Jämställdhet i praktiken
Så kör arbetsveckan igång igen.
I vår familj räknar vi in allt förekommande arbete i arbetsveckan. Även det obetalda arbetet som behövs göras av “någon” för att få en dräglig tillvaro.
Johan sitter och funderar på vardagsmaten som i nuläget är hans ansvarsområde. Där ingår sådant som att planera, läsa igenom recept, kolla vad vi har hemma, åka och handla samt förstås det praktiska genomförandet. Plocka fram. Stöka bort. In i diskmaskinen. Stå ut med barn som inte är tacksamma för maten utan skriker att “de vill byta familj till en som lagar bättre mat!”
Men nu tappade jag fokus. Vi tycker att det är viktigt för relationen, föräldraskapet, livet i stort att fördela sysslor rättvist och jämställt. Stundtals är vi riktigt bra på det och ibland går det riktigt jäkla dåligt. Det är som det är. Men få saker kan slå den där känslan av att inte ha resignerat. Att kunna high-fiva varandra när något gått riktigt bra. Att dela glädje (och oro) över barnen. I sommar har vi delat 18 år av liv. Fått tre barn tillsammans. Barnen som inte minns vem som gjort vad under deras bebisår och som tycker att Johan städar mycket mer än mig. Barnen som växer upp med två vuxna personer av olika kön som förhandlar, resonerar, bråkar, blir sams, blir ovänner igen, säger förlåt och försöker göra saker bättre en annan gång.
Jag tror att många relationer skulle kunna vara så mycket mer äkta, ömsinta och nära om vi strävade efter rättvisa och jämställdhet. Att leva jämställt betyder inte att ni alltid kommer att vandra på rosa moln tillsammans. Det betyder inte att ni aldrig blir sura på varandra, eller att ni är skyddade från att bli sårade eller svikna. Det betyder inte ens att ni för alltid kommer att leva tillsammans. Att relationer tar slut på ett eller annat sätt är liksom en ofrånkomlig del av livet. Men att separera från någon som du levt respektfullt och jämlikt med är något helt annat än att skiljas åt och känna att du blev utnyttjad under er gemensamma väg.
Jämställdhet skyddar inte från jobbiga känslor som ledsenhet, ångest, ilska och stress. Men att göra jämställdhet i praktiken kan få en mening i sig.
Jag tycker i alla fall att det är värt varje sekund av strävan och jag hoppas att jag kan förmedla det till er. Jag försöker göra det i alla fall. Men ibland känns det så himla tungt, när män skriver att jag borde gå och hänga mig. Eller när de skickar jättemånga länkar om att det nu förtiden är män som blir förtryckta av kvinnor. Eller när folk skriver kommentarer utan att ens ha läst inlägget som de tycker till om. Eller när jag har skrivit 10 inlägg på rad utan att ha fått någon respons överhuvudtaget. När bloggen tar tid som knappt finns. När det känns som att orden tagit slut.
Men idag är en annan dag. Idag finns orken.
Jag vet att ni finns där ute. Ni som vägrar att ge upp.
Som drömmer om förändring och som vet att det är möjligt.
