MYCKET BEGÄRT AV KÄRLEKEN ATT SKÖTA HELT SJÄLV???