Kolla in mig och Johan i senaste numret av tidningen Amelia (ni får dock blunda er förbi alla knäppa bantningstips och konstigheter som de håller på med i den tidningen ?).

En viktig poäng för mig med att ställa upp på den här typen av intervjuer är att jag tycker att det är viktigt att avdramatisera att det kan vara ganska roddigt och slitsamt att få ihop vardagen för alla. Vi har ju dessutom haft som mål att leva jämställt och jag vill verkligen poängtera att jämställdhet är något som aktivt behövs göras i vardagen och inte något som “är”. Den viktigaste kunskapen när det gäller jämställdhet är att så fort saker får “bli som de blir” så tenderar de att bli normativa, dvs ojämställdhet är det normala och vill ni göra annorlunda så får ni lova att jobba lite mer för det. OCH det här är inte heller rocket science – Självklart lever människor som har en uttalad ambition att leva jämställt mer jämställt än de som inte gör det.

En sak till också, det handlar alltså inte om att:

1. Jag lyckades hitta en så himla “bra och jämställd man” , vilket ganska ofta ges som totalt världsfrånvänt “råd” till kvinnor “att göra” när det gäller jämställdhet. Sluta säga sådana saker nu! Det enda råd jag vill ge är att hitta någon du tycker om som tycker om dig och sen får ni gneta på tillsammans. (Här kan ni läsa mina 8 bästa tips för en mer Jämställd vardag publicerade i Moderns Psykologi.)
2. Det handlar inte heller om det som jag väldigt många gånger (i olika varianter) fått som kommentar:

Du har tydligen män som är kassa på att hantera planering i din närmsta miljö, och du drar därefter slutsatsen att män generellt är kassa på planeringen. Jag lever i en miljö där det är tvärt om, men jag ser det mer som att individ X är sämre på att diskutera och planera, utan att blanda in kön.”

Så fort en pratar om ojämställdhet, statistik, grupp och strukturer aka samhällsproblem kommer någon (man) och gör det till en individuell fråga:

“DU har tydligen män som är kassa på att hantera planering i din närmsta miljö, och DU drar därefter slutsatsen att män generellt är kassa på planeringen.”

Det här är en väldigt vanlig strategi, att lägga skulden hos enskilda kvinnor (i det här fallet mig) för att ha valt att umgås/ leva med fel män. Det är också ett sätt att dra ner sakfrågan till att handla om min person eller personer i min närhet, som att det vore helt omöjligt att prata om generella relationella svårigheter utifrån statistik och kunskap. Det är också ett sätt att skuld- och skambelägga: “Varför ser du inte till att välja Bra Män TM”. Ok, för det första så kan ju aldrig kvinnor skuldbeläggas för något som män GÖR eller inte GÖR (oavsett närmiljö eller ej).

Många vill få frågan om ojämställdhet att framstå som ett “allmänt tyckande”. Ofta från folk som har noll koll på hur statistiken för obetalt hemarbete ser ut, och då frånsäger sig då till exempel all kunskap som baseras på statistik och kvantitativ forskning (som ju görs på gruppnivå).

En av de mest obehagliga konsekvenserna av att ständigt lägga över skulden på individer är att det också används PÅ EXAKT SAMMA SÄTT för att förklara gigantiska strukturella samhällsproblem som tex våld i nära relationer och våldtäkter: “DU väljer fel män” “DU umgås med fel män” “DU har befunnit dig i fel sammanhang, på fel plats och på fel tid”. Och så vidare.

Det är djupt problematiskt och ett klassiskt exempel som visar på makten i språket. För att citera min favoritpoet:

Den viktigaste saken sparar jag till sist:

NU FINNS JÄMSTÄLLD VARDAG PÅ INSTAGRAM!!! Det är där det händer så börja följ mig där nu @jamstalldvardag. Och TIPSA alla ni känner om att börja följa där istället.

Facebook är för övrigt sämst, fick ännu ett bevis på det exakt nu när jag postade ett tal från 1985, av en död socialdemokratisk politiker. Han pratar om vardagen: Gemenskap, livet i det stora och lilla, vikten av solidaritet och jämlikhet. Ett superfint brandtal som jag önskar att någon politiker ville plocka upp i vår samtid. Men direkt kommer någon in i kommentarsfältet och ba: Så himla dåligt att posta socialdemokratisk propaganda… blablabla väldigt olämpligt på en sida som handlar om Jämställd vardag. Jag svarar såhär:

Tycker du (oavsett politisk tillhörighet) att välfärd, solidaritet och jämlikhet är oerhört provocerande begrepp så ber jag dig ödmjukast att avfölja.

Ni får ursäkta om jag refererar mycket till podden men det är ju liksom där det mesta händer nu förtiden. Jag pratade ju lite löst om den här längtan som ibland uppstår över att göra något helt annat. (Ni vet för mig är ju drömmen att bo i en stuga i skogen med typ 5 hundar, några katter och… hahaha ja men inget mer. Dricka kokkaffe och läsa böcker. Träffa andra människor lagom sällan.)

Men det var inte det som var poängen här. Jag ville bara säga att jag beskrev att jag hoppas att vi alla tillsammans axlar vårt ansvar och gör jämställdhet eller något annat som är viktigt och meningsfullt för våra gemensamma liv. Jag kommer ju självklart aldrig att sluta kämpa för en jämställd värld. Även om jag en vacker dag i framtiden sitter ute i en stuga och filosoferar så kommer jag självklart forfarande att vara feminist och göra det jag kan och orkar i det lilla och det stora för att människor ska få leva rättvisa, rimliga och värdefulla liv.

Därför blir jag så himla glad när jag ser hur fler och fler pratar om vikten av en jämställd vardag. Att komma ifrån normen om att det privata inte ska stötas/blötas och diskuteras är A och O om förändring ska kunna ske.

Det var så häftigt när en släkting till mig igår berättade att hon sett en tjej på TV4 som pratade om exakt samma saker som mig, och hon undrade om det var någon jag kände. Jag fick ju lov att kolla upp vad och vem, och så kul när jag förstod att det var Ida Östensson som ju är både nybliven och superpeppad förstagångsförälder och dessutom en ständig jämlikhetskämpe som satt och pratade om hur hon och hennes partner kämpar för att få till en jämställd vardag. Det känns så fint att fler och fler nyblivna föräldrar pratar, inte bara om vikten av att dela på föräldraskapet, utan också allt det där andra som kommer av att leva tillsammans under samma tak.

Tillsammans förändrar vi världen i det lilla och det stora varje dag. Ingen kan göra allt. Men ALLA kan göra något. Faktiskt.

PS! Ratta in radion på P1 i morgon vid 15-tiden då jag och professor Anne Grönlund har blivit inbjudna att prata om vikten av jämställdhet i vardagslivet i programmet Nordegren & Epstein.