Nu händer det!
Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken “Boken”

Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken “Boken”
September. Den vackraste av månader. 🍁
Jag är ute på på olika ställen i landet och föreläser om brödsmulorna som ligger kvar på bordet. Tvätten som aldrig tvättar, viker och lägger sig i rätt byrålåda själv. Alla de där födelsedagarna som ingen minns, gympasäckar som ska packas. Helhetsperspektivet och projektlederiet. Om varför individuella hanteringsstrategier inte räcker när det är hela samhället som är skevt.
Och sist men inte minst: Om utmattningens orimliga konsekvenser och vad vi behöver göra nu. ❤️🔥
Några av föreläsningarna är öppna och vore ju sjukt kul om jag träffade just DIG tex
Vill du också höra mig prata om de här livsviktiga sakerna?
Föreläsningen ”den ojämställda stressen” går att boka till företaget, skolan, arbetsplatsen, konferensen & föreningen. //Sandra
”Nämen nu är det väl ändå dags att kvinnor slutar klaga? Det finns i princip ingenting som kvinnor inte kan uppnå om de bara anstränger sig hårt nog och fokuserar på rätt saker. Vi har ju till och med en kvinnlig statsminister, i mina ögon har det här jämställdhetstjafset gått på tok för långt.”
Mannen som sitter en bit ifrån mig skrävlar högt med sin kompis. Jag får en plötslig impuls att vända mig till dem och säga:
”Hej killar, ja precis ni där, som tycker att jämställdheten gått för långt. Det är en sak som åtminstone hälften av befolkningen nog inte riktigt håller med om. Jag skulle förresten också vilja prata med er om något som alltför många kvinnor känner igen från sin vardag. De där små sakerna som att behöva FÖRKLARA för en annan vuxen människa att tvätten inte sköts av en magisk fe, att små barn behöver en förälder för att komma i säng, läsa läxor och få nya kläder i rätt storlek, att det är schysst att komma ihåg släktingars födelsedagar, att det fullständigt dränerar en att behöva påminna om att andras behov spelar roll. Att ens egen bekvämlighet ibland måste sättas åt sidan och att det handlar om kärlek, respekt, förbannat folkvett och att inget av det här är orimliga krav att ställa på människor som delar ett gemensamt liv!
Jag säger inget av det där… Orkar inte bråka ännu en gång, känner mig som den lille mannen som slogs mot väderkvarnar. Men jag tänker på alla de här männen som i sin vardag aldrig tycks se de förpliktelser som ingår i familjelivet, föräldraskapet, i våra kärleksrelationer, och i våra hem. De som glömmer saker, låtsas att de inte kan förstå tvättmaskinen trots att de är högutbildade, aldrig påminner om något själva eller tar egna initiativ. De där som kan kosta på sig att bli irriterade över helt normala samtal och kalla det för ”det var då ett jäkla tjat”. De där som har privilegiet att sätta sig på tvären mot den som faktiskt ger förslag. Som säger att det är onödigt att planera, för att sedan helt tappa humöret när de inser att vissa saker ändå måste göras och då inte verkar ha några som helst problem med att kvinnor i deras omgivning vrider sig ur led för att stötta, trösta, förklara och projektleda.
Jag orkar inte bråka hela tiden, det gör väl ingen? Men hur ska vi förhålla oss till vardagslivets orättvisor som tycks ha blivit till vår samtids skitigaste skyttegrav?
Personligen har jag aldrig kunnat förlika mig med synen på kvinnor och män som väsensskilda och varandras motsatser i allt och ingenting. Att böcker som Grays bestseller ”Män från Mars och kvinnor från Venus” har sålts i miljoner exemplar kan jag delvis förstå, men samtidigt känna en uppgivenhet över. Det jag däremot verkligen helt och fullt ut förstår är frustrationen över hur svårt det är att leva och respektera varandra som människor i ett samhälle som hela tiden reducerar oss till kön.
Jag förstår att framför allt kvinnor försöker hitta en väg ut. Något som förklarar att det inte är vårt fel, allt det där som skaver, kanske på samhällsnivå, men mest av allt i det som är våra egna liv. Våra enda liv. Med partners som vi älskar och hoppas att de älskar oss tillbaka. Vi ger och ger av kärlekskraft och omtanke, och vi tänker för oss själva att det ska gå i bägge riktningar, men i det som kallas för vardagspatriarkatet så följs inte alls de regler som vi trodde var självklara (om jag har din rygg så har du min). Då är det inte så konstigt att man lockas av tanken på de tröstande orden:
”Män och kvinnor är olika, det är inte ditt fel, det är naturen.”
Men det är inte, och har aldrig varit, naturen som sätter gränserna och ramarna. Det kan vara smärtsamt att tänka på men det är du, jag, din partner, din mamma, din bror, din kompis, din son som är och gör det där som vi kallar för normer och strukturer. Det är vi tillsammans som upprätthåller det djupt ojämställda samhälle som vi fortfarande lever i. Men det som är min viktigaste poäng är att vi OCKSÅ TILLSAMMANS IDAG (men även igår och i morgon, för 8 mars är inte bara ett PR-jippo för den populistiska samtiden) kan utöva motstånd mot rådande tillstånd. Vi kan driva vår vilja och önskan om att skapa ett hållbart, rättvist och jämställt samhälle. Men då måste vi först vara medvetna om att vi inte är framme, och det är det som gör det hela så komplicerat och såklart också det jag borde ha sagt till de två männen:
”Vi är inte framme, och jämställdhet* kan ALDRIG gå för långt.”
*Jämställdhet, att alla människor oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.
Veckans tips blir allt skrivet av Eva Magnusson, professor i psykologi (numera emerita). På sociala medier går allt snabbt vilket har sina fördelar, men det som jag upplever som en nackdel när det gäller att försöka ta in kunskap via den typen av kanaler är att allt bara blir en rundgång: Allt upplevs nytt, det finns sällan en historik eller kontext relaterat till det som skrivs (det ryms helt enkelt inte i tex ett Insta-inlägg och var aldrig syftet). Men hur som helst, inget är nytt och den kamp jag ändå försöker föra via sociala medier har till stor del din vetenskapliga grund i Evas forskning.
Jag citerar ett stycke ur boken – Vardagens könsinnebörder under förhandling – om arbete, familj och produktion av kvinnlighet. (1998).
”Vad som därigenom har dolts i den svenska offentliga diskursen, menar Acker (1989), är att välfärdsstaten till stor del bygger på nedvärderat kvinnligt arbete – både lönearbete och obetalt reproduktivt arbete. Acker benämner detta ”könskompromissen” och hävdar att den har resulterat i en ”tyst överenskommelse, enligt vilken kvinnorna har rätt till betalt arbete och en viss del personligt oberoende från enskilda män, i utbyte mot att de fortsätter att ta ansvar för omsorgen om människor, både i välfärdsamhällets tjänst och i familjen, och att de utan klagomål, accepterar en underordnad ställning inom det avlönade arbetet och i politiken, liksom, i viss utsträckning, i sina privata relationer till män”
Den här texten skriven för 24 år sedan är tyvärr fortfarande är högaktuell!
Är ni intresserade av psykologi, relationer, makt, genus och vardagens dilemman är Evas böcker det självklara valet. 📚
Samlingsbegrepp som projektledarrollen, härskartekniker, eller relationsarbete beskriver en mängd beteenden som i sin tur hör ihop med mönster av tankar och känslor. Alla beteenden lyder under relativt enkla regler och det är inte rocketscience att våra beteenden formas av den kontext vi lever i och att maktdimensioner i språket gör att vissa beteenden blir förstärkta och andra nästan helt omöjliggörs.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Jag vill med mina texter lyfta hur svårt det kan vara att leva tillsammans. När vi ska leva och organisera ett gemensamt liv så bygger det hela tiden på kompromisser, skav och att ingenting någonsin är klart. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
VILL vi leva tillsammans så behöver stå vi ut med både det ena och det andra längs vägens gång. Oavsett kön på de inblandade. Det som däremot är intressant och viktigt att förmedla är de mönster av ojämställdhet som _framförallt byggs in i heteronormativa relationer_.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
I teorin borde ju problemen vara mer jämnt fördelade, en massa män borde vara hemma med barn, tvätta och behöva tjata på sin partner om att ta mer ansvar. Men så ser det inte ut i praktiken.⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det beror på att ingen av oss bara är individer, vi är, eller rättare sagt vi gör också hela tiden kön. Ja ALLA gör kön. Det fins ingen individ i det här samhället som har gått opåverkad av strukturerna som bygger upp våra gemensamma liv. Men vi kan göra motstånd. För att orka kämpa krävs både vilja, kunskap och en känsla av att det är meningsfullt. Det är vad jag vill förmedla. Alltid.
För att kunna ha någon slags kontroll på vad som ska hända nästa dag, hur alla miljoner grejer som behöver lösas rent praktiskt ska gå till (dvs vem, när och hur) så behöver de också kommuniceras till alla de individer som ingår i ens planer. ⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Att få rollen som ansvarig för att föra all kommunikation som rör logistik, planering, problem, fördelning och skaviga grejer är ett himla otacksamt jobb och tar otroligt mycket tankekraft, energi och tid.
(Hej utmattning!)⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är dessutom omöjligt att GÖRA jämställdhet om en inte pratar om det som är ojämställt och behöver förändras. Men det här “raka och härliga” pratandet, som män ibland påstås göra mer än kvinnor (hahahaha) uppskattas ofta inte alls när det påverkar dynamiken i vår patriarkala världsordning. Den upprätthålls inte bara på någon slags diffus samhällsnivå utan också i våra hem, i våra relationer, i föräldraskapet.
Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning.
Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva. Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”
Att män påstås ”inte kunna” är en livsfarlig förklaringsmodell. Som att de skulle behöva ”träna” på att plocka bort efter sig själv och eventuella barn. Att de inte kan se damm. Att de är oförmögna att förstå eller känna ansvar.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det handlar inte om oförmåga. Det handlar om att samhället i allmänhet, och den heteronormativa relationen i synnerhet, är en toxisk miljö för jämställdhet.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Människor som i sitt betalda yrkesliv förmår att följa spelreglerna, göra sitt jobb, ta sitt ansvar, kan självklart också göra det i andra sammanhang. Vet inte hur ofta jag hört förvånade partners inse att efter separationen gick det helt plötsligt bra att göra sådant som verkade helt omöjligt innan.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är obehagligt, smärtsamt och absolut nödvändigt att inse att män i allmänhet, och i heteronormativa relationer i synnerhet, alltför ofta utnyttjar det manliga privilegiet att kunna slippa undan. På bekostnad av någon annan. Ofta en kvinna. Många kvinnor. Aldrig utan konsekvenser. Allt vi gör eller INTE gör har betydelse. Så ta ditt ansvar.
Att två personer ska leva tillsammans under samma tak och att den ena ska utnyttja den andra, det är ju motsatsen till kärlek. Man behöver prata om det utifrån temat rättvisa, säger Sandra Lindström.
Att vara den som tar mest ansvar för hem och familj är krävande. Dels tar allt det praktiska arbetet tid, men ansvaret tar även psykisk kraft. Och en hel del arbete syns inte ens. Det handlar om projektledarrollen och all planering som faktiskt behövs för att vardagslivet ska rulla på. Allt från att veta när barnen behöver nya kläder till att hålla koll på när sotaren ska komma.
– Vi har en slags romantisk bild av hur livet tillsammans med en annan människa ska vara och att allt arbete som ska göras i vardagen ska lösas på ett magiskt sätt. Att vi ska kunna fördela och veta vad som ska göras utan att prata om det. Så skulle man ju inte göra på en arbetsplats, där vet alla vilka arbetsuppgifter de har, säger psykologen Sandra Lindström, som driver ”Jämställd vardag” och föreläser om den ojämställda stressen.
Blev intervjuad i Expressen Hälsoliv på temat jämställdhet i relationer.
Sen hände det som inte alltför sällan händer när jag skriver om vikten av att försöka leva schysst, jämställt och rättvist med sin partner.
Så jag skrev ett svar.