Den tystade erfarenheten av att ha vuxit upp som kvinna i ett manssamhälle
Av någon anledning började jag fundera på det här med ålder. Hur mycket lugnare och tryggare mitt liv är nu jämfört med när jag var yngre. Jag läste sedan det här inlägget av skådespelaren Claudia Galli Concha och det påminde mig om något som jag nästan glömt bort. Hur utsatt en är som ung kvinna i det här samhället.
Nästan alla kvinnor har historier om övergrepp, sexuella trakasserier, våldtäkter med sig i sin ryggsäck. Vi pratar sällan om det eftersom det är förknippat med så mycket skam. Det begravs så djupt inom oss att vi nästan glömmer bort det. Jag vet inte hur det är för er men sedan jag blev “vuxen” så känns det mer avlägset. Jag vet i alla fall att det inte är något nytt fenomen som rasisterna vill ha gällande. Kvinnor har i alla tider blivit utsatta. Jag kan minnas känslan av att inte bli tagen på allvar. Hur det gjorde att en inte ens orkade försöka. (Som de sa till Claudia: “Han skojar ju bara”).
Det är som att hela samhället har två sidor, en där alla låtsas om som att allt är “bra som det är” och en där ingenting av det vi lärt oss stämmer. I den världen som vi faktiskt lever i är det sällan någon som skriker och springer från en psykopatisk våldtäktsman. Där är det bara en tystnad som råder. En smärta över att ingenting var, eller är, som det borde vara. En överenskommelse om att inte hänga ut män för de synder de begått. (Det är ju så länge sedan, nu är han schysst. Tänk på hans familj. Tänk på hans liv. Ta hänsyn.)
Det som skett när vi var barn, tonåringar och unga vuxna får inte pratas om igen. Dött och begravet. Ännu ett exempel på hur svårt det är att prata om hur det faktiskt ser ut i vårt samhälle var när Amanda Leander vågade berätta om hur hon blivit våldtagen ett flertal gånger under sitt liv. I min värld så väcker det en ilska och frustration över att kvinnor så ofta blir utsatta. I den värld som inte är min utsattes Amanda för hatdrev, misstänkliggörande och slutshaming när hon vågade berätta PRECIS SOM DET VAR. Läs här. Det är liksom omöjligt att vinna.
Jag blir rädd när jag tänker på mina egna döttrar och att de snart är där.
Hur ska vi som är vuxna kvinnor nu kunna förändra när det är så svårt och stigmatiserande att prata om egna erfarenheter? Hur länge ska tystnaden, lojaliteten och hänsynen till män (som “egentligen” är rätt schysta) få vara den normativa diskursen?
Jag har inga svar.
-5 Comments-
Jag har tagit ett beslut. Jag har tagit ett beslut att aldrig mer hålla en man om ryggen, att aldrig försvara en mans usla beteende, att aldrig mer vara tyst om övergrepp.
Det är så sorgligt att vi lär oss att alltid ursäkta mäns beteende och att vara tysta om alla de vidriga saker en blivit utsatt för genom livet. Vi måste sluta med det. För vår egen och våra medsystrars skull.
Ja, håller med till 100% Calle <3 (känner bara en frustration över att det känns å mycket lättare att tänka/säga/ göra så nu när jag är 40 jämfört med när jag vara 16 typ.)
Samtidigt som jag läser och förstår orden intellektuellt, gör det mig så ledsen. Jag skriver inte detta för att bagatellisera mäns våld mot kvinnor eller för att säga emot det våld som existerar. Jag vill bara väcka en liten, liten tanke hos den som (förhoppningsvis) läser för att visa att det finns en osynlig grupp som sällan omtalas. En grupp som skäms om möjligt mer, som tystnar om möjligt mer.
Ja, jag känner igen mig i att som kvinna uppleva sexuellt våld, övergrepp och sexuella trakasserier. Men när det (nästan) alltid benämns “mäns våld mot kvinnor” fast jag innerst inne önskade att ordet “män” någon gång kunde plockas bort. Bara kallas våld, bara för en stund, så att jag fick inkluderas. Bara kallas sexuella övergrepp. För att jag ingår i gruppen av kvinnor som blivit utsatta av andra kvinnor. För att jag inte finns med i bilden av att våld alltid handlar om patriarkala strukturer och mäns överordning. För att jag alltid får frågan “vem var han?” fast det inte var en han. För att alla nära relationer inte består av en man och en kvinna, men våldet är lika frekvent förekommande.
Jag hoppas det jag skrivit tas emot på rätt sätt. Jag vill inte kritisera, bara väcka en tanke.
Självklart är din smärta värd att uppmärksammas- jag är så ledsen att du blivit utsatt för våld, det ska ingen behöva vara med om. Gäller oavsett kön på de inblandade såklart <3
Tack <3 Det betydde mer än jag trodde att "höra" (läsa) det!