15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

3 juni, 2018
8 comments

Nu är vi jämställda

Illustration: Johan Lindström/Joxon Design

Jag kan inte släppa den här tanken. Den har legat och gnagt i mig under de senaste veckorna.

Vidden av hur fruktansvärt ojämställda de flesta heterorelationer är. Människor har byggt enorma städer, forskat ner till minsta molekyl, satt män på månen. Löst de mest omfattande problem som mänskligheten ställts inför.

Men i kampen om att försöka leva jämställt med en man är det lättare att som kvinna sluta städa än att föra ett helt normalt samtal och komma överens om hur vi vill att vårt gemensamma hem ska skötas.

Jag tänker att så många kvinnor måste börja acceptera faktumet att de män som ni lever med, de män som säger att de älskar er och skulle göra vad som helst för er skull INTE tänker på städning när de slänger ur sig de romantiska orden.

Andra varianter av “nu är vi jämställda pga av att ingen längre städar” är tex. de här:

Man: Jag kan JÄTTEGÄRNA  städa och tvätta så länge vi gör det EXAKT som jag vill. Om hon tycker annorlunda är det hennes problem så då får hon också lösa det. Slutdiskuterat. 

Kvinna: PROBLEMET är när någon i relationen är PEDANT och därför drar det tyngsta lasset och SEDAN HAR MAGE ATT KLAGA! Det är problemet. Inget annat. 

Kvinnor i kör: TÄNK OM BARA KVINNOR KUNDE SLUTA VARA SÅDANA HIMLA PERFEKTIONISTER OCH BARA SLUTA GÖRA SÅ HIMLA MYCKET HELA TIDEN!!!

Och så vidare i all evighet. Den gemensamma nämnaren är att kvinnor alltid är problemet i ett samhälle där mansnormen satt dagordningen. Bestämt vad som är möjligt att prata om och hur.

***

Jag tycker faktiskt att vi bordet göra så här istället:

  1. Erkänna att män är så ovilliga att dela ansvaret för hem, städning, tvätt och föräldraskap att det känns rimligare att sluta städa än att försöka prata och komma överens med en vuxen människa som bor under samma tak.
  2. Tydliggöra att ett gemensamt hem är ett gemensamt ansvar. Det finns ingen magisk fe som kommer på natten och sköter allt evighetsarbete som det innebär att driva “Hemmet AB.”
  3. Benämna det som ojämställdhet och ett massivt utnyttjande av kvinnor i heterorelationer som tydligen ska vara romantiska och bygga på kärlek? OBS! Även i din relation. Även din gulliga, fina och hjälpsamma kille har privilegier som gör att han kan bestämma EXAKT hur jämställd han orkar vara (eller inte vara) och därefter kan säga stopp. (Genom att vara passiv. Genom att glömma. Genom att säga att det är ditt tjat som är problemet- inte sakfrågan i sig. Genom att säga att han aldrig mer tänker tvätta om du vågar dig på att lyfta frågan om hur det ska gå till. Genom att låtsas sova när bebisen vaknar på natten. Genom att ignorera barnens frågor. Genom att sätta sig på toa en halvtimme mitt i värsta familjekaoset. Genom att säga att han minsann gör sitt bästa.)
  4. Sluta skamma kvinnor som grupp för att vi kärleksknegar dag ut och dag in. Sluta skamma kvinnor för att vi förstår vikten av omsorg av barn, gamla och sjuka. Sluta skamma kvinnor för att vi kämpar på med tvätt, städning och allt det där som gör ett HEM TILL ETT HEM och inte en soptipp. Seriöst?
  5. SLUTA säga att lösningen på problemet är att kvinnor ska börja skita i att göra en massa saker. Vi har redan anammat nog av manssamhällets ideal: Var man för sig. Sköt dig själv och skit i andra. Gör bara det du känner för. Slappna av lilla gumman. 

Om inget av det här fungerar och ni fortfarande INTE vill prata om ojämställdhet i era kärleksrelationer så är den enda rimliga slutsatsen och rådet att vi gör det här:

Slutar organisera och bo i hem på det sätt vi nu gör. Tiden för kärleksslavar borde vara över.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                  
4 maj, 2018
2 comments

Regnig fredag

Här sitter jag vid köksbordet och läser en sjukt bra (hehe) artikel om hur vi kan göra vardagen mer jämställd. Den finns i nyaste numret av Modern Psykologi (nr. 4).

Ute regnar det och jag tänker ganska mycket på Ellen Keys Strand. För ett år sedan bodde jag där i två veckor och det var så jäkla bra. Det var som att jag där fick tid att sy ihop en massa lösa trådar och tankar som jag under många år aldrig hunnit tänka klart. (Mamma! Vart finns det rena sockor? Mamma! Jag vill ha en till macka! Får jag det? Det? Eller kanske det? Mamma!Mamma! MAMMA!!!). Missförstå mig rätt, mina barn är inte värre än andra barn, men utrymmet för att tänka egna tankar i en familj är inte jättestort.

Jag kommer ihåg att jag pratade med Johan i telefon och han pratade om att någon slang börjat läcka i badrummet och det. var liksom en stor grej för honom och jag kände bara hur konstigt det kändes att höra honom prata om något så himla oväsentligt.

Men det stod också klart för mig att det är det som är hela grejen. När du står med skiten upp till armbågarna så kan till synes obetydliga händelser bli en stor grej. När tre ungar ska ha frukost, lunch, middag och rena kläder och skjutsas och det ska plockas fram och plockas bort och du har förvandlats till en serviceinrättning 7-24 då kan en slang som börjar läcka vara ALLT. Det blir liksom den där berömda droppen, ni vet den som gör att det hela tippar över. För att marginalerna är så små redan från början.

Ellen Key fick utstå spott och spe för att hon förde fram tanken om att kvinnor kanske inte till varje pris skulle göra samma saker som män. Hon hade ju den dåtida synen på kön, som med dagens mått mätt skulle betecknas som oerhört biologistiska och särartsfeministiska.  Men med tanke på hur vårt samhälle har rört sig, och hur ingen av oss vill (orkar/hinner) lägga tid på att ta hand om våra hem, städa, ge omsorg till barn och gamla så kan en ju undra hur det sett ut om kvinnors arbeten, liv och insatser fått stå som norm. Eller om åtminstone alla de tusentals timmar arbete och kärlekskneg som alltid varit och fortfarande är förutsättningen för våra gemensamma liv, värderats och synliggjorts.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                    
29 april, 2018
2 comments

Liv och död. Städning och tvätt.

Mitt i alla de STORA frågorna om makt och maktmissbruk. Våldtäkter och sexuella övergrepp. Psykisk ohälsa och utmattning. Patriarkat och kapitalism. Hat och hot. Kärlek och kamp. Liv och död.

Så finns det en fråga som jag tycker glöms bort. Vardagens stora kamp.

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Läs orden igen.

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Det finns så många saker som män inte pratar om tydligen. Typ känslor. Men en till sak som män pratar på tok för lite om är:

Städning och tvätt. Tvätt och städning.

Jag vill höra er prata om det på detaljnivå:

Är DU en av de här männen som tror att “tvätta” innebär att på mindre än 30 sekunder slänga in saker i en maskin, fylla på lite pulver och trycka på en knapp?

Eftersom tvättande är en av de uppgifter som fortfarande verkar oerhört svårt att göra jämställt så tycker jag att vi behöver prata om det JOBBET. Kvinnor tvättar generellt sett oerhört mycket mer än män, framförallt under semestertider av någon sjuk jävla anledning. (Typ kan det vara så att män tänker SKÖNT att vara ledig?  Nu är jag ledig. Här sitter jag och är helt ledig. SLUT. )

Alla människor som tvättar och som dessutom har en familj som inte bara består av typ en eller två VUXNA människor vet att det som är jobbigt och tar tid är att:

Sortera, vika, lägga på rätt ställe. Gärna ganska omgående efter att tvätten är torr. Så att alla kan hitta sina egna, rena kläder på morgonen när de ska till skola & förskola, träningar etc.

Eller är du en av dem som tycker att det är praktiskt att blanda hela familjens kläder i en GIGANTISK osorterad hög och så att barn och vuxna fritt kan gå och plocka saker ur den gigantiska högen? Efter ett tag börjar dessutom ofta två stora högar blandas så att ingen vet 1. Vad som är rent. 2: Vad som är smutsigt.

Efter det börjar de två stora högarna av tvätt föröka sig.  Kul:

Som en äkta heteronormativ kärlekshistoria får de små gulliga barnhögar som sprider sig runt i huset. I sovrummen, på badrumsgolvet, i sängar, i gympapåsar där de är lite blöta och mögliga.

Sjukt praktiskt sätt att organisera tvätten.

Tycker DU att städning innebär att pliktskyldigt dra dammsugaren ett varv runt huset? Utan att fatta att städningen grundläggande  ABC (som vi alla fick lära oss på hemkunskapen?) att det är oerhört praktiskt att först 1. Plocka undan allting som ligger på golv, stolar, bord, i trappor.

Är DU en av dem som tror att ett hem sköts utan att någon lägger tid på det? Att det finns en vuxen motsvarighet av barnens tandfé som kommer på natten och organiserar, planerar och genomför hela skiten? Eller att kärleken löser allt? En sak med den där så kallade romantiska förklaringsmodellen är att den verkar vara oerhört enkelriktad. I princip så kan vi byta ut ordet kärlek mot kvinna. Kvinnor.

Kvinnor löser allt.

Och det sker gratis men ändå inte gratis. Det kostar tid, energi och kraft.

Jag måste erkänna att jag inte orkar. Vårt hem är ganska rejält stökigt och skitigt. Det är ganska irriterande och stundtals ledsamt. Men alternativet är att frigöra mer tid till städning.

Till exempel lägga ner bloggen. Använda alla de timmarna som det tar mig att skriva till att städa istället?

Jag vill påminna om att det INTE är ett alternativ att dra ner på tid för sömn, återhämtning och vila.

Att betala priset för en utmattning kan aldrig någonsin vara värt det.

Ok till slutpoängen. Allt män inte pratar om. Känslor, sex och vänskap. Machokultur.

Jag tycker att det är skitfint att ni snackar om de här grejerna, men om jag ska vara HELT ärlig (och det ska jag ju vara) så irriterar jag mig också lite på att ni ska uppmuntras och få applåder för att ni ska prata om de här sakerna. De stora frågorna. Jag kan dessutom se att även 70-talsmännen diskuterade exakt samma saker. Känslor, rädslor och ALLA säger att de inte känt sig bekväma i machorollen under uppväxten. Helt ärligt, killarna som älskade machorollen under uppväxten är nog inte så himla många. Måste vi uppfinna det hjulet igen?

Den dagen jag har tid, ork och energi att sitta och filosofera om de här sakerna istället för att begravas under ett ton av tvätt. Då har vi kommit långt.

Och jag tror att väldigt många kvinnor känner detsamma.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                                        
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

“Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister “hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att “hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att “hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

“När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har blivit utbytt mot en man i ett pågående samarbetsprojekt för att det ansågs för provocerande att TVÅ kvinnor samtidigt skulle prata om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

“Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
3 april, 2018
18 comments

Jämställdhet i praktiken

Så kör arbetsveckan igång igen.

I vår familj räknar vi in allt förekommande arbete i arbetsveckan. Även det obetalda arbetet som behövs göras av “någon” för att få en dräglig tillvaro.

Johan sitter och funderar på vardagsmaten som i nuläget är hans ansvarsområde. Där ingår sådant som att planera, läsa igenom recept, kolla vad vi har hemma, åka och handla samt förstås det praktiska genomförandet. Plocka fram. Stöka bort. In i diskmaskinen. Stå ut med barn som inte är tacksamma för maten utan skriker att “de vill byta familj till en som lagar bättre mat!”

Men nu tappade jag fokus. Vi tycker att det är viktigt för relationen, föräldraskapet, livet i stort att fördela sysslor rättvist och jämställt. Stundtals är vi riktigt bra på det och ibland går det riktigt jäkla dåligt. Det är som det är. Men få saker kan slå den där känslan av att inte ha resignerat. Att kunna high-fiva varandra när något gått riktigt bra. Att dela glädje (och oro) över barnen. I sommar har vi delat 18 år av liv. Fått tre barn tillsammans. Barnen som inte minns vem som gjort vad under deras bebisår och som tycker att Johan städar mycket mer än mig. Barnen som växer upp med två vuxna personer av olika kön som förhandlar, resonerar, bråkar, blir sams, blir ovänner igen, säger förlåt och försöker göra saker bättre en annan gång.

Jag tror att många relationer skulle kunna vara så mycket mer äkta, ömsinta och nära om vi strävade efter rättvisa och jämställdhet. Att leva jämställt betyder inte att ni alltid kommer att vandra på rosa moln tillsammans. Det betyder inte att ni aldrig blir sura på varandra, eller att ni är skyddade från att bli sårade eller svikna. Det betyder inte ens att ni för alltid kommer att leva tillsammans. Att relationer tar slut på ett eller annat sätt är liksom en ofrånkomlig del av livet. Men att separera från någon som du levt respektfullt och jämlikt med är något helt annat än att skiljas åt och känna att du blev utnyttjad under er gemensamma väg.

Jämställdhet skyddar inte från jobbiga känslor som ledsenhet, ångest, ilska och stress. Men att göra jämställdhet i praktiken kan få en mening i sig.

Jag tycker i alla fall att det är värt varje sekund av strävan och jag hoppas att jag kan förmedla det till er. Jag försöker göra det i alla fall. Men ibland känns det så himla tungt, när män skriver att jag borde gå och hänga mig. Eller när de skickar jättemånga länkar om att det nu förtiden är män som blir förtryckta av kvinnor. Eller när folk skriver kommentarer utan att ens ha läst inlägget som de tycker till om. Eller när jag har skrivit 10 inlägg på rad utan att ha fått någon respons överhuvudtaget. När bloggen tar tid som knappt finns. När det känns som att orden tagit slut.

Men idag är en annan dag. Idag finns orken.

Jag vet att ni finns där ute. Ni som vägrar att ge upp.

Som drömmer om förändring och som vet att det är möjligt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                   
29 mars, 2018
4 comments

“Någon” kan vara du

Nu är det påsk. Det är fint.

Även om vi har meterhög snö utanför fönstret så börjar solen värma och hoppet spirar.

Ännu en vinter har passerat. Evigt mörker blir till ständigt ljus.

Jag har en sådan komplicerad hatkärlek till mitt kära Västerbotten.

***

Jag skriver ju om vardagens strävan efter rättvisa & jämställdhet. Men idag vill jag påminna alla män därute om att högtider och semestrar alltid tenderar att förvandlas till lågvattenmärken vad gäller att falla in i jobbiga och extremt störiga ojämställda könsrollsmönster. Män “glömmer” helt enkelt bort att de fortfarande har ansvar för barn, för att städa, tvätta och rodda allt det andra i stunder av ledighet. Just tvättning är ett av de områden som fortfarande i hög utsträckning  landar på kvinnors axlar i heterorelationernas värld och under semestern tar tvättandet helt sinnessjukt ojämställda proportioner.

Det handlar om att varje grej som inte är TYDLIGT fördelad tenderar att bli normativ. Det vill säga, när vi inte aktivt och medvetet strävar efter att dela på bördorna i hemmet, hushållet och föräldraskapet så är det kvinnors ansvar. För män är det ett tillval, de är duktiga om de “hjälper till” och helt normala män om de skiter i det. Och ni vet under högtiderna så är det inte som under vardagen där vi i bästa fall har listor, tydliga rutiner och överenskommelser. Under högtider så tycker sig män ha rätt att njuta. Ni vet sådär som under barndomens jular. Bara ligga och äta godis under julgranen.

Jag är ledsen men som vuxen är det inte möjligt att återuppleva barndomen. Du är inte en femåring längre. Nu är det vårt ansvar att göra högtiderna till bra stunder för våra barn. “Mamma fixade allt” är retro på ett dåligt sätt. Det är dags för män att inse att privilegiet att kunna vara den som “glömmer” är sjukt egoistiskt. Faktiskt.

I det här dilemmat ingår också att män kan vägra att prata om HUR saker som ingår under kvinnans s.k ansvar ska göras. Ni vet det här klassiska rådet som någon kläckte ur sig och som sedan förvandlades till en allmän sanning:

“Låt honom göra EXAKT som han vill. Annars kan han lätt tappa sugen att hjälpa till.”

(Arrrrggg..bara att SKRIVA den meningen gör att en blodåder håller på att sprängas i mitt huvud.)

Jag vet kvinnor som har gjort misstaget att säga till män att deras kläder blir förstörda av att tvättas i 60 grader (när de ska tvättas i 30 grader) med resultatet att männen aldrig mer tvättar. Män som aldrig mer vill dammsuga. Städa. Lägga barn. Plocka i diskmaskinen. För att de inte klarar av att föra en diskussion kring hur saker ska göras.

Tydligen har de då privilegiet att kunna skita i det.

Skulle vara spännande att se hur våra gemensamma liv utvecklades om kvinnor på samma lättvindiga sätt frånsade sig uppgifter som behövs göras om och om och om igen.

Det här gäller då som sagt var även den här helgen. Glöm inte bort att mysiga stunder och härligt umgänge bygger på att någon lagt tid & energi på att göra det möjligt. Någon lagar mat, någon leker med barn, någon stökar fram och någon plockar undan. Någon tar fram en ny vacker duk, målar ägg.

“Någon” kan vara DU man i ett heteroförhållande. Ärligt talat så tycker jag att “någon” bör vara du den här påsken.

Åtminstone om du menar allvar med att jämställdhet är riktigt bra i praktiken och inte bara som vackra men totalt meningslösa ord.

GLAD PÅSK ALLESAMMANS.

 

Den ojämställda stressen    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
24 mars, 2018
2 comments

TIO SKÄL TILL INDIVIDUALISERAD FÖRÄLDRAPENNING

Illustration: Johan Lindström/Joxon Design

1. För att alla föräldrar ska ha samma rätt OCH skyldighet att ta hand om sina barn.

2. För att alla barn som växer upp ska få lära sig att deras föräldrar oavsett kön är lika kompetenta och kärleksfulla. Omvårdande och ansvarstagande.

3. För att män som klarar av att ha ett ansvarsfullt jobb självklart också kan lära sig att ta hand om ett hem och sitt barn.

4. För att det är en fantastisk förmån att få pengar för att göra det som är varje förälders plikt och ansvar.

5. För att vi inte ska ha ett system som uppmuntrar ojämställdhet.

6. För att det finns män som tycker att “jämställdheten i Sverige gått för långt” och ändå inte tagit ut en enda föräldraledighetsdag.

7. För att vi ska förstå att mammor inte har någon inbyggd handbok i bebisskötsel, att bli förälder handlar om att ta ansvar och lära sig längs vägen.

8. För att det aldrig går att förstå vad det innebär att vara ensam ansvarig för ett litet barns väl och ve och samtidigt sköta hem&hushåll när den andre arbetar- Om du inte själv gjort det.

9. För att det är roligt, krävande, magiskt, jobbigt, kärleksfullt, galet och intensivt att umgås med sina barn.

10. För att det inte finns några vettiga skäl att låta bli.

Feminism    Föräldraskap
                                   
18 mars, 2018
10 comments

Ingen skön tjej

Senaste tiden har det varit så mycket i mitt liv. Allt från lågvattenmärken som kräksjuka i familjen och en till synes vanlig tant som kom fram efter en föreläsning om den ojämställda stressen och inleder med orden:

“Du nu måste jag säga några saker till dig men du får INTE bli ledsen.” (Om jag hade vetat att de där orden var inledningen på en 10 minuter lång monolog, där hon berättade att hon mådde illa av att se mig på scenen och av att höra min röst, ifrågasatte min psykiska hälsa och tipsade mig om att köpa Anders Hansen bok “Hjärnstark” så att jag kunde få lite BRA tips på stresshantering haha..)

Till fantastiska och underbara stunder där jag måste nypa mig i armen över att jag får jobba med mitt största intresse. Får prata i radio om varför det är problematiskt när män bara jämför sig med andra män och varför vi måste komma ihåg att fira framgångar. (Ni kan lyssna här.)

Försöker förklara för människor varför det är meningslöst att föra en diskussion med någon som inte godtar begrepp som grupp/samhälle/struktur. Jag tycker att det är ok att människor har olika syn på livet och vårt samhälle men jag är också väldigt glad för att många individer förstår och tar ansvar för något mer än sina egna behov. Jag tänker också att det är en ganska extrem åsikt att inte godta någon form av statistisk verklighet, forskning eller ta hänsyn till andra människors upplevelse av vårt gemensamma samhälle. De här männen, ja det är ofta män, som vägrar att reflektera över att deras verklighet inte speglar alla människors verklighet. Så himla bekvämt att inta den ståndpunkten som individ och man i ett sexististiskt/rasisistiskt och heteronormativt samhälle. Inte ta ansvar för något alls.

Bara glida runt. Nöjd med tillvaron. (Men ganska tomt inombords…)

När jag möter motstånd, vilket jag naturligtvis gör relativt ofta, brukar jag tänka för mig själv att jag inte är här för att göra alla människor nöjda.

Jag är inte här för att vara en “skön tjej.”

Jag är inte heller här för att bråka och provocera för sakens skull.

Jag är här och jag gör det jag gör för att jag vill GÖRA skillnad. Och jag gör skillnad, vet ni ganska mycket för mig själv också, samtidigt som jag håller på. Genom att prata om, tjata om, skriva om, vrida på och formulera för mig själv och för er frågor som: “Vad är en jämställd vardag?” (Gång på gång på gång på gång…) så påminner jag mig själv om hur viktigt det är.

Jag kommer ihåg vart jag är på väg och varför. Varför det är viktigt för mig. För Johan. För barnen.

Och så ibland. Några gånger per dag stannar jag upp. Vilar. Tar promenader i ett gnistrande vinterlandskap. Omgiven av mäktiga hundratals år gamla granar som sträcker sig mot en klarblå himmel. Lyssnar på  talgoxens vårliga sång. Känner hur solen värmer för första gången på ett halvår.

Inser i de små stunderna varje dag att livet är så otroligt mäktigt och magiskt i sig självt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Psykologi    Relationer
6 mars, 2018
4 comments

Kan man ringa statsministern?

Sexåringen satt och tuggade lite tankfullt på en macka vid frukostbordet, när han plötsligt frågade:

“Mamma. Kan man ringa statsministern?”

Jag tittade upp från tidningen, och svarade lite disträ:

“Njaaa… jag vet inte riktigt. Det är nog svårt att få tag i honom på telefon…”

Uppenbarligen var han inte riktigt nöjd med det svaret, så frågan ställdes ännu en gång:

“Men mamma. KAN man ringa statsministern?”

Min uppmärksamhet började väckas och jag insåg att han verkligen funderade över något specifikt. Så jag ställde ner kaffekoppen, vek ihop tidningen och svarade:

“Nej statsministern hinner inte prata med folk i telefon, det är nog smartare att prova att maila honom i sådana fall. Vad är det du funderar över som du vill fråga statsministern om?”

Den här gången var det jag som möttes av en stunds tystnad, och sedan säger han eftertänksamt:

“Mamma kan man verkligen inte ringa statsministern? Tänk om jag skulle se någon som börjar skjuta med pistol. Kan jag inte ringa statsministern då?”

Jag svarade som sig bör att det nog är bättre att ringa polisen om han ser någon med pistol. Sen pratade vi lite till om pistoler och krig och hemska saker och poliser och om vart statsministern bor.

Men något i hans sätt att fråga etsade sig fast.

Även om jag skrattade för mig själv när jag försökte föreställa mig en bild av Stefan Löfven som den som ska lösa alla problem så var det något i den där tilliten, som bara ett barn kan ha, som var lite hjärtskärande på samma gång.

Jag vet inte riktigt vart han fått bilden av statsministern som den som kan lösa allt (inklusive människor som skjuter med pistol) ifrån. Men på något sätt så skulle det vara så himla fint om jag och alla vi kunde känna sådan tilltro till vårt politiska system. Som någon som fanns nära och som kunde ha svaren på alla frågor och lösningar på alla problem.

Våldet mot kvinnor och barn. Nedmonteringen av välfärden. Rasismen och hatet. Den ojämställda stressen. Det sexuella våldet. Prostitution och män som i det kapitalistiska systemet lärt sig att allt som går att köpa står dem fritt att köpa. Hemtjänsten som går på knäna när de ska ta hand om dem av oss som inte längre kan ta hand om oss själva. Nedskärningarna inom LSS. Männen i bolagsstyrelserna som skrattar hela vägen till banken samtidigt som en annan man står på sina knän utanför ICA. Människor som inte längre orkar (hinner) stanna upp, sätta sig på farstukvisten och njuta av vårsolen mot sin kind. Människor som inte har tid att stanna och byta några ord.

“Kan man ringa statsministern?”

Jag tror inte det vännen.

Föräldraskap    Livet
  
3 mars, 2018
2 comments

Om stress och kärleken som löser allt…

I höstas var han en liten valp. Nu är han en stor och busig tonåring. Tiden tycks ALLTID ha gått så snabbt i efterhand.

Under mina föreläsningar om den ojämställda stressen pratar jag en del om hur vi behöver träna oss på att förhålla oss till resursen tid. Det är så mycket svårare och tråkigare än att försöka rusa på i ett galet tempo och hitta en (jäkligt snabb) mirakelkur som helst ska få oss att “sluta känna stress.”

Den nutida människan är inte så sugen på att inse att ett piller eller en mindfulnesskurs inte kommer att lösa en sinnessjuk samhällsekvation. Vi påverkas alla av det eviga bruset om att Lyckas. Konsumera. Förändras. Förbättras. Aldrig stanna. Aldrig sluta. Aldrig vila.

Jag märker att jag blir mer och mer provocerad av alla käcka tillrop, tidningsrubriker och kurser, ni vet vilka jag menar:

“Stresshantering, 6 steg till att ta kontrollen över ditt liv.”

Och då har jag ändå själv ägnat extremt mycket tid åt att hjälpa människor med individuella hanteringsstrategier. Det i sig behöver inte vara fel förstås, men om vi inte lyfter in kontexten som den individuella människan befinner sig i så blir det oerhört lätt väldigt fel. Kontraproduktivt. Till och med skadligt.

Jag blir också provocerad av företagskulturer där det koketteras med att vara fullbokad. Stressad. Vara SÅ OTROLIGT VIKTIG att allt annat blir oviktigt. Som sitter i ett möte och tittar på klockan i rädsla över att komma sent till nästa viktiga möte… och jag vill bara skrika:

“Skit i mötet om du inte har tid att mötas. Det här är respektlöst.”

Att vi tillsammans har byggt upp ett gemensamt samhälle där en oerhört problematisk mansroll har fått stå modell för hur vi ska leva våra liv är så sorgligt. Vi har ett 24-timmars dygn och när vårt välfärdssamhälle byggdes upp enligt principen:

8 timmar arbete. 8 timmar fritid. 8 timmar sömn.

Så “glömdes” helt och hållet våra gemensamma hem, hushållsarbete, omsorg av våra barn och gamla bort. Att allt det ARBETET ska ske enligt någon slags magisk princip i våra hem är grunden till så mycket ont (ni vet) den “romantiska” bilden av att det är:

  1. Osexigt att prata om städning och tvätt med sin partner.
  2. Missunnsamt att fördela, räkna och dela på ansvaret.
  3. Jobbigt att behöva prata om jämställdhet.
  4. Kärleken som löser allt…

Jag har alltid funderat på hur Kärleken ska orka tvätta, sortera och vika tusentals plagg helt själv. Hur Kärleken ska komma ihåg att gå ut med hunden. Hur Kärleken ska orka stiga upp för sjunde gången när bebisen gråter på natten. Hur Kärleken ska dammsuga, plocka och påminna barn om att göra läxan. Hur Kärleken ska ta hand om gamla föräldrar. Hur Kärleken ska skotta uppfarten, betala räkningar och tanka bilen.

ÄR INTE DET HÄR LITE MYCKET BEGÄRT AV KÄRLEKEN ATT SKÖTA HELT SJÄLV???

Den ojämställda stressen    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
1 2 … 7
Om