Tack för allt & förlåt för allt
En generation av kvinnor byggde vår välfärd. Som otack för det är de nu fattigpensionärer.
Det jobb som kvinnor gjort, och till stor del fortfarande gör, nedvärderas och osynliggörs systematiskt:
Det vill säga, att ta hand om våra gemensamma hem, våra barn, gamla och sjuka.
Jag kan bli så himla arg när jag tänker på det.
Nej jag menar, jag blir typ galen varje dag när jag tänker på det. Vilket jag gör.
För mig är det helt ofattbart hur de människor som kämpat, slitit, vårdat, städat, tvättat, bakat, lagat mat åt familjen nu som tack för det är så fattiga att de efter att hyran är betald och maten inköpt har svårt att betala grundläggande saker som läkarbesök, mediciner, tandläkarvård och som absolut inte har råd med någon form av social aktivitet, ni vet som att gå på bio eller teater, äta ute med en vän någon gång och alla de andra små, små stunderna som är så viktiga för oss människor.
Jag tycker att det vore oerhört rimligt att ekonomiskt kompensera de här vardagshjältarna i efterhand. Nu när vi faktiskt vet att deras nuvarande situation beror på en vidrig ojämställt kontext där det för män belönades att ha en kärleksslav fjättrad vid spis, hem och barn. Någon som möjliggjorde för män att både äta kakan och ha den kvar. Att kunna ha förmånen att ha ett tryggt hem att komma hem till efter arbetsdagen. Att ha rena kläder att ta på sig på morgonen. Att få lagad mat serverad. Att sätta barn till världen utan att behöva ta ansvar för omsorgen som då krävs.
Kvinnorna som gjorde det jobbet borde få ett skadestånd av samhället. Nu. De borde få ett pris ur kungens hand. Utmärkelser. Pompa och ståt.
De borde få upprättelse och en ursäkt för hur deras liv och gärning ALDRIG lyftes upp som hörnstenen och grundbulten i vad som krävdes för att bygga ett välfärdssamhälle.
Även om jag vet att många av dem skulle säga:
Nejnejnej inte var det där något speciellt. Inte ska jag ha något pris. Jag gjorde bara det som behövde göras- och om ingen gjort det hur hade det blivit då?
Ja exakt. Hur hade det blivit då?
Jag önskar att jag kunde göra mer, men det enda jag kan säga nu, från djupet av mitt hjärta är.
Tack för allt & förlåt för allt.
-1 Comment-
Jag håller med dig! Jag tycker också rakt av att alla dessa kvinnor förtjänar utmärkelser, pompa och ståt.
Samtidigt fruktar jag att någon mitt i firandet skulle dyka upp och beskäftigt ropa : Det gick VISST att vara kvinna och bli förälder på -40, -50, och 60-talen samtidigt som man förvärvsarbetade och dessutom så småningom få en helt okej pension så småningom bara man ansträngde sig, tillräckligt mycketför det gjorde jag / min mamma / min farmor/ min gammelmormor.
Och då förstörs festen.
På flera sätt. Och själv blir jag så kluven.
För det är , åtminstone som jag ser det av en enorm vikt att döda lögnen om att “alla” svenska kvinnor, åtminstone alla kvinnor som blev föräldrar var hemmafruar ända in på 1970-talet. Så var det ju verkligen inte. Min mormor och farmor, födda på 1910 och 1920-talet förvärvsarbetade också sedan de fått barn, trots att de levde i livslånga äktenskap med arbetsföra män. Inte arbetade de i samma omfattning som sina män , men visst fan förvärvsarbetade de utanför hemmet och de var inte alls några extremt ovanliga undantag som en del vill ha det till. Det vill jag skrika ut, och en gång för alla döda myten om att nästan “alla” svenska kvinnor var hemmafruar på heltid fram till 1970-talet.
Samtidigt fattar jag ju hur protester mot den falska historieskrivningen om att “alla” kvinnor var hemmafruar på heltid fram tills för ett par generationer kan tas som en intäkt för att angripa stora delar av det offentligt finansierade välfärdssystem människor kämpat sig till.
“Varför måste vi ha en föräldraförsäkring som är helt och hållet finansierad av skattemedel och en barnomsorg som är skattefinansierad till 80- 90 procent när så många kvinnor uppenbart klarade av att kombinera arbete och barn utan all denna hjälp förr i tiden” kontrar förstås högermänniskor.
Och “glömmer “en massa saker. Som att det till stor del hade med saker man inte i så stor utsträckning kunde påverka själv att göra huruvida man kunde kombinera arbete och barn. Till exempel om man hade en sjysst arbetsgivare eller ett bra socialt nätverk av släkt och vänner i närheten. Ren tur alltså.
Man “glömmer” saker som att det var vanligt att äldre barn ofta tvingades ta ett stort ansvar för yngre barn , ett ansvar som de många gånger inte alls var mogna och redo för .
Man “glömmer” att även om uttrycken “utbränd” och “gå in i väggen” kanske inte existerade på den tiden var det ändå precis vad som drabbade många dubbel- och trippelarbetande kvinnor…
Man “glömmer” att medellivslängden på många håll var betydligt lägre än dagens medellivslängd för kvinnor…