Illustration: Joxon Design

Sitter och funderar över männen som höjs till skyarna för att de säger saker som att:

“Vi har ett samhälle som går åt fel håll, där tjejer inte kan gå på festival utan att bli våldtagna, blir tafsade på och utsatta för hot och hat i sociala medier” (inte rakt av citat, men ja inspirationen kommer Joakim Lamottes FB-sida).

Det tar emot att skriva mer om det här (ni som läste min förra blogg, kanske minns när Lamotte och några andra män bestämde sig för att FOFF var deras personliga lekplats/ marknadsföringssida). Men jag måste igen lyfta hur fruktansvärt skevt det blir när män vill “hjälpa kvinnor” och då totalt har missat hela begreppet maktanalys och hur det hör ihop med medvetenhet om sin egen privilegierade position och att självrannsakan alltid bör vara punkt 1a.

Lamotte drömmer antagligen vackra drömmar om sig själv varje natt. Hur han sitter på en stor vit häst med en skinande rustning och räddar vackra unga prinsessor till höger och vänster. Han är i sin fulla rätt att avgöra vad som är rätt och fel.

Han är god, det kan ingen ifrågasätta.

Det må väl vara hänt. Det finns ju folk som inte är intresserade av hur andra uppfattar deras så kallade hjälp.

Men det som verkligen är bekymmersamt är att män som Lamotte hittar på en verklighet utifrån sitt eget perspektiv. Vi som vuxit upp i ett samhälle där tafs, kränkningar, våldtäkter alltid förekommit och där generationer av kvinnor fört en fantastisk och framgångsrik kamp för ett mer jämställt samhälle. (Rösträtt, barnomsorg, aborträtt, att inte ägas av sin man, att inte få våldtas inom äktenskapet, att män inte har rätten att köpa oss.) Där vi bär på historier från GENERATIONER av förtryck. Där så många av oss fick höra att tafs och kränkningar var för att “killarna vara kära i oss” under 70- 80- 90 och 00-talet. Där skammen över våldtäkter varit vår att bära. För att vi gjort något fel, klätt oss fel, pratat fel, befunnit oss på fel plats med fel män. Vi har viskat, pratat och skrikit i förtvivlan över det här i många, många, många år.

För oss blir det så uppenbart att män som Lamotte hittar på och anger sina egna skäl till att få fortsätta leka riddare, när vi i så många år sagt att den rättfärdiga riddaren OCKSÅ alltid varit vår förtryckare och förövare.

Manshistorien är inte kvinnohistorien.

Vi behöver inte fler män som sitter på höga hästar. Vi behöver (män)niskor som går vid vår sida. Utan rustning, men med empati och medkänsla. Vi behöver män som lyssnar & frågar, inte män som blockar och raderar våra kommentarer när vi undrar hur den våldsamma patriarkala och ofta grovt rasistiska riddarkampen egentligen hjälper oss?

Jag vet att de här männen finns och jag önskar att fler lyfte upp deras solidariska arbete: Män för jämställdhet och Fatta man som några exempel på organisationer som kämpar och jobbar sida vid sida med kvinnor.

EN man kan aldrig ha gjort mer än hundratals år av kvinnokamp. Den som påstår det är både historielös och gravt självcentrerad. Vi får aldrig glömma att det är tillsammans med andra som vi gör skillnad. Vi måste komma ihåg att ensam aldrig är stark.