Nu lämnar jag min trygga hamn. Mitt ställe i världen. Västerbotten.

Har jag berättat om hur komplicerat mitt förhållande till mina kära hemtrakter är? Hur jag inte vill leva utan den gnistrande, vita och magiska vintern här uppe samtidigt som jag känner att den nästan tar död på mig. Grejen är att alla de vardagsgrejerna: Stressen, jäkten, ungar som ska till skola och träningar trots att det känns helt orimligt. Kläder som inte riktigt räcker till för att värma, förfrusna fingrar och ögonfransar som förvandlas till istappar. Cyklar som inte fungerar i -30 grader och bilar som slutar fungera samtidigt och det är alltid JÄTTEBRÅTTOM. Eller som förra vintern när vi körde fast på vår egen uppfart vid upprepade tillfällen.

Och mörkret. Solen som vid lunchtid kämpar för att ta sig över horisonten, inte riktigt klarar det och en minut senare är mörkret tillbaka.

Om en bara fick sitta inne vid kaminen, dricka te och läsa böcker. Gå ut när en själv valde det. Åka pulka och grilla och dricka varm choklad hela tiden. Då skulle den romantiserade fantasin om den eviga vintern vara helt OK.

Här kan ni lyssna på mig i Dreamfactorypodden om ni vill:

Avsnitt #9 med psykologen, föreläsaren & bloggaren Sandra Lindström.

Om att läsa molekylärbiologi, att inte trivas i labbrock, vad hon skrev på högskoleprovet, sitt hästintresse, vad det mänskliga lidandet beror på, hur hon uppmärksammades på ojämställdhet i vardagen, vad du hinner på en timme om dagen, det emotionella ansvaret, det sorgliga med hennes framgång, Anna Ricknell, vad som var hennes dröm med företaget, vad hon drömde om som ung, vem hon var i skolan och såklart en hel del Västerbotten.

Wish me luck nu och så kanske vi ses i Göteborg på onsdag eller Uppsala på torsdag?