Vilken vecka det här har varit.

Jag inledde veckan med att prata om om det ojämställda känslokneget i SvD. Bland annat, sa jag de här sakerna:

“För många som är i relationer där det känslomässiga arbetet är
ojämnt fördelat, kan det vara svårt att sätta fingret på vad det faktiskt
är som skaver. Det kan yttra sig i tjat om odiskad disk, i irritation över
att partnern inte lyssnar eller besvikelse över att hen inte lyckas trösta
en på sättet som behövs.

– Det är enkelt att se bråken, irritationen, besvikelsen eller tjatet som
problemet, när det egentligen är orättvisan som är det, säger Sandra
Lindström. För att lyckas förändra den ojämna fördelningen är det
bättre att prata om skavet i just termer av rättvisa.

En kritik som lyfts mot begreppet känslomässigt arbete är att det är
vagt, och att det inte går att omvandla alla dessa mikro-handlingar i
mätbara värden. Dessutom menar kritiker att det inte ska ses som
“arbete” – att visa omsorg och underhålla relationer är väl bara sådant
man gör och vill göra för de man älskar?

– Det är säkert krasst att kalla det arbete, säger Sandra Lindström.
Men när vi pratar om praktisk omsorg om våra närstående tycker jag
att det är ännu mer krasst att se det som ett fritidsintresse eller en
hobby. Traditionellt sett så har det känslomässiga arbetet varit
kvinnans lott. Det har gjort det undervärderat och osynligt.

Samtidigt kan inte ansvaret för den känslomässiga
fördelningspolitiken enbart ligga på individen, menar Sandra
Lindström.

– Det handlar om hur vill bygga upp vårt gemensamma samhälle,
ända in i minsta byggsten. Det är viktigt att vi tar hand om varandra.
Vad har vi för samhälle om ingen orkar, kan eller vill ta hand om
relationer? Det blir verkligen inte hållbart, och inte heller särskilt
trevligt att leva i.”

(Intervjun i sin helhet går att läsa här och här. Men bakom en betalvägg tyvärr. Ni som läser min blogg regelbundet vet ju ända vad jag tycker och får ta del av det helt gratis haha ;))

Sedan släppte jag nästa föreläsningsdatum & plats. Det blir den 30/5 i Stockholm!

Planerar i nuläget höstens föreläsningar. Göteborg är klart (19/9) och så blir det mest troligt också Malmö, Uppsala och Luleå. Jag hoppas kunna släppa exakta datum & platser i början av maj, så ni får ha lite koll helt enkelt.

Sedan var det… det där andra.

Som jag tänkte att jag inte ens skulle orka skriva om. Att det är under min värdighet att överhuvudtaget benämna den där patriarkala institutionen vid namn. Jag har dessutom som många andra kvinnor fullt upp med att överleva i en vardag som handlar mer om gigantiska tvättberg, barn som ska tas om hand, saker som ska plockas upp för miljonte gången, skor som ska ställas undan för att en hund inte ska äta upp dem, än om litteratur.

Men något hände under gårdagen. Det blåser fan en vind som förvandlats till en orkan.

När jag startade den här bloggen för två år sedan så beskrev jag innehållet såhär:

“Feminism & psykologi.  Föräldraskap & relationer. Drömmen om ett liv bortom patriarkatets bojor.”

Jag hade inte så mycket hopp om att den drömmen skulle inträffa under min livstid.

Men nu.

MEN NU.

MEN NU!!!

Känner ni det? Visst känner ni det? Säg att ni känner det?

Vårt motstånd gör skillnad. Våra protester ekar över hela världen. Vi har ställt oss upp tillsammans.

Nu finns det ingen väg tillbaka.

Patriarkatet faller inom vår livstid. Det faller framför ögonen på oss. Här och nu.

Här och nu.

“Kom Sara nu går vi.”