Utanför köksfönstret ser jag frosten gnistra på marken och bland höstlöven går grannens katt och funderar på något. Kanske känner lukten av någon liten varelse som sprungit runt där under natten. Jag känner dagligen tacksamhet över mitt liv. Mina vänner. Mina barn. Över mig själv. Att jag aldrig ger upp tanken på att vi tillsammans kan jobba för att förändra saker. Till det bättre.

Jag läser om män som skriver att de känner sig obehagliga till mods. De är rädda för att bli anklagade för att vara sexualförbrytare. De skriver att de inte vågar säga hej till kvinnor längre för då kommer de säkert att få skit för det. De vågar inte “flörta” för det kan missuppfattas.

Jag ser på TV4 en man som är rädd att vi ska förbjuda “livets goda” att som gammal gubbe få tafsa på småtjejer och köra sexistiska skämt på skoj. Hur grått och meningslöst blir inte livet utan de här små glädjeämnena?

Patriarkatet kör liveshow dygnet runt på bästa sändningstid.

Stödgrupper bildas för Martin Timell. Stora ansträngningar görs för att skamma kvinnor som vågat bryta tystnaden till att åter rätta sig i leden. (Kvinnor som internaliserat den patriarkala logiken: “Jag har också blivit utsatt, men VARFÖR ska vi prata om det? Förstår ni inte hur dumt det är att prata om det?  Det här har jag burit med mig och lärt mig under hela mitt liv. Varför ska vi förändra något nu? Nej gör som mig och bär tystnaden stoiskt och stolt.)

[PRATA INTE OM DET SOM PÅGÅR. DET ÄR FARLIGT. VAD KAN HÄNDA. MÄN KÄNNER SIG RÄDDA. UTPEKADE. LEDSNA. VI VET ATT DEN TYSTA ÖVERENSKOMMELSEN ÄR DET SOM HÅLLER IHOP SAMHÄLLET. DET KAN BLI KAOS. TÄNK OM MÄN BLIR ARGA.]

FARLIGT. FARLIGT. FARLIGT.

Om inte kvinnor tar sitt ansvar. Biter ihop. Sätter andras behov framför sina egna. Tänker på hur män kan reagera. Hur andra människor (till exempel kvinnor & barn) i mäns närhet kan reagera.

[Kvinnor som samhällsfara.]

Jag tänker på hur rädd jag varit under min uppväxt. Rädd när jag gått på en mörk väg. Med pulsen bankande i bröstkorgen. Med iskalla händer runt nyckelknippan. Jag tänker på att mer än var 5:e kvinna någon gång HAR AVSTÅTT från att gå ut på kvällen av rädsla för att bli överfallen eller hotad.

Jag tänker på att livets goda är att kunna känna sig trygg i en familj med människor av alla kön. Att kunna känna sig helt säker på att ingen full och vidrig farbror skrämmer en femåring (eller femtonåring) med sexuella och kletiga anspelningar. Att kunna skratta tillsammans och inte åt varandra. När den minsta personen i gemenskapen kan känna att även den får utrymme att berätta något viktigt och att de andra lyssnar och visar intresse. Respekt. Kärlek. Omtanke.

Och jag tänker att det är så himla ledsamt att vi måste gå omkring och vara rädda för varandra.

Men det som övergår mitt förstånd är hur NÅGON kan missa poängen:

Vi måste kämpa tillsammans för ett tryggt, jämställt och jämlikt samhälle.

Män som på riktigt har vuxit upp under sådana förhållanden att de inte kan se skillnaden på att vara vänlig, säga hej, flörta, umgås och att gå över gränsen för sexuella trakasserier. Män som på fullt allvar tycker att livets goda är glädjen i att fortsätta skrämma och kladda på minderåriga. Kvinnor som med näbbar och klor försvarar tystnadskulturen. Den som vidmakthåller och förstärker status quo. För att de varit rädda hela sina liv och tänker att det är säkrast att vi fortsätter på samma sätt.

Det är ju resultatet av att växa upp under sådan total jävla misär.

Det är höjden av patriarkal verklighet och logik.