15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

25 september, 2017
2 comments

Ojämställda strukturer & dåliga råd

Mammor prioriterar bort sin träning till förmån för obetalt arbete i hemmet. Det kan naturligtvis vara helt ok. Till exempel om en svarar som de 15 procenten längst ner på listan ”saknar intresse för träning”.

Motsvarande siffra för männen/ papporna i den här undersökningen som Friskis & Svettis genomförde i våras visar att bara hälften av dem prioriterar bort sin träning till förmån för hushållsarbete. Däremot så prioriterar ungefär en tredjedel av papporna bort sin träning till förmån för ANDRA intressen. På motsvarande plats skattar kvinnor att de saknar ork.

Så himla intressant. Så jävla sorgligt. Så mycket ett strukturellt problem.

Jag läste för övrigt en artikel häromdagen. Den var fylld med otroligt kassa råd om att leva i heterorelationer:

”Jag tycker inte om att kombinera orden parförhållande och arbete. Det låter lite osexigt, tråkigt och stressigt. När man har kommit till den punkten att man borde ha jobbat mer på sitt parförhållande har man antagligen jobbat ihjäl sig med något annat. Så jag tycker inte man ska ”jobba” på sitt förhållande.”

(Familjeterapeut Maria Sundblom Lindberg hela artikeln kan ni läsa här. )

Ni vet att jag tjatar ihjäl mig om det här, men det har betydelse HUR vi pratar om saker. Jag tänker att exakt de ord som används i den här artikeln är varför det känns så jäkla motigt att sträva efter en jämställd relation. Liksom, hur kul på en skala att vara i en relation som är:

  1. OSEXIG
  2. TRÅKIG
  3. STRESSIG

Familjeterapeuten tycker att det är viktigare att _massera varandras fötter i 10 minuter_ än att tjata om att det inte finns några rena kläder till barnen. Hon säger också att det är viktigt att bestämma vem som gör vad och att sätta regler som ska följas. Men sedan följer hon upp med brasklappen om att det är den sköna avslappnade personen i förhållandet som har rätt och den andre parten får bita ihop och finslipa själv (det vill säga, vara nöjd med att den andre parten ”hjälper till”).

Jag tycker för övrigt att det är grymt sexigt och ROLIGT med heterorelationer där en person blir sjuk av utmattning, gnisslar sönder sina tänder av återhållen passiv aggressivitet ( romantiskt som sjutton ;)) och prioriterar bort återhämtning, glädje och engagemang till förmån för att tvätta kläder (under sommaren når tvättsiffran den magiska fördelningen 78% kvinnor och 11% män enligt en ny undersökning från TCO) packa väskor, laga mat & projektleda.

Men bättre det än att nämna ordet ARBETE i samma mening som PARFÖRHÅLLANDE.

Män upplever dessutom sina förhållanden som hyfsat jämställda till skillnad från kvinnor i samma förhållanden.

Hahahahaha chockerande och märkligt eller hur?

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
19 augusti, 2017
15 comments

Koll på detaljerna (Varför? Är det ens bra?)

Jag tänker väldigt mycket på hur vår familj ska få ihop vardagen. Som idag. Det är lördag. Jag vaknar och vet att jag hade tänkt åka i väg och skriva några timmar. Direkt kommer följdfrågor upp i mitt huvud. Hur ska vi göra med middag? Vad ska vi äta? När ska vi handla? Hur blir logistiken runt det här på bästa sätt för alla involverade. Sedan börjar jag metatänka på sådana här trevliga grejer som [om min manlige partner tänker så här mycket på de här grejerna].

Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte det.

För även om vi har pratat om fördelning av ansvar, jämställdhet och vardagsrutiner , säg 10.000 gånger, så är det 9 gånger av 10 jag som tar upp frågan mer explicit (alltså uttalar den högt och inte bara tänker den inne i huvudet).

Antingen så säger jag att jag tänkt ut vad vi kan äta och så säger jag att jag skriver en lista och handlar, och ungefär när och hur jag gör det. Eller så frågar jag:

”Har du funderat på hur vi ska göra med maten?”

Idag gjorde jag inte det. Utan sa istället bara nu åker jag iväg och skriver. Inga följdfrågor. As usual.

[Hej då.]

Det är ju inte så att saker och ting inte löser sig på något sätt. Personen som jag lever med är oerhört medveten om att vi delar på ansvar och uppgifter. Men ändå så är det som att det enda sättet jag har som fungerar och gör att jag inte hamnar i ”lösa problem/planera/pratarollen” (aka relationsknegaren/ projektledaren) är att bara sticka i väg. För det är klart att jag blir arg när jag bestämmer mig för att se om han känner ett behov av att föra dialog och  märker att han inte gör det. Överhuvudtaget.

Det verkar som att den där sista biten som handlar om att inte bara dela på det praktiska, det som är tydligt och mätbart, nästan är omöjligt att få till. Ibland tänker jag att det är en medveten strategi från män i heteroförhållanden att INTE vara den som pratar om och lyfter upp problem, ansvar, fördelning och eller logistik. För konsekvensen av att PRATA om något är att bli den som bryr sig, den som riskerar att behöva få fler uppgifter lagda på sina axlar. Det är ju mycket svårare att säga ”Sorry! Tänkte inte på det” om en på något sätt visat att en visst är medveten om det. Om vi har pratat om det eller till och med sagt att det här ansvaret ska vi dela på.

Jag kan också tänka men är det här ens bra? Är det bra för någon att jag med tiden och åren blivit allt mer av ett kontrollfreak? Det skulle kännas rimligt och lätt att svara [NEJ!] på den frågan. Kanske till och med ge mig själv ett tips om att:

”Slappna av och vara lite sådär härligt skön, låta saker bli som de blir.”

Ja men då gör jag väl det? Fast jag vet ändå att konsekvensen av det innebär mer stress och allmän otrivsel. Vi har åtminstone ett barn som far väldigt illa av otydlighet och att saker och ting sker i sista minuten. För det här jag skriver om nu handlar förstås inte bara om dagens ”vad ska vi äta till middag, vem ska planera, vem ska handla osv osv” utan det handlar om hela vardagslivet. Skola, väckning, frukost, packa ryggsäck, idrott, utflykter, träningar och jag kan lägga till minst tusen grejer till som ALDRIG TAR SLUT. Det är varje dag. Hela tiden.

Jag kan villigt erkänna att det förstås blir mer arbete och även stress för mig att vara den som sköter all logistik. Men alternativet är att alla andra i familjen ska behöva stressa. Vilket i sin tur påverkar mig negativt. Jag orkar inte bry mig om att min manlige partner aldrig dubbelkollar om han har med sig alla grejer innan han åker till jobbet. Om han får lite extra jobb med att åka och hämta glömda grejer så är det hans issue. Men när hela familjen påverkas, av ilska, irritation runt att saker glöms bort, går fel, blir superstressiga och helt kaotiska så känns det som ett för högt pris. Även om det innebär mer stress för mig att vara projektledaren och kommunikatören i vår familj så blir det så himla mycket trevligare för oss alla när jag tar det ansvaret. Alla är lite mer glada, lite mindre stressade och det är ju härligt. För mig också såklart. (Och när jag bara gör det själv behöver jag inte få höra att jag är negativ, söker fel, är ihop med en idiot och ALLTID hittar saker att klaga på.)

När jag bodde på Ellen Keys Strand i våras så delade vi upp matlagningen. Så var fjärde dag lagade jag mat, men tre dagar av fyra visste jag att någon slags middag var lagad och klar till kl.18 utan att jag behövde ägna en sekunds tankemöda åt det. Fattar ni hur härligt? Att bara kunna jobba, läsa, ta en promenad och sedan sätta sig vid ett dukat bord. Lite så tänker jag det är för familjer där ”någon” hela tiden hjälper till och styr upp åt de andra. I heteronormativa familjer, typ alltid kvinnan.

Vi vet ganska väl att tydlig rollfördelning och gemensamma uttalade mål är en av de viktigaste faktorerna för minskad stress och konfliktbenägenhet i arbetsmiljö. Jag tänker att det är frånvaron av den tydligheten i hemmets relationer som i många fall blir en oerhörd stress för fra kvinnor.

Att ha den djupt otacksamma rollen att vara den som gång på gång tar upp jämställdhetsfrågor kopplat till vardagens organisation är i sig en frustration, stress och till och med sorg.

Jag vill därför uppmana alla män i heterorelationer som har den minsta ambition att verkligen GÖRA jämställdhet i vardagen att orka och våga vara den som frågar:

”Hur löser vi det här på bästa sätt? Hur blir det för dig? Känner du dig nöjd som det är nu? Vilka delar tycker du fungerar mindre bra i dagsläget? Vad kan vi förbättra?” Och sist men inte minst kanske någon gång också säga:

”Tack för att du orkar och kämpar så mycket för vår relation. Jag vill också ta ansvar för att våga och orka lyfta sådant som skaver eller som jag inte riktigt tycker fungerar så bra i vår vardag. Jag fattar att kärlek inte handlar om perfektion utan att bry sig om och fortsätta kämpa. Tillsammans.”

Är det att begära för mycket? Är det orimliga krav? En utopi?

Jag tycker inte det.

 

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                
11 augusti, 2017
7 comments

Om det ojämställda vardagssnacket och logistiken from hell.

Illustration: Johan Lindström/Joxon design

Idag tänkte jag prata om ännu en del i den så kallade projektledarrollen aka kärleksknegarrollen, ni vet den där som kvinnor i typ 99 % av fallen, som genom en magisk nyck ”får” i heterorelationer. Den handlar om att prata eller inte.

Eller alltså jag vet inte hur jag ska förklara riktigt. Prata rent generellt kan nog män göra nog så mycket, men i familjeprojektet AB så innebär en stor del av att vara den som tar ansvar och håller koll på alla jäkla grejer (glödlampa trasig, kalasinbjudan på fredag, föräldramöte tisdag, dags att tvätta, vad ska vi äta i veckan, oj avloppet behöver rensas, ny regnjacka till mellanbarnet, nä men frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika igen? osv osv i all evighet) också att vara den som antingen gör det själv eller som ber den andre parten att göra det… vänta nu?

FATTAR NI HUR SKEVT DET ÄR?

Jag upprepar:

”Vara den som gör det själv eller ber den andre parten att göra det.”

Det blir liksom inte tydligare än så att en person är ansvarig och den andre ”hjälper till”. Dessutom så förklarar det också hela dynamiken i alla de här männen som då surt kan välja att svara på frågandet/ pratandet/ problematiserandet:

”Du är så himla negativ. Jag klagar ju aldrig på dig. Allt jag gör är visst fel. (Ehh näe det är allt du INTE gör som är ojämställdhet i praktiken älskling.)”

Jag brukar ibland dagdrömma om den dagen när jag kan sitta och pyssla med lite ditt och datt och inte känna något som helt ansvar för någonting och min partner har koll på allt (hela tiden) och kommer och frågar mig:

”Sandra skulle du kunna åka och handla, jag har gjort en lista och fixar middagen. Tänkte att jag kan dammsuga, tvätta och ta hand om barnen under tiden. Känns det ok för dig?”

Och jag bara:

”Ja men självklart inga problem vännen. Puss puss <3″

I den här dagdrömmen ingår också att alla tycker att jag är en härlig, skön tjej och att min partner är så himla lyckligt lottad som har en sådan jämställd fru. Hehe.

Vi är inte riktigt där ännu. Och med ”vi” menar jag det här samhället, där vi alla är små beståndsdelar som bildar en helhet. Om helheten vore jämställd så skulle det vara lättare för oss individer att göra jämställda beteenden. Om alla individer gjorde mera jämställda beteenden skulle helheten bli mer jämställd. Men det är svårt och så komplext och sammanvävt att det nästan är omöjligt att ta sig ur det nät av ojämställdhet som formar ALLT från vardagliga diskussioner till det faktum att Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

Jag hatar ganska ofta att behöva vara den som pratar i vårt förhållande. Jag provade för ett tag sedan att inte fylla i luckor, ge information om vad som ska hända eller fråga upp vad min partner har tänkt. Vet ni vad? Det blev helt bisarrt (så jag gav upp efter typ två timmar) och då tänker jag inte att vi är det värsta heteroparet i hela världen utan ändå hyfsat normala. Men ni vet för att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till så behöver den också kommuniceras till de individer som ingår i ens planer. Den där logistiken som åtminstone i vår trebarnsfamilj får en att vilja lägga sig i fosterställning under soffan och gråta hysteriskt och sedan vägra att komma fram igen:

”Mamma! Mamma!! Mamma!!! MAMMA!!!!”

(Näe vet ni vad barn, mamma ligger här under soffan och VILAR nu. Det är fullt normalt. Eller?)

Jag vet inte hur det är i era relationer men här i vår familj är jag definitivt ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer. Det är ett himla otacksamt jobb och tar så mycket tankekraft, energi och tid.

Det är ju dessutom omöjligt att göra jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här ”raka och härliga” pratandet (som män ibland påstås göra mer än kvinnor) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Och den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.

Undervärderat kvinnligt arbete är det som byggde vår välfärdsstat. (Har en massa kloka kvinnor/forskare redan konstaterat)

Jag tycker att det är dags att  jobba med att både bryta det könsnormativa språkandet om vem som gör vad i hemmet och föräldraskapet och inte minst:

Att vi från och med idag (BAM!!!) uppvärderar det arbete som traditionellt och historiskt gjorts, och fortfarande till stor del görs, av kvinnor.

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                         
17 juli, 2017
3 comments

Den heliga modern, alkohol, Cannabis och objektiva fakta

Ni vet att ett viktigt syfte med den här bloggen är att fundera över faktorer som gör att våra liv ofta är ganska ojämställda trots att ”alla” vill leva jämställt.

Många av er som läser tycker nog att det känns både rimligt och rättvist att dela på ansvaret för hem & hushåll, om ni har barn kanske dela på föräldraskapets bördor och glädjeämnen. Det är så himla lätt att SÄGA självklara saker. Som att det är självklart att dela och hjälpas åt. Men i verkligheten är det lika svårt för någon som aldrig tänkt eller tränat på beteendet att ansvar för emotionellt arbete eller projektledarrollen som det är för vissa av er att föreställa er att kläder som signalerar flickighet kanske inte är djävulens påfund? Jag kommer att skriva mer om det framöver men först måste vi prata om sådant som inte går att prata om.

Det finns ingenting som är objektivt, vi är alla summan av våra tänkta tankar.

Tillsammans (på samhällsnivå) har vi bestämt att det som anses ligga ganska nära någon slags objektiv sanning är att mäta & räkna. Att titta på stora grupper,  populationer eller som det ofta kallas i tex feministisk forskning, strukturer.

Men det finns språkliga hinder för att vara FÖR objektiv. Ett supertydligt exempel är professor Agnes Wold. Hon kör strikt på objektiva forskningsdata, läser stora forskningsöversikter och säger sedan EXAKT det siffrorna säger. Det här borde anses vara höjden av objektivitet och vetenskapligt tänkande. Men.

DET ÄR INTE POPULÄRT. DET FUNGERAR INTE.

Att säga att det är ”ok att dricka något glas vin under graviditeten” går emot allt vi någonsin lärt oss. Åtminstone har jag aldrig hört något annat än att det är en fullständigt sinnessjuk och horribel grej att göra. Det finns så mycket moral, rädsla, hot och skam inbyggt i vår syn på detta. (Typ det mest tabubelagda i vårt samhälle att som mor riskera att skada/döda sitt eget barn.)

Det som vi egentligen vet är närmast den objektiva sanningen, det vill säga att det inte finns någon forskning som visar att några få glas vin under graviditeten ger fosterskador spelar ingen roll. Hotet upplevs ändå för stort. Det är ok att att ha ”råkat dricka” om du inte visste att du var gravid (det är nog både en och annan som gjort det) men OM du visste och ändå gjorde det, då jävlar.

Således blir Agnes Wold omtalad som en ”galen, livsfarlig lögnerska. Den största idioten som någonsin vandrat på jordens yta.” etc etc. Inte bara av de vanliga jättearga männen utan även av feminister och andra kvinnor.

Jag har ett annat exempel, det är en kille Amir Englund, som forskar om Cannabis, exakt samma sak. Spelar ingen roll hur många studier han visar. Korrekta siffror och viktig forskning om Cannabis. Det är INTE gångbart eller populärt, och många normalt sett akademiska personer stänger av. Vägrar lyssna.

I vår kultur är det ok att dricka alkohol (förutom när du är gravid då ;)) men LIVSFARLIGT ATT RÖKA CANNABIS!!!! Spelar ingen roll vad forskning & statistik visar. För VI VET och KÄNNER att det är fel.

Det är nästan omöjligt att prata & diskutera utanför det som kallas en normativ diskurs.

En språklig sanning som är etablerad på samhällsnivå.

Att ändå göra det innebär ett pris. Att ses som en lögnare eller som en samhällsfarlig person. Att bli bespottad. Som Ellen Key. Eller Kerstin Thorvall. De hade viljan att vara modiga på sin tid. Bägge blev i princip landsförvisade. Det fungerade inte att prata/ skriva som de gjorde. Det var inte gångbart. Inte populärt. Men de gjorde det ändå.

Så därför vill jag passa på att säga tack för att du vågar Agnes Wold.

Feminism    Föräldraskap    Psykologi
11 juli, 2017
26 comments

Flickan i klänningen

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag känner att jag egentligen inte kan skriva. I takt med att den här bloggen har blivit större och mer offentlig så upplever jag att mitt utrymme att vara privat har minskat i samma takt. Jag kanske kommer att ångra att jag ens försöker förklara något som just nu pågår inuti mig och ni behöver inte bli jätteförvånade om jag helt ångrar mig och plockar bort den här posten om ett tag.

Jag har skrivit två inlägg om min syn/ mina tankar på kopplingen mellan förakt för femininitet och barnkläder. Det väcker känslor såklart, det väcker debatt och motstånd. Så långt är allt helt ok. Det vore ju orimligt om alla alltid skulle hålla med om allt jag skriver om i den här bloggen.  Jag tycker alltid att det är lite mer jobbigt när fellow feminister tycker att jag skriver knäppa grejer än när vidriga idioter skriver att jag är en äcklig feminazi som hjärntvättar både mina egna barn och tydligen hela samhället. Är det konstigt? Jag kan inte svara på den frågan.  Det är liksom som det är.

Men idag fick jag en kommentar som gjorde mig så himla ledsen. Jag försökte skoja bort det och sen åkte jag och familjen iväg på utflykt. Men hela tiden var det en mening i den där kommentaren som inte ville lämna mig. Jag är själv förvånad över min reaktion och sanningen är att nu när jag sätter mig och skriver det här så får jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Det bränner och svider i bröstkorgen och jag har en stor svart klump i magen som vägrar att försvinna.

”Och när du skriver om bylsiga pojkkläder så visar du samtidigt bilder på flickor i stora klänningar i volangform, sydda i vävda (ostretchiga) tyger. Som gjorda för att klättra i alltså
Eh, nej… Dom kan faktiskt vara farliga att leka sådana lekar i till och med. ”

Jag förstår att personen som skrev den där kommentaren inte menar något illa.  Det här var bara en liten del av en lång kommentar som gick ut på att bevisa att flickkläder visst är dåliga och en önskan om att jag ska förstå att jag tänker fel i den här frågan. Trots att jag gång på gång påpekat att jag inte är intresserad av kläderna i sig utan vill prata om det faktumet att ÄVEN barnkläder och hur vi pratar om dem, som ALLTING annat är påverkat av en fruktansvärt ojämställd kontext.

Men det var naturligtvis inte det som gjorde mig så ledsen att jag flera gånger under dagen har känt tårarna bränna bakom ögonlocken. Det som av någon anledning gjorde så jävla ont var att ”de där flickorna i stora klänningar” är foton av mitt mellanbarn. Ett barn som från den dagen hon föddes har varit älskad som ingen annan, men som också nästan rivit itu vår familj. Det är barnet som aldrig gått att kontrollera, tala tillrätta eller få att passa in i en normativ syn på hur barn (flickor) ska vara. Det är barnet som under flera års tid inte bara grät, utan skrek som att vi skulle ha bränt henne med glödande järn av nästan alla kläder, skor och byxor. Ja vi pratar alla byxor. Det är barnet som i princip bara kunde ha den där vinröda klänningen dag efter dag efter dag. Om vi inte ville att allt skulle vara flera timmars kaos, gråt och förtvivlan. Det är barnet som när vi andra i familjen på fredagskvällen ville sätta oss ner och se en film och mysa, grät förtvivlat tills någon av oss följde henne ut i stället. Så många kvällar jag bara gått ut med henne i skogen, och hon har lekt och lekt i en helt egen värld. Gått och pratat för sig själv, samlat pinnar och varit nöjd. De där stunderna av nöjdhet, hos ett  barn som nästan aldrig är nöjt, aldrig tillfreds, det kan nog bara ni föräldrar som har sådana barn förstå. De stunderna är mer värda än allt guld i världen.

Och precis det där som sägs i kommentaren är exakt det vi fått höra av andra föräldrar i så många år. ”Hur kan ni låta henne ha de där kläderna?” Fellow feminister och mammor som rynkar på näsan. När hon cyklade snabbare än alla andra barn, i blodiga och sönderslagna knän, ständigt skitig och med rufsigt hår så fick hon aldrig de där kommentarerna som ni är så rädda att era flickor ska få. det var ALDRIG någon som sa att hon var söt. Det är hon inte. Hon är så mycket mer. Hon är galen, egensinnig och kreativ. Men. Det är alltså inte bara fjolligt och passiviserande med klänningar utan jag har alltså också riskerat mitt barns liv. Jag vet att jag överreagerar, det är väl så det brukar kallas när en regerar ”för starkt” på något som en bara stoiskt borde svälja. Att jag har valt att aktivt försöka förändra mina beteenden, klättra tillsammans med henne trots att jag är höjdrädd, bestämt mig för att inte vara den rädda mamman istället peppa och heja på även när saker känts läskiga för mig. Det betyder ingenting, för den där klänningen som hon älskade mer än allt annat har hindrat henne. Andra föräldrar har tänkt att jag är helt jävla dum i huvudet som riskerar min dotters liv och hälsa genom att låta henne bära ett klädesplagg som är så skadligt och farligt. Ett barn som vänliga människor fler än en gång sagt att:

”Ni kanske borde säga till henne på skarpen”. Nu pratar vi om barnet som jag skrikit åt så jag tappat rösten, som jag hållit fast på tok för hårt. Som jag varit så arg på att jag övervägde att själv söka någon typ av föräldrastöd. Som jag stundtals varit en vidrigt dålig förälder åt. Det gör mig så förtvivlad  att tänka på. Hur jag tänkt tankar som handlar om att inte längre orkar. Jag pallar inte att vara förälder åt det här barnet. Det vore bättre om hon slapp mig. Men visst jag kanske skulle ha varit ännu hårdare. Fan jag är så himla ledsen nu. Det är som att allt väller upp. Allt skammande och all oförståelse. Hur det är omöjligt att förklara med ord hur det känns.

Jag överreagerar kanske när jag tänker varför utsätter jag mig för det här? Varför skriver jag ens i en offentlig blogg. Om en ska göra det borde det vara ett krav att ha mer ”skinn på näsan” (hur ofta hör ni det talesättet om någon som är man?) Jag kan inte heller låta bli att dra paraleller till när tex Lady Dahmer gång på gång skriver om hur tjocka människor blir diskriminerande, kränkta och utsatta och så kommer det alltid och folk och bara:

”Men tänk på hälsan. HÄLSAN. Det är ohälsosamt att vara tjock. Tänk på det istället”

Det är så svårt för de här människorna är så fångade i en diskurs där fetma=ohälsosamt att de inte ens märker hur de derailar, skammar och fortsätter göra samma sak. Tålamodet hos LD är så beundransvärt. Hon fortsätter att skriva och förklara gång på gång på gång. Hon präntar in ett nytt sätt att språka om fetma, tjocka kroppar, tjocka människor. Och det gör skillnad. Inte hos alla, men väldigt många har nog börjat tänka ett extra varv innan de skammar, hälsohetsar eller raljerar kring folks vikt. Jag fick en annan kommentar som jag tyckte var så himla fin:

”Åh va intressant med lite nya perspektiv i kläddebatten! Nu fick jag saker att fundera på!”

Jag blev glad av den. M som skrev den sa INTE att hon höll med mig, hon skrev inte: ”Så himla bra, rätt analyserat och skrivet Sandra. I all sin enkelhet så uttryckte den bara ett intresse. Något att fundera på liksom. Ett annat sätt att se på barnkläder. Inte rätt eller fel, bara ett annat sätt.

Varför ska jag hålla på och skriva och tycka och tänka om en massa provocerande saker. Jag vill ju helst bara ligga i en hängmatta och läsa en god bok. Det är väl en himla vettig fråga. Jag måste fundera en stund till på den. Kram alla <3

Föräldraskap    Livet
10 juli, 2017
4 comments

Kläder, kontext och maktordningens språk

Jag blev visst inte riktigt klar med min rant om barnkläder igår.

Jag skulle vilja leka med tanken att kläder påverkar barns beteenden och i förlängningen hela samhället. Vilka kläder är det då som är problematiska? Ja det MÅSTE väl enligt all logik i sådana fall vara så kallade ”pojkkläder” (stora och vida i passformen, mörka färger och tryck med bilar, monster, maskiner).

Ni vet ju hur statistiken ser ut. Våld, sexualbrott, ta sig fram på andras bekostnad. Skita i att vara föräldraledig med sina barn, inte ta hand om hem och hushåll. Inte ha förmågan att sätta andras behov framför sina egna. Ta livet av sig istället för att söka hjälp. Känna sig ensam, inga nära vänner. Röstar på SD.

De kläder som vi då ABSOLUT borde se till att alla ungar (oavsett kön) bär är då så kallade ”flickkläder” (tighta och lite insydda, färger som rosa, lila, rött med glitter, djur blommor och puffärmar). De här kläderna verkar påverka folk till att bli lite mer som kvinnor: Ansvarstagande, våldtar inte, tar hand om barn, gamla, partners samt hem och hushåll. Har vänner, söker hjälp när de mår dåligt. Röstar på miljöpartiet.

När vi inte längre lever i ett manssamhälle tror jag föräldrar kommer att säga så här:

”Hur fan kan de sy de så kallade pojkkläderna sådär stora och oformliga, tänk på hur det skadar de stackars små pojkarnas förmåga att sitta stilla och lägga pärlplattor och pussel.”

Jag håller för övrigt INTE ALLS med om att tighta och insydda kläder hindrar rörelseförmågan. Även om jag inte gillar anekdotiska exempel så har jag under  mina 14,5 år som förälder (till 3 barn av olika kön) en (!) gång märkt att ett par byxor inte var så himla bra att röra sig i och det var tadaaaa :

MANCHESTER-JEANS!

Kan i och för sig ha varit att de var lite för små också, men de var verkligen kassa. Minns för övrigt att jag hade ett par röda manchesterjeans som jag hatade när jag var liten (det frasade sååå irriterande när jag gick). Ursäkta nu gled jag bort från ämnet. Men för att fortsätta så har jag aldrig upplevt att kläderna från tjejavdelningen på något sätt har hindrat något barn från att röra sig. Däremot har jag under mina 14,5 år som förälder gång på gång märkt att vuxna i barns närhet väldigt ofta hindrar barn från att röra sig:

”Akta dig, det där är farligt!” ”Usch så du smutsar ner dig nu, gå in och tvätta av dig!” ”Nämen har du lekt i leran med de nya kläderna” och så vidare i all evighet. Och vet ni vad? Det verkar som att vuxna behandlar pojkar och flickor olika??!! Vad är det??? Är det kläderna som påverkar de vuxna så mycket, eller är det kanske så att kläderna bara är en manifestation av ett samhälle som är helt GALET, könsbinärt och patriarkalt från minsta byggsten?

Måste nu erkänna: Jag är tämligen ointresserad av barnkläder. Jag tror inte att kläder i sig påverkar beteenden. Jag tror att vår kultur, där kläder är en del påverkar oss alla. Men det jag är intresserad av är HUR och VARFÖR vi pratar på vissa sätt. Ni vet MAKTEN i språket.

Språket som gör att vi alltid ojar oss över små flickor och alla deras bekymmersamma kläder, intressen och utseenden. Språket som gör att små pojkar och deras kläder beskrivs som härliga och frigörande, trots att vi alla vet att de som behöver förändra sina BETEENDEN är män i det här samhället. HUR GÅR DET IHOP?

Ni som är övertygade att tighta och åtsmitande kläder hindrar rörelseförmågan (och att det INTE ALLS handlar om att de kläderna har blivit kodade som ”tjejiga”). Ta en titt på några elitidrottare:

 

Tighta, åtsittande och och inte stora, pösiga och robusta för 5 öre. Få av er skulle komma på tanken att oja er över hur de här kläderna påverkar rörelseförmågan?

Kontext mina vänner är svaret här. Barn  med tighta kläder som signalerar femininitet = BEKYMMER (dåligt, icke-önskvärt, problematiskt, hämmande, passiviserande, fånigt)

Vuxna med tighta kläder som signalerar elitidrottande = INTE ETT BEKYMMER

Så till sist klä era barn som ni vill efter tycke och smak.

Men glöm aldrig att könsmaktsordningen sitter i språket och inte i kläderna.

 

 

Feminism    Föräldraskap
9 juli, 2017
4 comments

Färger kommer och går- men kvinnoförakt består

Vissa saker förändras och andra inte. Eller det är som att allting förändras och samtidigt kan vara exakt likadant.

Nu undrar ni förstås vad jag pratar om och (lite oväntat kanske) handlar det om barnkläder. Det är en av mina akilleshälar och jag har så svårt för diskussionen som ofta följer i kölvattnet när barnkläder ska ”debatteras”. Ni vet när kläder som är feminint kodade förlöjligas, och på ett sådant där väldigt oreflekterat sätt speglar hela det här samhällets normativa förakt för femininitet [kvinnor, flickor, tjejer].

Typ folk som ska vara genusmedvetna och bara:

”Jag jag ville ha en röd/ rosa tröja till lilla Ludvig men då fanns det bara med puffärmar och glitter, så himla sjukt.”

Grejen är att det är EXAKT lika idiotiskt att säga en sådan sak som att säga:

”Jag skulle då ALDRIG sätta på min pöjk rosa kläder.”

Eller idiotiskt och idiotisk, folk gör väl som de själva vill med sina ungars kläder, men båda sakerna speglar på ett så otroligt tydligt sätt genusordningen (Hirdman). Det vill säga vikten av könens isärhållande och hierarkin där femininitet, och allt som förknippas med flickor anses dåligt, problematiskt, löjligt och så vidare. Jag stör mig otroligt mycket på att folk som tror att de är medvetna, inte är medvetna om att:

”Färger kommer och går- men kvinnoförakt består.”

Ett av våra barn hade klänning varje dag året runt tills hon blev kanske 4-5 år någonting. Hon klättrade, cyklade, busade och grävde i jorden efter maskar i sin vinröda klänning. Den höll för alla påfrestningar, jag tror fasen att den ligger kvar i något förråd någonstans. Vårt yngsta barn just nu har ofta mjuka byxor, de går sönder hela tiden. Det är som det är, vi lagar och köper nya efter hand. Men poängen, poängen hörni är denna:

Det är inget fel på att klä sina ungar med klänningar, paljetter, puffärmar och glitter oavsett kön på ungen förstås. DET ÄR BARA KLÄDER (och ja ett litet tips om ni bor i Västerbotten är overall, mössa och vantar också en bra grej vintertid.)

Om jag känner på mig rätt så kommer nu någon att känna sig nödgad att skriva:

”Men det är ju så HIMLA mycket bättre med robusta snickarbyxor och mörka färger och bla bla bla bla (förlåt att jag raljerar i förhand).

Nej det är faktiskt inte så himla mycket bättre.

Men ni är också påverkade av synen på att allting som män och pojkar bär, gör, säger, tänker är lite bättre och mer

[naturligt/ normalt/ önskvärt]

än det som kvinnor och flickor bär, gör, säger, tänker.

Dagens hårda (men vänliga ) råd bli alltså detta, SLUTA MED DET NU. Eller rannsaka åtminstone era känslor, tankar och behov kring varför ni klär, gör eller säger saker ett varv extra nästa gång ni diskuterar barnkläder.

Feminism    Föräldraskap
                             
8 juli, 2017
2 comments

Inget nytt under solen men vi är i alla fall extremt jämlika!

Ni vet att hur vi pratar har betydelse för hur vi förstår världen? Vissa saker som sägs anses så självklara och normala att vi knappt märker hur de bygger upp en väv av så kallade sanningar om världen, om kvinnor och män, om kön generellt och miljoner andra grejer.

Vissa saker som sägs får också en självklar status. Jag tänker på den svensknordiska diskursen om att vi redan är jämställda på alla sätt och vis. Eller egentligen är nog den mest problematiska diskursen den som säger att:

”Kön aldrig har betydelse”

Ni vet alla har samma förutsättningar och misslyckas någon beror det på individuella tillkortakommanden och aldrig någonsin på strukturella faktorer kopplat till kön. Det är ju tokigt eftersom alla siffror och all forskning visar på motsatsen, det vill säga:

”Kön har alltid betydelse”

Jag mötte en man i vintras som glatt slängde ur sig att han inte fattar den här jämställdhetsgrejen eftersom han verkligen ”Bara ser individer”. Jag fascinerades av hur samme man bara några minuter senare slängde ur sig saker som:

”Typiskt kvinnligt kommunikationssätt” och antydde saker som att kvinnor bråkar, tjafsar och kacklar mer än män. Hur är det möjligt att så säkert påstå något för att sedan motsäga sig själv utan att skämmas?

Jo för att vissa saker är så självklara att vi inte ens märker när vi säger dem. Det är självklart att säga att en är för jämställdhet, eftersom det i princip är omöjligt att säga motsatsen:

”Jag är emot jämställdhet” (Det sociala motstånd den personen som ändå kläcker ur sig en sådan grej möter vill de flesta av oss aktivt undvika).

Men det fungerar att ta omvägen via att säga den socialt accepterade sanningen:

”Jag är för jämställdhet MEN…” (Fyll på med valfritt alternativ av skäl till att jämställdhet inte fungerar på er arbetsplats, i er relation, i ditt föräldraskap, i er idrottsförening, i er styrelse, osv).

Det här blev så tydligt när jag läste i inredningstidningen Residence nr 6:

Patrik & Sara Grimlund lever ett helt vanligt liv (nåja, kanske lite flottare än de flesta av oss). De har tre barn på 3, 2 respektive 1 år. Sara tar hand om HEMMET och KÖKET (Patrik sköter ekonomin och Sara shoppingen tihi).

Jag skulle nog säga en klassisk könsstereotyp, traditionell och väldigt ojämställd fördelning. Inget konstigt alls. Och notera att något är traditionellt och könsstereotypt INTE behöver betyda att parterna är missnöjda. På många sätt kan det ju vara tydligt och enkelt att hålla sig till den normativa och tydliga fördelningen som en ojämställd och könsbunden indelning innebär. Men det intressanta är att det skulle vara omöjligt för Patrik att säga:

”Vi lever ojämställt och min fru har en traditionell kvinnoroll med ansvar för hem & hushåll. Vi gör precis som de flesta gjorde 2010 och fortfarande gör och är extremt ojämlika i vår relation.”

Istället säger han detta:

Härligt att Grimlunds har hittat sin egen definition på ordet jämlikhet. Jag skulle så himla gärna vilja veta lite mer om EXAKT HUR jämlikt det kan vara i en familj med TRE BARN under 3 år där kvinnan i sköter hem & hushåll. Kanske kommer en ny artikel om det i nästa nummer?

Feminism    Föräldraskap    Psykologi    Relationer
                                               
17 juni, 2017
2 comments

Den största kärleksförklaringen

”Att under klarblå himmel, med utsikt över båtar, vatten och ett soligt Skeppsbron bli friad till är det mest romantiska som hänt mig. Men den största kärleksförklaringen [Lisa] gett mig är att minska risken för mina framtida sjukskrivningar.

Att inte bara ge mig utrymme att ta mitt drömjobb, utan också själv fylla den plats på hemmaplan som enligt alla skrivna normer och könsstereotyper (som vi alla vet) är hennes.

Så – tack älskling – för att du gav mig en helt magisk förlovningshelg.

Men tack ännu mer för att du förändrar världen ifrån din föräldralediga vardag i vårt hem. För att du inte står i vägen. Tack för bokade tvättider, hämtade ungar, planerade julklappsinköp, skrivna inköpslistor, inhandlade födelsedagspresenter, strukna lucialinnen och utskickade barnkalasinbjudningar. För att våra döttrar lär sig att [pappor] kan vara bortresta men samtidigt närvarande och högljudda men samtidigt inlyssnande och hårt arbetande men samtidigt hemmakära. Och för att de ser att också [mammor] kan vara kärleksfulla, tjatiga, lättrörda och ledsna.

Tack för att du tar plats på hemmaplan, lämnar plats i karriärslivet och ger oss bättre chanser att leva lyckliga i alla våra jämställda dagar.” // Skrev aldrig någonsin någon man till en kvinna.

(Originalinlägget från Metro debatt kan du läsa här. Jag fattar att Linn Svansbo är tacksam över att hennes kille är föräldraledig, det är ju både fint & bra- men allvarligt- vi väntar fortfarande på ett massivt kollektivt TACK till hela jävla kvinnokollektivet från typ patriarkatet va??)

Feminism    Föräldraskap
                                   
28 maj, 2017
2 comments

Mammor äger fan världen

Vaknade astidigt i morse, åkte taxi till TV-4 studion. Blev sminkad. Var lite nervös. Men sen blev det ju jättebra! Fatta lyxigt att få bre ut sig på bästa sändningstid om mäns obefintliga bidrag till jämställdheten de senaste 20 åren hehe..

Det vara bara en sak som jag ville säga men inte hann med. Det var relaterat till det är Mors dag idag. Ett superbra tips till alla män, nu får ni det här istället:

  1. Anledningen till att män själva tycker att de är excellenta, jämställda och härliga föräldrar på alla sätt och vis är för att de väldigt ofta jämför sig med andra män (”Jag är då bättre än min egen farsa, eller min kompis Putte, han ”hjälper” aldrig till hemma etc etc etc”)
  2. Ni måste sätta standarden för er själva så mycket högre och samtidigt bryta det patriarkala isärhållandets logik genom att istället jämföra er med kvinnor till exempel kanske era mammor?
  3. För faktum är att mammor äger fan den här världen. Ni bär allt som är värt att kallas mänsklighet på era axlar. Relationellt arbete. Omsorg och omtanke om andra stora som små. Villkorslös kärlek och oändligt ansvarstagande. Ni tröstar, nattar, plockar, städar, kämpar och sliter. Jag tror att mänskligheten skulle bli så mycket bättre om också män började göra mer av de här sakerna. Ni vet varje liten solidarisk handling av kärlek blir till den väv som kallas livet.

Hela klippet från TV4 kan ni se här

Gör inte som den här killen (med dagens roligaste kommentar alla kategorier) om ni tänker vara arga och kritisera det som sägs i klippet:

 

 

Feminism    Föräldraskap    Relationer
                                                  
1 2 … 5
Om