Ensam är inte stark min son
Jag har tre barn. Två flickor och en pojke. Jag läser nästan dagligen i olika medier om pappor som blir feminister när de får en dotter, och det är väl bra, men ändå så fruktansvärt skevt på något sätt. Varför blir de inte feminister när de får en son?
Det skrivs också text efter text om hur tufft det är att vara ung tjej och så småningom kvinna i det här samhället. (Ja det är det). Inte alltför sällan är dock kontentan av texterna som skrivs:
- Ta ingen skit kära dotter.
- Var stark, tuff och framåt.
- Sluta sminka dig och ha inte rosa kläder med volanger. Obs! Mycket viktigt.
Absolut. Det kan säkert vara tänkvärt, men hur många gånger har jag inte samtidigt tänkt:
”Varför skriver ni inte bara att era döttrar helst ska bli som män? För det är ju det ni egentligen vill?”
Och innan ni nu går i taket. Nej egenskaperna ovan är såklart inte knutna till ett specifikt kön, men ni kan fan inte låtsas om som att traditionellt maskulint kodade beteenden och egenskaper inte är HIMLA EFTERSTRÄVANSVÄRDA OCH UPPHÖJDA. De värderas högre, eller inte bara högre, utan i det här samhället finns det ingenting annat som verkar värderas överhuvudtaget.
Det är synd. Jag drömmer mardrömmar om när vi fulländat det där samhället.
Ett samhälle där ingen tar skit, alla armbågar sig fram och är starka, tuffa och framåt. Där det är helt ok att tatuera sig, ha kepsen bak och fram och raka sig i ansiktet men inte på benen. Där färger som blått och svart är helt ok för kidz av alla kön men rosa, volanger och puffärmar istället är totalförbjudna.
Tänk så härligt det kommer att bli. Alla bara lägger ner engagemanget för allt annat utom sig själv. Kärlekskneget vad är det liksom? Här är varje person en ö som får klara sig bäst den kan. Survival of the fittest. Ensam är stark, eller hur? Ingen kommer att gnälla om ansvar eller någon störig projektledarroll i hemmet. Bara låt allt bli som det blir.
FAN VAD BRA VI KOMMER ATT HA DET NÄR ALLA, OAVSETT KÖN ÄR SKÖNA SNUBBAR!!!
***
Näe men vet ni vad. Jag tror inte att lösningen på problemet är att tjejer blir lite mer som killar. Jag tror inte lösningen på problemet ens går att hitta i vår galet tvåkönsnormativa värld. Men fram till dess att vi lyckats skapa en jämlik och rättvis värld så känner jag att vi alla behöver skriva fler texter till våra söner. För vet ni vad? Anledningen att det är tufft att växa upp i den här världen beror på män. Det är tufft för alla oavsett kön. Pojkar och män utsätts för extremt mycket våld i det här samhället. De får så jäkla mycket skit om de gör ni vet, töntiga grejer som att plugga i skolan. När ska vi egentligen få läsa Gustav Fridolins bok:
”Duktiga pojkars revansch?”.
Män och pojkar får lära sig att det är ok att objektifiera och köpa sina medmänniskor. De får lära sig att någon annan tar hand om deras känslomässiga behov. De får lära sig att de är värda kärlek, men inte hur de ska ge tillbaka och inte hur de ska hålla relationer vid liv på egen hand. Det är synd tycker jag. Visst de har större chanser till både formell och informell makt, men priset är högt. För högt.
***
Jag vill avsluta det här inlägget med ett kort meddelande till min son, en liten och underbar person som ännu är fylld med kärlek, glädje och nyfikenhet inför livet:
- Det är helt ok att bli ledsen när någon är dum mot dig. Det är ok att vara skör, svag och att bli kränkt om någon kränker dig. Det är ok att söka skydd och tröst hos andra när du behöver det.
- På samma sätt som du ibland kommer att känna dig svag, ledsen och liten så gör andra människor också det. När du ser att någon i din närhet behöver tröst, en trygg famn, ett plåster på såren så kan du ge tillbaka. Ta hand om dina vänner. Ring och fråga hur de mår om de inte hör av sig.
- Kom alltid ihåg att ensam inte är stark. Det är tillsammans med andra som vi växer. Att vinna makt genom att trampa ner människor längs vägen kommer alltid ha ett pris som är för högt att betala.
- Du har aldrig någon rätt att behandla människor som varor, som saker eller något som går att köpa för ditt höga nöjes skull.
- Glöm aldrig att kärlek är att ta gemensamt ansvar. I relationer, samhället och livet i stort.
- Och till sist, obs viktigt! Om någon säger att allt är bra som det är nu. Kom ihåg att ingen är fri förrän alla är fria. Låt det bli en påminnelse om att vi ännu har en lång bit kvar att gå.
All kärlek till dig, att både få och ge tillbaka <3 //Mamma
-11 Comments-
Åh, nu grät jag allt en liten skvätt… <3
För det är så svårt att se ens pojkar växa upp och känslan maktlöshet som följer med. När samhällsnormerna är så starka och även om en gör allt en kan så räcker det till så lite. Räcker det ens för att förändra? Jag vet inte. Jag hoppas det i alla fall för annars går en ju sönder.
Ja jag tror absolut att varje litet gemensamt steg vi tar har betydelse <3
Jag vet inte om jag missförstår texten.. men jag har tre döttrar och två söner. Jag vill verkligen inte att mina barn ska bli som de män du beskriver i början av inlägget! Jag vill inte att de endast ska ha de egenskaper som idag används för att beskriva ”riktiga män”! Jag lär dem alla (oavsett kön) att de är bra som de är, att de ska respektera och hjälpa andra människor, de får alla använda de kläder de vill osv osv. Tex rosa och volanger är inte förbjudet, och vill inte att de alltid ska ”armbåga” sig fram utan att tänka på andra, ensam är inte stark.
Jag hoppas vi i framtiden har ett samhälle där alla får va de de är,bli respekterade, och att vi inte har märkliga normer som alla bär följa..
Jag vet inte heller om du missförstår texten 😉
Tack för en otroligt fin text.
<3
Så bra skrivet! Tänker ofta på detta med att uppfostra min son till en empatisk kille med nära kontakt till sina känslor.
Tack Magdalena! Ja det är så himla viktigt hur vi uppfostrar och pratar med våra pojkbarn <3
Bra text! Jag har aldrig varit så feministisk i mina tankebanor som nu efter att jag fått en son. 🙂
Kan du inte skriva lite tankar om hur man i vardagen kan synliggöra den ojämställda fördelningen av ansvar för barn och hushåll? 1) Jag har exempelvis funderat på att skugga varandra en dag var t ex att jag följer min man en hel dag och ser världen genom hans ögon, och sedan gör han samma. Det kan leda till att båda ser att man löser olika saker hemma men att kvinnan oftast ser och löser mer, vilket kan öppna för diskussion. 2) Jag har funderat på att mannen får planera allt under två veckor kring hushåll och barn inkl att han får ta initiativ till att be mig göra saker under tiden utan att jag ingriper (men det tar ju lång tid så två veckor räcker inte…). 3) En annan ide är att han får en uppgift som kräver planering att inhandla och laga all mat (utifrån några på förhand överenskomna regler), men då ser han inte allt annat. Hur ska man synliggöra det osynliga? Hur kan man göra en ”jämställdhetskartläggning” där båda deltar?
Hej Lisa! Vilka roliga idéer 🙂 Det här är ett ständigt aktuellt ämne så jag kommer säkert att återkomma kring liknande frågor både en och två gånger. Tror dock att grundproblematiken är att du har en förhoppning om att han ska fatta (”se” det osynliga) utan att du behöver förklara/ bråka eller förhandla om upplägget? Jag har skrivit lite grann som tangerar dina funderingar i de här inläggen, om du inte redan läst kan du kolla in: http://www.jamstalldvardag.se/2017/04/14/fredagsfragan-7/ samt här: http://www.jamstalldvardag.se/2016/07/01/fredagsfragan-3/
Det osynliga är dessutom mest bara osynligt i hemmet (vilket alltså betyder att den s.k osynligheten beror på att din partner väljer att inte se eller ta ansvar pga av det är jobbigt och att han har möjlighet att ”glömma” ”inte se” etc. Din partner är helt enkelt en av alla män http://www.jamstalldvardag.se/2017/02/17/alla-man/) på arbetsplatsen kan du vara anställd som projektledare, det är ingen som skulle påstå att det jobbet är osynligt: http://www.jamstalldvardag.se/2017/04/29/dags-att-fakturera/ Låt din partner läsa det inlägget och reflektera över det tillsammans vettja 😉 Kram!