2020-talets särartsfeminister
Föräldraskapet. Moderskapet. Det där som som är både jobbigt, svårt och alldeles underbart. Det där som är så tacksamt att använda mot kvinnor som ett säkert sätt att hålla oss på plats. En av de mest mytomspunna och kvinnligt normativa områdena. Madonnan blickar ner mot det lilla barnet som ligger tryggt i hennes famn. Bilden av den ständigt vårdande, omsorgsfulla kvinnan.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Att sträva efter ett jämställt föräldraskap är att välja bort alla privilegier som det ideala moderskapet innebär. Det spelar ingen roll att du älskar dina barn mer än livet självt. Att hälften av omsorgen och föräldraskapet _inte görs av dig_ är per definition ett dåligt moderskap. I det här fallet är det omöjligt att både äta kakan och ha den kvar.
På samma sätt som män gör motstånd mot en mer jämställd värld gör också kvinnor det. Vi upprätthåller vårt ojämställda samhälle tillsammans. Att inte få göra moderskap på det “rätta sättet” är ett hot både mot kvinnors existens och syfte. Det är därför det bildas ännu hårdare normer och kvinnor går ihop i “sjalamnings-aldriglämnabarnet-förensekund-underdetreförstaåren-sekter”.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är ett säkert sätt att kunna peka finger åt kvinnor som gör på andra sätt (Det är skadligt! Ajabaja! Varför skaffade du ens barn om du inte vill vara med dem? ANKNYTNINGSSKADOR!!)
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Det är som med allt annat som pågår runt oss människor. Ett sätt att hålla kvar det som varit. Vi upplever det hotfullt med förändringar. De där som ruckar normer, stereotyper och våra sätt att leva. Varför ska vi hålla på så liksom?
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Men, jag säger det som jag sagt förut. Att göra jämställdhet skaver. Det känns obekvämt. Onaturligt. Onödigt. Svårt.
⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀⠀
Även för kvinnor. ❤️
-3 Comments-
Visserligen måste man rätt ofta hårddra och generalisera för att få fram en poäng, och visst finns det en hel del renodlade särartsfeminster i de där bära i sjal-långtidsamma- samsova-Attachment Parenting-nära föräldraskaps-kretsarna. Men finns det alltid en självklar motsättning mellan AP-tänkande och strävan efter jämställdhet? Jag är inte så säker på det. Mitt intryck är att en hel del familjer i de där sjalsekterna många gånger snarare är mer jämställda än vad folk i allmänhet, som vare sig aktivt strävar efter jämställt föräldraskap eller tillämpar AP är.
Jag har själv delvis tillämpat nära föräldraskap kombinerat med strävan efter jämställdhet och ser ingen självklar motsättning. Visst var det jag som stod för långtidsamningen , men hämtade på förskolan gjorde jag max fem gånger det första halvåret efter inskolningen för att ta ett exempel. Jag inbillar mig absolut inte att jag lever i ett hundra procent jämställt förhållande, jag tror inte att sådana förhållanden existerar och jag tror inte heller att jämställdhet är något statiskt som man en gång för alla uppnår. Men det jag främst har prioriterat bort för att kunna utöva nära föräldraskap är saker jag till skillnad från hur jag skulle känna om jag prioriterade bort strävan efter jämställdhet inte saknar alls.
Jag tycker att snart sagt alla moment kring att “gå ut och festa med kompisarna” är påfrestande och jobbiga för att ta ett exempel på en “uppoffring” jag gjort, Avskyr allt från att stå i krogkön till att trängas i baren, till att behöva skrika för att överrösta musiken till att försöka haffa en taxi till att vara bakfull en hel dag efteråt. Att dela en flaska vin och en påse chips framför en trevlig gammal film när ungarna somnat är mycket trevligare och tack och lov har jag en livspartner som känner likadant. (Skriver i pre Covid-19-perspektiv här). Visst är det viktigt att ha vuxenkontakter utanför familjen och underhålla och vårda sina vänskapsrelationer, men kan de inte underhållas och vårdas på annat sätt än genom att gå ut och festa kanske det inte är så jättemycket bevänt med vänskapen ifråga tänker jag när jag utsätts för påtryckningar och tjat om att “hänga med på krogen”.
Vill poängtera att jag INTE har något emot bärsjalar. Överhuvudtaget. Inte amning heller. Amning, sjalar och skammande anknytnings-retorik ÄR dock en stor del av den nutida särartsfeministiska mamma-normativa gruppering som jag kritiserar.
Tänk lite mer sekt och lite mindre helt vanliga semi-jämställda sjalbärare, barnvagnskörare, lång-ammare eller icke-ammare och tänk lite mer Annica Dahlström, typ ”män är biologiskt olämpliga att ha med barn att göra överhuvudtaget och INGEN annan än mamman bör ha något med barnet att göra under de 3 första åren. Då landar du mer rätt i vad det är jag egentligen kritiserar. 😉
(Och JA de existerar i allra högsta grad år 2020, även om det kan låta overkligt.)
Ps! Stark igenkänning på aversion mot krog-häng, var nog iofs typ 10 år sedan senast… Vem går ens på krogen längre?!
Okej , nu är jag med på vad du menar och är nog mer på det klara vilka du tänker på 🙂
Kan folk på allvar tycka att Putin är bra, att Trump är bra och att Kinas diktaturregim är en förebild när det gäller att hantera Covid-19 är det klart att kvinnor år 2020 kan gilla Annica Dahlström och hennes idéer. Tror dock att de flesta som ser just henne som någon slags guru inte är feminister alls, även särartsfeminister reagerar ju vanligtvis starkt negativt på uttalanden som att samhället borde se till att fler unga svenska killar gör sin sexdebut genom att besöka prostituerade eller att det är alla bara magars och urringningars fel att högstadiekillars skolresultat är så mycket sämre än tjejernas…
Det finns absolut ett sektliknande inslag och en väldigt dömande ton i en del av de här AP-grupperingarna och jag har medvetet hållit mig borta från just dem utan mer interagerat i sammananhang där det visserligen finns en del särartsfeminister, men inte av den typen som skulle få för sig att fråga eller insinuera “Varför skaffade du ens barn” utan mer helt enkelt konstaterar “Så där gör du och så här gör jag” Lite som de muslimska vänner jag har som regelbundet ber och verkligen inte ville ha sex innan de gifte sig men som för den sakens skull inte dömer andra för hur de lever.
Krogen ja. Det är ju självklart inte det allvarligaste eller största kravet mammor och kvinnor generellt upplever idag. Egentligen handlar det nog mest om någon allmän uppfattning om att föräldrar absolut inte får bli för tråååkiga eller präktiga som finns hos typ magasinet Mamas kärnmålgrupp i storstäder. Tjat om krogen eller att småbarnsföräldrar borde skaffa barnvakt och åka iväg på romantiska weekendresor kan dock kryddas med “feministiska” argument, som att “Man är inte en dålig mamma för att man åker iväg /går på krogen, pappor får aldrig dåligt samvete för sådant”. Räcker det inte att förklara att jag inte VILL göra dessa saker, att vi prioriterar resor med hela familjen, att partnern och jag är helt eniga om att vi vill inte vara borta flera dygn samtidigt från barnen så berättar jag att för oss är att “komma iväg och göra något romantiskt på tu man hand” saker som att ha picknick i hästhagen en solig förmiddag. Då fattar de äntligen att vi helt enkelt inte är på samma våglängd. 🙂