Det är så intressant att jag lite nu och då får höra att jag är för arg? För arg?

Ganska ofta är det män som säger:

“Men varför är hon så arg? Hon skrämmer ju bort [insert valfri grupp som de här männen tycker borde “lära sig något”]”

Jag ska också på en gång påpeka att min påstådda “problematiska ilska” enbart relaterar till mina texter. Jag har i princip aldrig hört någon säga att jag skulle vara “för arg” IRL.

Det finns verkligen någon slags ilskefobi som är ganska utbredd i vårt samhälle. Som att det ALLTID skulle vara dåligt att vara arg. Det antagandet är för det första helt felaktigt. Ilska är en medfödd och livsnödvändig känsla. Utan förmågan att känna ilska skulle vi fungera riktigt dåligt i nästan alla sammanhang. Vi behöver kunna värna vår integritet, vi behöver kunna sätta gränser.

Det finns dessutom en bild av ilska kopplat till utagerande och våldsamt beteende. Det är något helt annat. Det är ett sätt att GÖRA ilska, inte känslan i sig. En person som knyter näven i fickan, kan vara precis lika arg som den person som krossar sin dator när den krånglar.

Så kom ihåg:

Ilska är en funktionell och bra känsla!

Den ger oss drivkraft. Politiskt engagemang. Att våga och orka lämna en dålig relation. Att säga ifrån när någon gör en illa. Den driver utvecklingen framåt. Den får oss att vilja förändra det som är fel.

Och sedan till frågan om jag är arg? Ja för helvete jag är jävligt förbannad.

Det borde alla normalfungerande människor med ett uns av empati vara.

Men uppenbarligen är det fortfarande mer provokativt med en arg kvinna än med ett samhälle där kvinnor förtrycks och diskrimineras.

Fortfarande är det mer provokativt med en kvinna som skriver om våldtäkter, prostitution, objektifiering och mäns våld mot kvinnor än med män som våldtar, tar sig rätten att köpa andra människor och slår ihjäl sina partners.

Och det är så fruktansvärt skevt.