Idag fyller jag 41 år.

Det finns något som är dubbelt i det där. Att som kvinna bli äldre. En känsla av att  bli mer och mer osynlig för varje dag som går. Dessutom framställs äldre kvinnor ofta som det mest värdelösa som existerar i den här världen. Ni vet, som ett exempel, när unga män i idrottssammanhang skriker:

“Spela inte som en kärring!”

Vet inte ens exakt vad det betyder (svaga, gnälliga, allmänt värdelösa?) men det enda vi behöver förstå är att det är den ultimata förnedringen för unga, sportiga män att jämföras med äldre kvinnor. Det är en del av den verklighet som vi hela tiden matas med i det här samhället.

Vetskapen om att den normativa roll jag tilldelas blir allt snävare ju äldre jag blir. Ungefär såhär:

Facit för “Äldre kvinnor TM”

Godkänd: Glad, skrattar mycket. Bakar bullar. Ägnar all sin tid åt barn och barnbarn. SLUT

(Vanliga epitet: Mysig, gullig, mormor, farmor)

Icke godkänd: Säger vad jag tycker, vägra skratta på beställning. Fortsätta kräva saker. Gilla att umgås med vänner, gå bio, teater eller ägna sig åt någon form av kultur. Fortsätta vara en människa med drömmar och politiska åsikter.

Konsekvens: Kompakt hat. Hela det här samhällets kvinnohat kanaliseras i ett verbalt förakt utan dess like.

(Vanliga epitet: Kärringar, kulturtanter, batikhäxor, gnälliga, bittra, frigida. Klimakteriekossor. Galna, skrumpna och fula, pinsamma, löjliga. Osv i all evighet).

Jag brukar ibland säga att mitt lifegoal är att bli den kvinnliga versionen av Leif GW Persson:

En äldre, överviktig, alkoholiserad provocerande, superintellektuell besserwisser och sanningssägare. Som fortfarande är djupt respekterad av väldigt många i det här landet. Leif GW berättade i en intervju häromdagen om hur han möts av honnörer när unga poliskollegor passerar honom på gatan.

Jag kan inte på rak arm komma på någon kvinnlig motsvarighet?

Tänker lite på Kerstin Thorvall, som på många sätt absolut hade kunnat vara den kvinnliga versionen av LGW. Men det fanns inget utrymme för respekt där. Hon hatades, och ogillas fortfarande, intensivt för att hon vägrade att rätta sig i ledet. Vägrade att bli en gammal kvinna på ett “värdig” sätt. Var en ganska usel mamma, kvinna och rent allmänt dekadent, krävande och provokativ och precis som LGW var hon också otroligt öppen med sina tillkortakommanden.

För en sådan kvinna finns ingen förlåtelse att söka.

Men jag lovar er en sak. Om Kerstin Thorvall fortfarande levat och passerat mig på gatan…

Då hade jag definitivt mött henne med en honnör.

För hennes mod. För att hon förtjänar respekt.

***

Och vet ni vad?

Jag är oerhört tacksam över att få bli ett år äldre. Det är inget som någon av oss kan ta för givet.

Alternativet är dessutom så himla, himla mycket tråkigare.