15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

16 oktober, 2018
2 comments

Nostalgiskt skimmer på en buss

Igår var det måndag och jag åkte buss och jobbade med det roliga som är på gång som jag inte kan berätta om riktigt än.

Det regnade när jag åkte hem. Det tar 2 timmar med bussen  (13 mil enkel väg) och jag pendlade den sträckan under 3 års tid när jag pluggade på psykologprogrammet. Så jag satt där på bussen och blev lite nostalgisk när jag tänkte på den tiden i vårt liv. Så lite pengar, inget hus, ingen bil, ett barn och en liten hund. Ärvda kläder och bebisprylar. En 90-talsbarnvagn som var typ.. aprikos? Vi hade liksom mindre av allt.

Men mer tid.

Och jag vet inte om det bara är det nostalgiska skimret, men var det inte lite mer kravlöst också? Många tyckte ju att vi var lite knäppa som helt plötsligt, mitt i studierna, och knappt torra bakom öronen, gick och fick barn. Men jag tycker själv att det var grymt smart för både jag & Johan blev då tvungna att ta oss i kragen och det var en sådan himla bra motivation att tänka att allt en gör inte bara är för en själv utan också för någon annan. För henne. Den där lilla bebisen med de stora blå ögonen och det klotrunda ansiktet. Hon som inte själv valt att sätta sig till världen. Som inte valt att få oss till föräldrar utan bara hamnade med oss och tog för givet att vi alltid, alltid skulle ta hand om henne.

Och det gjorde vi. Det gör vi. Snart fyller hon 16 år och är på väg ut i världen.

Föräldraskap    Livet
7 oktober, 2018
0 comment

Tack för allt & förlåt för allt

En generation av kvinnor byggde vår välfärd. Som otack för det är de nu fattigpensionärer.

Det jobb som kvinnor gjort, och till stor del fortfarande gör, nedvärderas och osynliggörs systematiskt:

Det vill säga, att ta hand om våra gemensamma hem, våra barn, gamla och sjuka.

Jag kan bli så himla arg när jag tänker på det.

Nej jag menar, jag blir typ galen varje dag när jag tänker på det. Vilket jag gör.

För mig är det helt ofattbart hur de människor som kämpat, slitit, vårdat, städat, tvättat, bakat, lagat mat åt familjen nu som tack för det är så fattiga att de efter att hyran är betald och maten inköpt har svårt att betala grundläggande saker som läkarbesök, mediciner, tandläkarvård och som absolut inte har råd med någon form av social aktivitet, ni vet som  att gå på bio eller teater, äta ute med en vän någon gång och alla de andra små, små stunderna som är så viktiga för oss människor.

Jag tycker att det vore oerhört rimligt att ekonomiskt kompensera de här vardagshjältarna i efterhand. Nu när vi faktiskt vet att deras nuvarande situation beror på en vidrig ojämställt kontext där det för män belönades att ha en kärleksslav fjättrad vid spis, hem och barn. Någon som möjliggjorde för män att både äta kakan och ha den kvar. Att kunna ha förmånen att ha ett tryggt hem att komma hem till efter arbetsdagen. Att ha rena kläder att ta på sig på morgonen. Att få lagad mat serverad. Att sätta barn till världen utan att behöva ta ansvar för omsorgen som då krävs.

Kvinnorna som gjorde det jobbet borde få ett skadestånd av samhället. Nu. De borde få ett pris ur kungens hand. Utmärkelser. Pompa och ståt.

De borde få upprättelse och en ursäkt för hur deras liv och gärning ALDRIG lyftes upp som hörnstenen och grundbulten i vad som krävdes för att bygga ett välfärdssamhälle.

Även om jag vet att många av dem skulle säga:

Nejnejnej inte var det där något speciellt. Inte ska jag ha något pris. Jag gjorde bara det som behövde göras- och om ingen gjort det hur hade det blivit då?

Ja exakt. Hur hade det blivit då?

Jag önskar att jag kunde göra mer, men det enda jag kan säga nu, från djupet av mitt hjärta är.

Tack för allt & förlåt för allt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Relationer
24 september, 2018
11 comments

Svar från KP:s chefredaktör

Hej Lukas!

Så trevligt att du som chefredaktör för KP tar dig tiden att svara på min kritik mot citatet i Sydsvenskan. Jag vet hur jobbigt det är att bli felciterad i intervjuer därför har jag tagit för vana att alltid läsa igenom och godkänna saker jag uttalat mig om innan publicering. Trots att det för mig bara handlar om att stå till svars för mig själv och min verksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att du som chefredaktör inte läser igenom och godkänner det som skrivs innan publicering? För dina uttalanden handlar väl inte om vad du tycker som privatperson utan speglar också KP:s värderingar eller har jag fel där?

Jag blir också väldigt fundersam på vad du tycker att jag borde ha ringt och sagt till dig? Något sådant här kanske: “KOLLA HÄR LUKAS!! Det verkar som att du har sagt helt galna saker i Sydsvenskan, du måste gå ut och dementera nu!” Jag har en känsla av att det inte landat så bra? Dessutom är jag relativt ointresserad av att prata med dig som person men väldigt intresserad av sakfrågan. Det vill säga menar KP allvar med att siffrorna i er undersökning handlar om DOMINERANDE mammor som vill STYRA och STÄLLA? Är det inte något positivt med att det finns så många närvarande, ansvarsfulla mammor som kan möta sina barn när de är ledsna? Borde inte vara värt att lyfta fram och hylla? Jag är också genuint intresserad av hur du tänker att mammor ska ta ansvar för mäns föräldraskap? För återigen skriver du  att det handlar om “mammor som inte släpper fram pappor på det här området” menar du då att när ett barn vill bli tröstat av sin mamma så borde hon svara: “Nej lilla vän du måste gå till pappa och bli tröstad istället. Annars kommer det att vara mitt (och alla kvinnors) fel att vårt samhälle inklusive föräldraskapet fortsätter vara ojämställt.”

En sak till som jag ofta lyfter är att det har betydelse HUR vi pratar om saker och att det är viktigt att belysa hur ord används. I mitt inlägg kritiserar jag ditt citat i Sydsvenskan. Att någon lyfter ett problem eller ger negativt feedback/kritik är obekvämt. Jag vet det. Men det betyder inte att det är personen som påtalar problemet som ÄR problemet. Att vända sakfrågan och relevant kritik till att handla om att personen som framför budskapet är “rasande och vill smutskasta” är ingen schysst eller vettig respons. Det är en tvärtom en klassisk härskarteknik. Helst seriöst, jag är arg över många saker i vårt samhälle och jobbar aktivt varje dag för förändring. Jämställt föräldraskap är en av mina hjärtefrågor. Att jag kritiserar ett uttalande betyder inte att jag tycker illa om dig, eller ens är arg på dig. Det är ju inte JAG som hittat på citatet, gjort intervjun eller gravt förkortat något som du ville utveckla på ett mycket mer nyanserat sätt. Jag vill däremot att KP funderar på vad de vill förmedla för bild utåt. Jag tycker att det är både rimligt och relevant och tror att ganska många håller med om det

Till sist vill jag lyfta det här:

Er undersökning har lyfts upp på oerhört många ställen och jag har sett positiv och lösningsfokuserad respons på de trots allt oerhört sorgliga siffror som ni väljer att publicera. Stiftelsen Make Equal var som vanligt snabba på bollen med konkreta förslag på vägar framåt och skrev såhär:

// PAPPOR – KOLLA HIT //

“Vem vill du helst prata med när du är ledsen? Kamratposten har ännu en gång ställt frågan till sina läsare i åldrarna 8-14 år. Fler svarar “ingen alls” än “pappa”. Bara 7 procent av de tillfrågade barnen uppger att de helst pratar med pappa när de är ledsna. Nu är det väl hög tid att vi gör något åt detta? På www.killmiddag.se finns nu en samtalsguide med frågor särskilt framtagna till pappor, om papparollen. Tagga en pappa du känner i kommentarsfältet nedan och tipsa om #killmiddag För en framtid där även pappa kan trösta!”

MÄN (för jämställdhet) lyfte siffrorna på det här sättet:

“PAPPOR, SÅ HÄR KAN VI VÄL INTE HA DET?
För tio år sedan gjorde KP en undersökning där de
frågade barn vilka de helst pratar med när de är ledsna. Det visade sig då att barn hellre pratar med ingen än med pappa… Nu har barn fått svara på samma fråga igen. Frågan var om pappornas procent skulle ha ökat under de senast tio åren? Resultatet är nedslående för papporna. Endast 7 procent av KP-läsarna vill helst prata med sin pappa, för tio år sedan var den siffran 6 procent. Och papporna är fortfarande långt efter alternativet “Ingen alls” (som fick 17 procent i den nya undersökningen).

Om det fortsätter i samma takt så kommer det att ta 110 år innan papporna är på samma nivå som INGEN!

Så låt oss ändra på detta! MÄN jobbar aktivt för att män ska ta ett större ansvar för omsorgen om barnen, och för detta behöver det skapas goda förutsättningar. Pappagrupper för blivande och nyblivna fäder är ett bra sätt. Men fler pappagrupper behövs! I alla landsting och kommuner! Läs gärna mer här om vårt arbete.” https://mfj.se/engagera-pappor/pappagrupper-2/

Otroligt peppiga och konkreta förslag på hur få män att ta större ansvar!

Jag möter och pratar dagligen med människor av alla kön som kämpar för att vuxna människor (oavsett kön) ska kunna vara närvarande föräldrar. Jag möter en massa män som inte vill vara andrahandsföräldrar. Män som fattar att för att ett barn ska våga ge dig sitt förtroende måste de vara säkra på att det finns någon där och tar emot dem när de faller. När de är ledsna. När det är svårt. I glädje och i sorg. I vardagens små och stora frågor. Jag har aldrig hört någon av de här närvarande och engagerade papporna påstå att ansvaret för deras föräldraskap ligger hos någon annan?

I kommentarsfälten där de här förslagen och vägarna framåt lyfts härjar dock arga män som (konstigt nog?) framför ett väldigt liknande resonemang som du gjorde i Sydsvenskan:

“Allt är kvinnornas fel. Pappor blir diskriminerade. Feminazi-PK-Sverige vill män illa. JÄMSTÄLLDHETEN HAR GÅTT FÖR LÅNGT!!!”

Jag försöker igen Lukas. Kan vi lägga ansvaret där det hör hemma? Låt oss hjälpas åt att se till att de MÄN som är / ska bli pappor låter siffrorna i er undersökning se ut på ett helt nytt sätt nästa gång. I min vision så ska marginalen mellan om barn vänder sig till en mamma eller pappa vara så liten att den knappt går att skönja.

Låt oss tillsammans lyfta alla de positiva krafter i samhället som kämpar för jämställdhet.

I föräldraskapet, livet och vardagen.

Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Psykologi
22 september, 2018
9 comments

KP, pappaskulden & kvinnohatet

Mitt förra inlägg var lite för dramatiskt skrivet. Så förtydligande:

Nej jag ska inte flytta. Jag skulle ju bara ut på en liten miniturné med den ojämställda stressen. 🙂

I går landade jag i mitt kära Västerbotten igen och är helt uppfylld av alla fina människor som jag mött under de här dagarna. Är så tacksam över all fantastisk respons jag fått och hur kloka, reflekterande och modiga människor som finns där ute.

Väldigt mycket mindre klokt var den analys som chefredaktören för KP, Lukas Björkman gjorde om varför barn svarar att de helst pratar med sin mamma när de är ledsna:

“Svaret speglar nog dynamiken mellan föräldrar. I den här siffran finns frånvarande pappor, men också dominerande eller väldigt ansvarstagande mammor som vill styra och ställa hemma och då får pappan inte samma utrymme. Då är pappan kanske gott andraval, men det syns inte i vår undersökning, säger han.” (Läs hela artikeln här)

Jag vet inte om Lukas ÄR  kvinnohatare men den här analysen var en av de mest föraktfulla och ogenomtänkta jag sett på länge. Den är dock inte ny, att problematisera mammor är väl snarare det mest normativa och genomgående både historiskt sett och i nutid.

Att ALLT från att män våldtar, slår ihjäl kvinnor och andra, röstar på SD, är allmänt stökiga, har svårt att visa känslor, är frånvarande föräldrar går att skylla på kvinnor är en otroligt populär förklaringsmodell. Jag tycker nog att det är på tiden att i ett modernt samhälle lägga ansvaret där det hör hemma. Att barn vänder sig till sina mammor är fantastiskt. FINT OCH VÄRT ATT FIRA. VILKEN TUR ATT MAMMOR FINNS I DEN HÄR VÄRLDEN. DE BORDE FAN FÅ ALLA MEDALJER SOM GÅR ATT FÅ. VARJE DAG. ÅRET RUNT.

Men.

De kvinnor som visar och gör den  kärlekshandling som det innebär att villkorslöst ta hand om och ge omsorg sina barn beskrivs alltså av Lukas som DOMINERANDE och att de VILL STYRA OCH STÄLLA HEMMA. Helst seriöst. Det kanske är omoget skrivet, men jag kräks lite i munnen av att se hur en person som är chefredaktör för en massa barns favorittidning uttrycker sig på det här sättet.

Vilken planet har han befunnit sig på de senaste åren? Om någon av mina läsare känner Lukas så kan ni väl tipsa honom om att läsa den här bloggen? Försöka få honom att förstå saker som hur den ständiga känslan av att vara ytterst ansvarig gör kvinnor till moderna kärleksslavar, projektledare och känslomässiga arbetare.

Som lön får de barnens kärlek och håller ihop vårt gemensamma samhälle men får samtidigt bajsmackor kastade i ansiktet av män som vare sig lyckas etablera eller bibehålla nära relationer. Av män som fortfarande bara tar ut 18% av föräldradagarna innan barnets tvåårsdag.

Av män som vinner status, makt och ära men förlorar något annat på vägen. Dags att lägga skulden och skammen där den hör hemma. Mäns föräldraskap är mäns ansvar. Om ni vill förändra samhället så var med i kampen:

Börja där hemma, plocka upp ditt barn i famnen, prata, trösta, krama, torka tårar, stå ut, förklara, stötta i vått och torrt. Berätta att din kärlek aldrig tar slut. Släpp aldrig taget. Oavsett vad. Ingen annan kan göra det åt dig. Det är ditt val. Ditt ansvar.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
28 augusti, 2018
2 comments

Mansmyter & trygghetszonen from hell

Att kunna jobba hemifrån. Det är höjden av lyx i mitt liv.

Att cykla med yngsta barnet till skolan och sedan cykla hem igen. Mysa lite med Chili, dricka kaffe och svara på mail. Ta en lång lunchpromenad i skogen.

Göra lite av det obetalda arbetet samtidigt: Stoppa i en tvätt. Betala räkningar. Fixa någon av de tusentals grejer som alltid uppstår när en bor i ett gammalt hus med en massa ungar.

Många som är företagare odlar myten om det omöjliga med att kombinera familjeliv och arbete. Den normativa företagaren har ju historiskt sett nästan alltid varit en man som:

  1. Offrat all form av nära relation till sina barn…
  2. ..och samtidigt förlorat sin själ…
  3. ..samt haft hjärtinfarkten väntandes runt hörnet.

Så jävla ovärt.

Det är så konstigt att det är omöjligt för egenföretagare, bönder, VD:ar, chefer, läkare, bilmekaniker, studerande, arbetslösa, kontorister, snickare och så vidare att vara föräldralediga. Men bara om de är män. För kvinnor löser det sig alltid på något sätt.

Fortfarande är det så att vissa föräldrar kan börja om att jobba heltid 10 dagar efter att en fått barn utan att någon höjer ett ögonbryn. Samtidigt som andra föräldrar får stå vid skampålen om de släpper barnet ur sikte de två första åren. (Rätt svar: Den första föräldern är förstås de ca. 95% av män/pappor som går tillbaka till jobbet efter sina 10 “pappadagar”. Den andre föräldern är som ni alla fattar ingen pappa utan en mamma. Vi kan INTE låtsas om som att kön inte har betydelse när det gäller föräldraskap eller något annat i vårt samhälle. Det är en milsvid skillnad och måttstockarna är inte rättvisa överhuvudtaget.)

Det som jag skrev om i min uppsats 2009 är tyvärr fortfarande aktuellt:

“Resultatet visar att pappornas föräldraskap, präglas av stort handlingsutrymme, flexibilitet och möjligheter att själva välja grad av delaktighet. Detta står i kontrast och relation till antaganden om moderskapets villkorslösa, ständigt närvarande föräldraskap.”

Vi måste kunna prata om de här skillnaderna för att sedan kunna lösa problemet. Det går inte att låtsas som att vi lever i ett jämställt samhälle om vi vill kunna förändra. Men rädslan är stor för det är ju så himla bekvämt att behålla status quo. Hänga i i trygghetszonen oavsett hur normativ och fyrkantig den än må vara.

Vi vet vad vi har men inte vad vi kan få.

Jag tror att vi kan få allt om vi bara vågar.

 

Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv
11 augusti, 2018
0 comment

Mer om emotional labor aka kärlekskneget

Jag fick ett mail häromdagen som beskrev ett fenomen som jag så väl känner igen från alla möjliga sammanhang.

Det handlar om kvinnor som fått höra att de är: Besvärliga. “känslomänniskor” och till slut självklart tagit det till sig som dagens sanning. (För att vårt samhälle trashar kvinnor och allt som är förknippat med kvinnor/ tjejer/ feminitet. Jämt. Allts som kvinnor gör. Säger. Det är så sjukt.) Om hur känslor och ansvar för känslomässiga reaktioner beskrivs på ett sätt om du är kvinna och på ett helt annat sätt om du är man. Såhär:

“Dom är helt inne på att det är besvärligt för omgivningen och något de borde sluta med. När vi börjar reda ut det är det sällan som de verkligen på ett osunt sätt styrs av känslor utan mer att de är i kontakt med känslor. Jag ser inte att kvinnor i en hektisk vardag har råd att styras av sina känslor. De känner och ger kanske uttryck för det men låter tex sällan sina känslor gå ut över och påverka övriga i familjen eller sällskapet. De tar i stället ofta ansvar för att påverka klimatet positivt, dvs gör ett känsloarbete. Väldigt trötta är vi på att se alla dessa män, som anklagar kvinnor för att vara besvärliga känslomänniskor, totalt ohämmat bete sig utifrån hur de känner sig just nu, och inte ta ansvar för hur det påverkar andra. De ska då läsas av och andra ska anpassa sig och gärna lirka dem in i bättre humör. Det är väl att, på ett negativt sätt, vara känslomänniska? Hur många kvinnor tillåter sig tex att vara sura och irriterade i största allmänhet? Eller att sitta tysta och låta andra se till att det blir trevligt för att de som inte ids hjälpa till? Hur många kvinnor hanterar mäns känslostyrda sätt att bete sig genom att lirka med både man och barn i stressiga situationer? Hur många får höra att de är besvärliga känslomänniskor (oprecist men med negativ konnotation) för att de tar ansvar för att ta upp känsliga ämnen som berör och också beskriver att de är berörda?”

Exakt så. Det här måste vi prata mer om.

Hur förvriden sanningen blir i en kontext som alltid gynnat mäns sanningar om hur saker “är”. Det här ständiga pratandet som formas i en värld där kvinnor aldrig kan vinna : Känslostyrda, irrationella, falska, tjatiga ni vet, och sedan män som i sin tur beskrivs som logiska, rationella, raka och sköna. Vem vill du vara? Vilka egenskaper har du lärt dig att se som önskvärda och upphöjda? Och hur påverkar det oss alla?

Jag skriver ju ganska mycket om det konkreta arbetet som sker i våra hem: Hur det osynliggörs och nedvärderas. Hur det tar tid och kraft. Men det handlar ju inte bara om det konkreta och mätbara. Det handlar om så mycket annat också. I höst vill jag skriva mer om det här i bloggen. En av anledningarna till att det är så svårt att få till det där konkreta och praktiska i vardagen handlar mycket om motstånd och oförmåga (ovilja) till att sätta andras behov i fokus. Det handlar om att män inte orkar bry sig om att kärleksknega (emotional labor, känsloarbete, prosociala beteenden, så osynliggjort att vi knappt har en svensk översättning.) det där lite diffusa som nästan alla kvinnor gör:

Ser till att stämningen är god. Hjälper andra att sätta ord på känslor. Ser till att samtalet inte bara blir en monolog som sedan byts ut mot en annan monolog. Vänder in och ut på sig själva även när det inte är bekvämt. När en inte känner för det. För att andra människor är viktiga. För att andras behov är viktiga. För att partners, barn, vänner och släktingar ska få känna sig sedda och omhändertagna. Trygga. Älskade.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                 
8 augusti, 2018
2 comments

Det är så orättvist

En typ av kommentar som kommer som ett brev på posten när en ger konkreta förslag på hur göra för att få en mer jämställd vardag är att det är orättvist:

“Jag borde inte behöva. Han borde fatta ändå.”

Några blir jättearga på mig och ifrågasätter själva uppdelningen i sig, alltså att det absolut inte borde behövas några listor/struktur eller rollfördelningar i hemmet. Det ska bara lösa sig ändå:

“Jag gör hellre allt själv, än skriver några jävla listor.”

Jag ska vara helt ärlig nu och dels säga att det är otroligt naivt och blåögt att tro att ALLA de miljarder grejer som behövs göras i ett hem, framförallt om en också råkar ha en hög med ungar, ska ske av sig självt. Med en slags magisk, härlig och helt ordlös kärlekskommunikation. Men fine, jag vill förtydliga att alla får göra som de vill. För min del behöver ingen ens försöka leva jämställt. Mina råd riktar sig främst till de som trots allt vill försöka. För jag är av den starka övertygelsen om att inte alla män (haha jag sa det) i heterorelationer jävlas med mening med sina partners. Men när vartenda steg vi tar, vartenda ord vi säger, varenda liten grej vi gör formas i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet och kvinnoförakt, både internaliserat och helt öppet, så ja.. jag är  ledsen att behöva säga det, men DET ÄR ORÄTTVIST. Jag har aldrig påstått något annat.

Hela den här bloggen handlar om den orättvisan.

Men alternativet, att sitta och vänta på att förändringen ska ske, att du en morgon vaknar upp till en perfekt värld, ett perfekt hem, en perfekt relation utan att själv ha gjort något. Det kommer inte att hända.

Om vi levde i en rättvis, jämställd värld skulle det ju inte behövs några jäkla tips fattar ni väl? Då skulle vi ju alla bara springa omkring på gröna ängar och älska varandra hela tiden.

Fram till dess får de som vill och orkar kavla upp ärmarna och föra kamper på olika sätt. I samhället. På jobbet. I skolan. I hemmet. I sina relationer. Ingen kamp är för liten för den som drömmer om ett alternativ. Att göra jämställdhet i praktiken ÄR jobbigt. Svårt. Kanske idiotiskt. Men för min egen del kan jag ändå säga att det är värt det. Alla gånger om. Det betyder inte att alla behöver välja  den vägen. En del väljer istället helt bort relationer med män, en del hittar andra vettiga sätt att organisera sina liv. Det går naturligtvis också bra. Välj det som fungerar för dig.

Men gör det med öppna ögon, för den patriarkala sanningen om hur våra liv ska levas är så jäkla skev.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
6 augusti, 2018
0 comment

Synliggöra motståndet

En fantastiskt fin start på veckan. Chili ligger i soffan och tillsammans lyssnar vi på regnet som smattrar utanför, det är första gången på flera veckor som det verkligen regnar. Jag och barnen är egentligen lediga en vecka till, men de har ställt om till sommarlovstider och sover fortfarande.

Jag skulle vilja kommentera en sak om tipsen för en mer jämställd vardag som jag skrev under våren och som publicerades både i Modern Psykologi och DN (för er som missade, läs här.)

Att göra överenskommelser (punkt 2) och varför det finns flera skäl till varför det är viktigt.

Dels handlar det om ren pragmatism, alltså oavsett vad folk tycker om att fördela arbetet i hemmet, så kommer det att vara 1000 gånger lättare om alla vet som vad behövs göras.

MEN överenskommelserna handlar också väldigt mycket om att synliggöra motståndsstrategier. För tyvärr kan framförallt män i gemensamma hem och relationer fortfarande använda sig av en viss typ av sägningar som kvinnor ALDRIG skulle komma undan med.

Ni vet hur det kan låta när en man “glömt” att plocka undan, byta blöjor, gå ut med hunden, båda sängen, sortera tvätten, hålla koll på födelsedagarna etc:

“Men det visste jag inte, hur skulle jag kunna veta…???”

“Oj det hade jag glömt bort….”

“Jag förstod inte att det var SÅ HIMLA VIKTIGT (för dig)!! Sorry för fan.”

De tydliga överenskommelserna handlar ganska mycket om att förstöra de här klassiska och supernormativa motståndstrategierna. För nej, det är inte bara en olycklig slump att så många män inte såg, inte visste, inte förstod eller glömde gång på gång. När en överenskommelse bryts blir det mycket, mycket svårare att att säga använda sig av de här sägningarna. Har en och samma person glömt något mer än två gånger så är det dags att hitta strategier för att lösa problemet istället för att fortsätta med meningslösa ursäkter. Till exempel: Bestäm en exakt tidpunkt, ställ ett larm för att påminna och så vidare. Väldigt få av de här personerna glömmer att gå till jobbet eller till den roliga AW:n med kompisarna eller den superviktiga fotbollsmatchen. Det handlar om vad en tycker är VIKTIGT och vad en prioriterar. Det handlar om vardagsmakten som ingen undkommer. Det är ojämställdhet i praktiken.

En sak till också. När du som lever med en blodigel till partner märker att det inte fungerar. Att människan som påstår sig älska dig fullständigt skiter i era överenskommelser och inte visar minsta vilja till att göra ett rättvist liv tillsammans kanske det kan hjälpa dig att ta ett rationellt beslut. (Fortsätta leva med den här själviska idioten och göra allt själv, eller dags att lämna?).

Och ibland, om lämna inte är ett alternativ, åtminstone kunna sluta skuldbelägga dig själv och lägga SKAMMEN DÄR DEN HÖR HEMMA, dvs hos den part som INTE tänker göra sin del av ansvaret och låtsas att det är fine.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
5 augusti, 2018
8 comments

Back to bloggen

Åh hallå alla ni som klamrar er kvar!

Jag har haft en så himla välförtjänt semester, med sol, värme (haha alltså jag vet att den detaljen är otroligt onödig att upplysa om, men ändå..) bad och allmänt skönt häng med familjen. Jag hoppas att ni också haft det fint. (Åtminstone några stunder mellan frukost, lunch, packande, mellis, plocka undan, hålla koll, tänka ut middag, handla middag, laga middag och så vidare. )

Nu är jag färdigvilad och grymt taggad på att kavla upp ärmarna och låta min allra käraste (hat-älsk) blogg få blomstra igen. Har samlat ämnen under sommaren, de ligger som korta små notiser i anteckningar i min mobil. Ganska mycket kärlekskneg, relationer, jämställdhet och ojämställdhet. Precis som vanligt med andra ord 🙂

Ni som har lite ork får jättegärna köra en önskelista med ämnen som ni vill att jag ska skriva om inför hösten. Min ganska högtflygande ambition är att skriva åtminstone några dagar per vecka, men försöka hålla inläggen kortare och eventuellt inte alltid ha bilder till varje inlägg… Bu eller bä på det?

Så nu gör jag så. Kort och koncist. Hörs snart igen.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
13 juli, 2018
8 comments

Det är så jobbigt att vara man

En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

“Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: “Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här “moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att “hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.

 

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Män och maskulinitet    Relationer
                                         
1 2 … 8
Om