Vila får man göra i graven
När jag är ute och föreläser pratar jag mycket om vikten av återhämtning. Hur den inte får prioriteras bort om vi inte är beredda att betala priset för en utmattning. Betala aldrig det priset. Det kan aldrig vara värt det. Det finns inget jobb som är så viktigt. Eller rättare sagt, när du väl har blivit utmattad så kommer ALLT som du tyckte var viktigt att ha gått förlorat. Åtminstone för en stund. I värsta fall för en väldigt lång tid, kanske för alltid.
Jag hörde en gång en väldigt stressad person säga:
“Vila får man göra i graven.”
Det är verkligen sorgligt. Gör inte så. Säg inte så. Bara sluta.
Hitta era vägar för att någonstans i vardagen få andas lugnt. Göra något ni tycker om.
Det som är så problematiskt för oss människor att det som är återhämtning för en individ kan vara stressande för en annan. Försök att komma ihåg det. Reflektera över hur olika vi är. Använd inte dig själv som måttstock för andra. Ta dig tid att lyssna: För någon är ett föräldramöte en mysig stund, för andra en enorm ansträngning. För någon är att baka bullar en vardagskväll så mycket medveten närvaro som det kan bli för andra kanske det känns som ett vidrigt måste för att få godkänt som förälder. ( ja egentligen menar jag förstås inte förälder, för det finns inga pappor som känner sig tvingade att baka bullar, men kraven för att vara mamma, ni vet få godkänt som den ultimata Mamman TM. Om ni tror att bullar är ett krav och ni inte ens gillar det …SKIT I DET DÅ. Gör det bara inte.)
I min by här i Västerbotten finns ett stilla lugn. Här kan jag gå ut på kvällen och titta ut över ängarna och bara ta det lugnt.
Andas mellan uppdragen. Lägga ner kampen för en stund.
Leva istället för att bara överleva.
Vad är din återhämtning i vardagen?
Det är som att allting går i 120 just nu.
