Det känns talande för mitt liv just nu att det här kortet är det senaste i min dator- taget för ungefär en månad sedan, då var det lite snö kvar på backen och våren ville inte riktigt göra sitt inträde.

Sedan smällde allt till. Mellan Hägg och Syren blev till Häggsyren (jobbigt för skomakaren som brukade vara ledig däremellan). Och under tiden har jag nästan hunnit jobba ihjäl mig, gått en fantastisk skrivarkurs i Stockholms skärgård. Föreläst om den ojämställda stressen. Sen kom jag hem och funderade över vad som är viktigt i livet, och varför det är så svårt att vilja hinna något mer än att bara överleva. (Äta, sova, jobba/vila).

Har också hunnit hata på bloggen som blir till ett ständigt dåligt samvete och samtidigt tvingas inse att den här bloggen är det som möjliggjort många av de uppdrag som nu gör att jag äntligen får jobba med det som jag tycker är det viktigaste & roligaste jag någonsin gjort.

Rackarns också. Varför kan inte allt vara enkelt?

Jag har träffat en del människor som är precis FÖRE utmattningen. Gemensamt för dem är att ingen av dem har någon som helst tanke på att gå in i väggen. Nejnejnejnejnej ABSOLUT INTE. De är så fast beslutna att de bara först ska “göra klart”.  Personer som är så nära väggen är också sina sämsta jag. Ganska obehagliga, arga, ledsna, desperata. Deras blickar flackar och för ALLA runt omkring är det helt uppenbart att det enda som kan sätta stopp är väggen. Ett sådant vidrigt högt pris. En hjärna som i värsta fall aldrig helt återhämtar sig. En kropp som inte längre orkar. En själ som behövde glädje, kreativitet men som till slut bara fick krav och måsten.

I en scen ur dokumentären om Avicii säger Tim ungefär såhär:

“Mina tankar säger: Du kan inte ta det lugnt förrän det här är klart. Så kroppen slutar aldrig stressa. Så här har det varit i 8 år nu.”

Och det här sätter fingret på dilemmat med tanken om att vi “bara måste bli klara först”.

Vi blir aldrig klara. Livet är en räcka åtaganden.

Vi blir aldrig klara. När vi ibland måste säga NEJ till ett åtagande är det för att vi samtidigt säger JA till ett annat åtagande:

Att värdera det enda liv vi har. Att få fortsätta kämpa, älska, skratta, gråta, kramas, springa, mysa, våndas, fascineras. Leva inte bara överleva.

Jag påminner mig själv nu. Dags att vila en stund. Kramar om Chili. Lyssnar på barnens invecklade historier och frågor om allt och inget. Förlåter mig själv för att jag dras med i vår samtids hysteriska tempo och för att jag jag ibland tror att jag orkar mer än vad jag faktiskt gör.

Påminner er nu. Glöm aldrig att ni är värdefulla. Glöm aldrig att livet pågår. Nu.