”Det känns illojalt och svårt att prata om ojämställdheten i vår relation” har jag hört för många (inte alla) kvinnor säga.

Det handlar om tystnadskulturen som lever och frodas mellan hemmets fyra väggar i den sk ”romantiska heterorelationens” förlovade land.

Jag vet att det är jobbigt. Kan kännas illojalt. Obekvämt och svårt. Smärtsamt. Men jag vill verkligen säga gör det ändå.

Jag tror att vi alla skulle tjäna på att skita i den där normativa uppdelningen av “pratbara” och “icke pratbara” grejer. Jag vet inte vad som blir bättre av att folk går omkring och låtsas som att allt är frid och fröjd innanför hemmets fyra väggar? Eller ja självklart, för män är det sjukt bekvämt att behålla status quo, att inte synliggöra och ifrågasätta säkerställer ju att alla manliga privilegier bibehålls intakta.

Många tycker att det är rimligt med förändring när tex orättvisa formuleras men väldigt få vill vara den som förändras. Framförallt när förändringen leder till konsekvenser som gör att du måste välja bort något roligt, intressant eller bara allmänt skönt för att sortera tvätt, planera veckans mat, hålla koll på barnens logistik.

När man vant sig vid ett privilegierat liv, så kan förändring och rättvisa kännas som förtryck. Det här är något som verkligen stämmer när det gäller vardagens slit. Otacksamt och obetalt sisyfosarbete som måste göras varje dag, året runt är ju fan inte kul för någon. Men behövs göras ändå. Gång på gång. Dag efter dag. För att få livet, vardagen och samhället att gå runt.

Det här summerar också varför det upplevs så svårt att förändra och varför det är oerhört lätt att säga att man är “för jämställdhet i teorin” men i praktiken inte lyfter ett finger för att förändra. Vad gör DU i praktiken för jämställdhet idag?

Ping #allamän

Att två personer ska leva tillsammans under samma tak och att den ena ska utnyttja den andra, det är ju motsatsen till kärlek. Man behöver prata om det utifrån temat rättvisa, säger Sandra Lindström.

Att vara den som tar mest ansvar för hem och familj är krävande. Dels tar allt det praktiska arbetet tid, men ansvaret tar även psykisk kraft. Och en hel del arbete syns inte ens. Det handlar om projektledarrollen och all planering som faktiskt behövs för att vardagslivet ska rulla på. Allt från att veta när barnen behöver nya kläder till att hålla koll på när sotaren ska komma. 
– Vi har en slags romantisk bild av hur livet tillsammans med en annan människa ska vara och att allt arbete som ska göras i vardagen ska lösas på ett magiskt sätt. Att vi ska kunna fördela och veta vad som ska göras utan att prata om det. Så skulle man ju inte göra på en arbetsplats, där vet alla vilka arbetsuppgifter de har, säger psykologen Sandra Lindström, som driver ”Jämställd vardag” och föreläser om den ojämställda stressen. 

Blev intervjuad i Expressen Hälsoliv på temat jämställdhet i relationer.

Sen hände det som inte alltför sällan händer när jag skriver om vikten av att försöka leva schysst, jämställt och rättvist med sin partner.

Så jag skrev ett svar.