Möten som räknas
Igår körde jag nästan 30 mil i snöoväder. Det var det verkligen värt alla gånger, jag fick nämligen hänga med Eva Magnusson, professor emerita i psykologi, hon har skrivit böcker som: “Hon, han och hemmet”, “Psykologi och kön – från könsskillnader till genusperspektiv” “Genus och kultur i psykologi: teorier och tillämpningar.” samt naturligtvis tonvis med artiklar och texter. Jag skulle nog våga säga att Eva är Sveriges främste forskare inom området genuspsykologi. Hon beskriver med egna ord sina intresseområden såhär:
“Mina speciella intresseområden är genuspsykologi allmänt, feministisk psykologi, genus- och jämställdhetsfrågor i familjer, genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologiämnet i stort, samt på all slags praktisk psykologverksamhet inklusive psykoterapi. Jag undervisar framför allt på Psykologprogrammet och vid Umeå Centrum för genusstudier. Huvudsakligen genuspsykologi och genusperspektiv och intersektionella perspektiv på psykologi, samt kvalitativa forskningsmetoder.
Som forskare är jag särskilt intresserad av hur kvinnor och män idag skapar och upprätthåller sina identiteter i det dagliga bruset av könade, klassmärkta och etniskt märkta föreställningar och maktrelationer. Därmed är jag särskilt intresserad av deras psykologi så som den går att avläsa i tal, samtal, berättelser, och inte minst av retorik: strategier i tal för att på bästa sätt framställa sin egen identitetsberättelse.”
Eva var också handledare när jag skrev mitt examensarbete och nu har jag förmånen att kunna bolla mitt kommande specialistarbete med henne. Jag kan inte nog beskriva hur lyxigt det känns. Igår pratade vi bland annat om feministisk aktivism, hur svårt det kan vara att infoga feminismen i sitt liv & karriär, hur en kan hantera motstånd, och hur kritiken mot kvinnor, och framförallt feministiska kvinnor, alltid varit obarmhärtig. Hur många feministiska kvinnor känner sig tvingade att “feminista” lite i smyg för att inte dörrar ska stängas, och faran i att inte kunna använda sig av den kunskap som en faktiskt har. Men också hur engagemang och kamp kan vara så enormt viktigt och meningsfullt i våra liv.
Snöstormen kommer jag att glömma, men att få sitta med Eva och lyssna på den kunskap som hon bär med sig som kvinna, feminist, aktivist, förälder, psykolog och forskare det kommer att finnas kvar.
Jag brukar tänka på sådan här stunder som att jag samlar små pärlor, inne i min kropp, i mitt minne. Det kan ingen ta ifrån mig, de stunderna. En känsla av att det finns något annat. Sammanhang där mina erfarenheter förstås och blir verkliga. Där de räknas.
Ett av alla de sätt som jag lagar mig själv på är tillsammans med andra.
-0 Comment-