Det är något med män och deras kommunikativa förmåga. I vissa sammanhang (på jobbet, med andra män, när något intresserar dem) så finns det ingen hejd på hur orden väller fram och talutrymmet så självklart ska var deras. Men när det gäller vardagens bördor, allt det obetalda arbetet i våra hem, relationer och föräldraskap. Då är det som att varje ord och varje initiativ är en risk. Så de håller tyst. Hoppas att det ska lösa sig. (Vilket det ofta gör, men på någon annans bekostnad). 

Det är deras rikedom. Deras privilegium. 

Och så blir kvinnor till sambandscentraler. Projektledare och logistikansvariga. Kärleksknegare

Fy sjutton vad jobbigt och otacksamt det jobbet är:⠀⠀⠀⠀

“Hur tänker du runt middagen? Hur tänker du runt kalaset på fredag? Hur ska vi lösa..? (insert valfritt.)”

HAN: “Varför behöver du veta det?”

Ok. Tänk. Tänk. Tänk. ? 

VARFÖR behöver en person som _bor under samma tak_ veta hur dagens logistik ska lösas?

VARFÖR behövs det överhuvudtaget pratas i en familj där miljoner små detaljer och vardagsdilemman ska fixas varje dag? ? Året runt.⠀⠀⠀⠀⠀

✅Därför att det är schysst. 

✅Därför att det är jämställdhet i praktiken! ⚖️ 

✅ Om du förmedlar att du planerat och tänkt igenom dagens middag, skjutsen till träningarna, hur hinna handla SAMTIDIGT som barnen behöver tas om hand osv. Då och FÖRST DÅ lyfter du ansvarsbördan och stressen från den andre personens axlar.