Dags för fredagsfråga nummer tre i ordningen. Återigen från en anonym läsare:

“Har du något tips för hur man kan dela upp “projektledaransvaret” i hemmet med sin partner? Utan att allt ramlar ihop, eller måste man kanske låta allt ramla ihop för att det ska hända något? Min sambo och jag försöker leva jämställt men tyvärr är det många saker som behöver göras och fixas som han inte “ser” om jag inte påminner honom“.

Svar: Jag är ju väldigt mycket för struktur och ordning. Vet att vissa känner usch och blä inför att behöva göra scheman, men jag vidhåller att det i princip är helt omöjligt att hålla kolla på allting annars. Och jag vet också då att om ingen har koll så leder det med 99% säkerhet till att kvinnor i förhållanden med män BÅDE projektleder, tänker, planerar, håller koll och gör mer av städning/hushållsarbete. Det är ju synd om det är jämställdhet en eftersträvar kan jag tycka.

Men oavsett scheman eller ej så är första steget att göra överenskommelser. Om ni som lever tillsammans inte bestämmer hur och när saker ska göras som kommer det att antas en massa grejer (”Det fattar väl alla att dammsuga gör vi varannan dag” ”Han borde se det här” ”Tvätten måste sortera och vikas” ”Jag fixar bilen det kompenserar väl för att skita i disken” osv). Den viktigaste punkten här:

-Människor är INTE tankeläsare oavsett kön! Underförstådda överenskommelser fungerar inte.

-Ni måste  alltså göra muntliga överenskommelser.

-Jag brukar rekommendera att bägge parter sätter sig ner och bara gör en jättelång lista på allt förekommande arbete som städning, tvättning, planering av mat, inköp av mat, lagning av mat. Gärna väldigt detaljerat som hur tvätten ska hanteras efteråt (torkas, vikas, läggas på rätt plats). Ansvar för struktur & organisation kring sådant som födelsedagar, om ni har barn tillkommer sådant som skolutflykter, föräldramöten, gympapåsar, rena och hela kläder i rätt storlek. Kort sagt kan den här listan nästan bli oändlig. Det är viktigt att synliggöra ALLT arbete som görs. För att sedan kunna förhandla och fördela.

När ni väl bestämt hur just ni vill ha det så är ni båda medvetna om det.

Den ena parten kan då inte längre skylla på ”att hen inte visste, inte förstod etc”

Del två är också viktig om det är jämställdhet ni eftersträvar och det är att prata om arbetsfördelningen i termer av:

-Rättvisa, jämställdhet och makt.

Prata om hur statistiken generellt sett ser ut:

*Kvinnor som lever med män lägger i snitt 1 timme mer om dagen på obetalt hushållsarbete, tar ut den största delen av föräldraledigheten och VAB:ar i högre utsträckning än män.

Alla undersökningar visar att par som förhandlar, diskuterar, argumenterar och grälar också i praktiken delar mer jämställt! I relationer där saker och ting ”bara blir” så blir det alltid könsnormativt.

När och om en av era överenskommelser bryts, är det också viktigt att på en gång lyfta upp och problematisera:

”Du har inte gjort det vi kom överens om”

Här tycker jag också att det är viktigt att poängtera att det inte är ett ok beteende/ svar att säga så här:

”Fan vad tjatig du är” eller:

”Jag klagar ju aldrig på dig!”

Att svara på det sättet är BÅDE att bryta överenskommelsen och att försöka använda språklig makt/ skuldbeläggande för att slippa undan. Så:

-Prata om vad som ska hända om överenskommelser bryts redan innan det händer. Prata om att den som lyfter problemen är den som är modig, inte tjatig. Ni har ju trots allt en gemensam vision om att det ska vara rättvist.

Vill bara igen komma in på det som är allra viktigast om jämställdhet är målet i just er relation:

Statistiken visar att ojämställdhet mellan kvinnor och män i allra högsta grad existerar. Det här är en absolut utgångspunkt för oss att förstå. Språkligt finns starka och dominerade diskurser som lätt får oss att missa det, en är den existerande uppfattningen om att ”alla i Sverige vill och i princip redan lever helt jämställt” (det här innebär också att det lätt blir lite skämmigt och jobbigt att erkänna att en inte alls lever jämställt) och den andra uppfattningen som lätt förblindar och osynliggör strukturellt förtryck är:

”Alla är individer, jag ser inte kön”.

Att osynliggöra strukturella orättvisor är ingen hållbar väg till förändring.

Det är tvärtom en förutsättning för att kunna förändra, både på samhällsnivå och i våra närmaste relationer.

Maktanalys, relationer och feminism. Många är rädda för att ens tänka tanken. Och alltför ofta handlar det om att kvinnan i förhållandet vet att mannen då kommer att sätta sig på tvären. Vägra lyssna. Och det kommer då att bli så smärtsamt uppenbart vad förhållandet bygger på.

Så vi låter bli.

Jag vill ta ett konkret exempel. När jag skriver/pratar om vardagssysslor och ansvar, om ojämställdhet och om kvinnor som har tröttnat på att ta hand om sina mäns kläder, hem och barn. Så finns det en typ av tips/råd som är obligatoriskt.

Så här kan det låta:

”Men vänta ut honom, om du inte är så snabb på att plocka undan kommer han att HINNA se hur jobbigt det är med ett stökigt hem och automatiskt (och magiskt) börja städa”

”Städa inte så mycket, slappna av och lär av din man, ett välstädat hem och tvättade kläder har väl aldrig gjort någon gladare. Anpassa dig till hans nivå helt enkelt”

”Gör bara din del och låt hans skitiga kalsonger ligga kvar, så då fattar han säkert vinken och om han inte gör det är det i alla fall inte ditt problem”

”Om någon annan alltid tar ansvar blir han van vid det, säg att nu behöver du [vila, vara med kompisar, träna, egentid] och så låter du honom göra på SITT SÄTT, kom inte med pekpinnar, ajabaja då tappar han fort sugen att hjälpa till”

Det finns ett enormt problem med de här råden och tipsen.

De bygger på att det är farligt för kvinnor att verbalisera vad det handlar om, det vill säga:

Ojämställdhet, patriarkalt upprätthållande och maktutövning i relationen. Vi kvinnor lär oss att det är farligt att säga saker rakt ut, vi lär oss att linda in saker, vi lär oss att försöka genomföra förändring på ett tyst och diplomatiskt sätt. (Och sen blir vi skammade för att vi inte är lika raka, ärliga och härliga som män).

Det är finns en tyst överenskommelse om att det är farligt för en kvinna i en heterorelation att säga:

”När du gör så här beter du dig sjukt illa”

”När du gör så här förstör du allt för oss, du lägger en börda och ett ansvar i mitt knä som jag ALDRIG bett om att få”

”När du gör så här är det inte kärlek utan förtryck”

 //Sandra