Fredagsfrågar er idag!
I förrgår var det precis tre år sedan jag gifte mig med mitt livs stora kärlek.
Vi har levt tillsammans i sexton år, och efter tretton år och tre barn så kändes det helt ok att ta det steget. Det är coolt (tycker jag) att ha levt med så länge med någon i med- och motgång. Jag ger ju inte mycket för normativ och förljugen romantik á la Hollywood, men fascineras av människors förmåga att älska. Våra barn pratar fortfarande om bröllopet som den roligaste festen någonsin. Vi såg det som att bröllopet var en kärleksfest, inte bara för mig & Johan utan för hela familjen. Och det är så barnen pratar om det:
“Det var så himla kul när VI gifte oss mamma”
I dag hoppar jag fredagsfrågan, men nu vill jag fråga er istället OCH SVARA NU FÖR GUDS SKULL!! Hur lever ni? Tillsammans med andra eller inte? Sambos, gifta, särbos? Barn eller inte? Jag vill så himla gärna få veta mer om er som läser!
Tycker det är dags för er att få ta lite plats här 😉
-42 Comments-
Jag lever med min man, som också heter Johan, och våra två barn Elin och Jakob som är 5 respektive 6 år. Vi är gifta sen 4 år och Har varit tillsammans i 8.
Vilket fint namn din man har Menvadihelvete 😉 Du vet väl att det finns fler VD:ar som heter Johan än vad det finns kvinnliga VD:ar sammanlagt! Kram & tack för din kommentar <3
Jag lever med min man, vi gifte oss i våras, och totalt fyra barn. Mina två (6 och 8 år) sedan innan varannan vecka, hans barn (8 år) sedan innan varannan helg och vårt gemensamma (tre månader). Vi har varit ihop två år den här omgången men hade också en relation 1999 till 2004. Så vi har en lång historia 🙂
Åh verkligen en lång historia Maria, det är spännande att få höra lite om er & era liv, mysigt med många barn också 🙂 kram & tack för din kommentar!
Jag tänker att eftersom du läser min blogg har du kanske hyfsad koll på min familjesituation, men i alla fall. Lever med sambo som jag träffade för 11 år sedan på ett valborgsfirande i Uppsala. Vi har ett barn som är 6 år.
Sambon och jag har länge pratat om att gifta oss, men har inte kommit till skott än. Vi hittade för länge sedan en plats som vi båda kände vore perfekt att gifta oss på, men eftersom det är ett slott och ingen av oss har så många vi vill bjuda att vi känner att vi kan få till det stora kalas man skulle vilja ha så få fall, är vi nu lite löst inne på att gifta oss i Karibien och så får de som vill resa med i stället för att ge bröllopspresenter. Vi får väl se 🙂
Men åh både slott & Karibien låter ju supermysigt Helena! Så himla härligt att ni fortfarande har ALLA möjligheter framför er 😀
Hmm.. jag måste också hitta på ett skäl att fira i Karibien framöver känner jag 😉
Kram!
Så fina! Jag var sambo i 18 år men bor nu i villa med mina två barn, 8 och 5 år gamla. Jag har vuxit som människa genom uppbrottet och är stolt att försörja mig själv och mina barn på egen hand! Tack för bra och tänkvärda inlägg.
Tack så mycket Elin! Det är viktigt och fint att få höra hur ett uppbrott kan leda till både utveckling & kraft, tycker verkligen att du ska vara stolt <3
Jag har levt ihop med Sofia i 15 år och vi gifte oss för sex år sen. Tyvärr var barnen då för små för att minnas festen 🙂 Vi provade villa i förort innan vi insåg att vi är stadsmänniskor och flyttade till en 5:a i Majorna i Göteborg. Vi har tre underbara barn (9, 7 och 4 år) och en ganska tajt umgängeskrets med grannar och vänner där gränserna mellan familjerna suddas ut lite grann i vardagen. Ibland har man med sig 5 ungar från skolan, ibland bara sina egna, och det är inte alltid helt lätt att veta om det slutar med att alla trängs kring vårt middagsbord eller om man inte ens behöver laga middag den dagen. Kaotiskt men helt underbart.
Åh det där låter som drömlivet Johan! Massa ungar och vänner i ett härligt kaos 🙂 Vi drömmer faktiskt om att flytta till Göteborg någon gång i framtiden (bodde där några år under år, vår äldsta är född på Mölndal!).
Kram & tack för att du delade med dig!
Ja, det är verkligen drömlivet. Vi har tur som hittat såna fantastiska vänner och som har råd att leva som vi gör. Och även om vi lyckats dela upp vardagen och livspusslet på ett bra sätt så kämpar vi också med att försöka få till en jämlikhet i relationen. Känslomässigt har vi varit i obalans länge och jag hoppas vi kan ta oss igenom det. Vi har iaf börjat arbeta på vår relation istf för att bara fokusera på pappa/mamma-rollen. Men det är svårt. Det är så jäkla mycket vardag att ta sig igenom.
Bor med min son (varannan vecka) i Stockholm. Bröt upp från hans far efter 11 år tillsammans, en vänskaplig men ändå rätt knäckande separation både fysiskt och psykiskt. Mitt i tröttheten så träffade jag Den Stora Kärleken, som trots en distans på 80 mil (!) gör mig lycklig varje dag. Särbo och deltidsensamstående alltså. ❤️
Ja men vad är väl 80 mil (!) när en har träffat DSK 😉
Kram och hör av dig när du är i stan så vi kan ta en fika vettja! 🙂
Jag är särbo-nästan-sambo och har tre barn varannan vecka. De är 11, 9 och 6 år. Vi bor i ett litet hus utanför linköping. Och ibland i pojkvännens lägenhet i stan när det bara är vi två. Vi har varit ihop fyra år och börjar titta på helsambolösningar. Mitt hus är lite litet för två vuxna och tre barn. Särskilt när inte alla vill gå på den enda toan tillsammans med alla andra ?
Haha åh näe jag vet paniken när alla bara MÅSTE gå på toa samtidigt 😉
Spännande också att flytta ihop efter ganska många år som särbos- Lycka till med det & kram!
Bor med mina tre ungdomar (21, 21 och 12 år), skilde mig från deras far för sex år sedan, efter 17 års ojämställt äktenskap.
Har höga ambitioner om att uppfostra mina ungdomar till kloka, jämställda människor (och – tamejtusan – då och då trillar det in små kvitton på att vi är på rätt spår! Det finns hopp!!)
Hejja Biggan! Ja superviktigt att vi påverkar och pratar med våra ungdomar, och det finns så himla mycket hopp! (även om det stundtals känns lite hopplöst ;))
Kram & tack för din kommentar <3
Jag har varit tillsammans med min man sen 8 år tillbaka, gift i 4 år. Vi fick barn i januari och då jag är föräldraledig har mycket lossnat och kommit fram i ljuset. Vårt förhållande är väldigt ojämställt känslomässigt – jag vet, typiskt. Han är inte känslomässigt närvarande. Lyckosamt nog är han villig att arbeta med det, så vi går i parterapi (som har gjort mycket inte bara för min mans beteende utan även mitt!) och min förhoppning är att han kommer att börja enskild terapi efter att parterapin är slut.
Ja det kan verkligen vara superkämpigt- och bebisperioden är ju konstigt att någon relation överhuvudtaget överlever kan jag tycka. Vad fint att du upplever att ni fått bra hjälp via parterapin, kram & lycka till med allt Jenny <3
Jenny – vill du berätta hur det visade sig att ni var ojämnställda? Var det tydligt för er båda, och på så sätt ett gemensamt beslut att gå i parterapi? Eller såg du nåt först och fick övertala honom? Och i så fall HUR?
Om du vill svara så hittar du mig på Facebook ?
Jag träffade min karl på blöt charter till Aiya Napa för tio år sedan. Vi hade en sommarflirt som rann ut i sanden men förblev vänner. Tre år senare insåg vi att herrgud det är vi 4-ever och varit tillsammans sedan dess. Vi bor i en nybyggd trea i närheten av Globen i Stockholm och fick vårat första barn i slutet av maj.
Älskar din blogg, följde den gamla också, och den inspirerar mig i både vardagen och det nya livet som mamma. Jag tycker att man måste jobba extra hårt på allt som har med jämställdhet att göra när man är pojk-förälder!
Åh vad härligt att höra Natalie, tack så mycket <3
Jag håller med om att det är superextraviktigt med jämställdhetstänket som pojkförälder! Nu har vi precis lämnat våra kidz och ska ut och fira lite 🙂 Kram!
Hej! Jag och min make träffades av en slump för sex år sedan och brevväxlade (per mejl) ett år innan vi träffades igen. Bestämde oss direkt för att satsa på varann, väldigt förtjusta, och han började bo hos mig var tredje vecka (jag hade arbetsplats, han arbetade hemifrån). Mindre än ett år senare hade han flyttat från England till Sverige och vi hade bjudit in till bröllop. Lagom till bröllopet blev jag gravid (det blev skål i äppelmust istället för champagne) och januari 2013 föddes vår dotter. Hon är nu 3,5 år och dominerar våra liv. Det har varit tuffa år, förlossningsdepression för mig och fysisk sjukdom för min man, samt en ledsamhet över att vara ensamma (utan familj eller nära nog vänner att hjälpa till). Jag har blivit väldigt samhällskritisk sen jag blev förälder, ja, sen graviditeten redan. Samhället är som gjort för folk och särskilt små familjeenheter att falla samman. Men vi VILL verkligen vara ihop och vi kämpar på. Jag och min make upptäckte att vi tycker oväntat olika gällande barnuppfostran (födda i olika kulturer, med föräldrar födda på 1930- respektive 1950-talet) men vårt engagemang är lika stort. Dottern är så fin, stark, klok och spänstig men jag saknar friheten och önskar vi hade fått mer partid innan föräldraskapet.
Åh Maeryh, du har ju också följt mig ända från gamla bloggen där jag skrev mer om allt det där svarta och om perioden i mitt liv efter att vårt tredje barn fötts (då jag var riktigt deprimerad). Jag känner verkligen med dig, och er som haft det så kämpigt <3
Hoppas att det får vända och kännas lite lättare snart, stor kram!
Mysigt att läsa alla kommentarer 🙂
Träffade min sambo för snart 4,5 år sedan på mitt dåvarande jobb och vi har varit sambos sedan dess då han direkt flyttade in till mig. Vi har myligen flyttat från Malmö till Stockholm för att bo och jobba här ett tag.
Nu är vi också nyförlovade sedan januari och planerar att gifta oss i slutet av nästa sommar vilket känns väldigt mysigt 🙂 ser fram emot resten av vårt framtida liv.. i med och motgång haha!
Tack för den bästa bloggen!
Stor kram
Ja supermysigt med alla kommentarer 😀
Så härligt med bröllopsplaner och tankar om att få leva ett liv tillsammans i med- och motgång, håller tummarna att allt får bli precis så!
Tack så mycket & kram Ellinor!
God kväll! Jag är snart trettio år gammal och har en dotter som föddes i vintras. Lever som sambo med min första och enda pojkvän sedan tio år. Vår relation är ständigt i mina tankar, men tyvärr inte lika ofta i hans och min lust att diskutera och reda ut leder sällan någonstans. Jag hoppas att vi ska utvecklas tillsammans som föräldrar och växa närmre varandra, istället för isär. Genom att dela dina blogginlägg tänker jag vi får nåt intelligent, intressant och konkret och det utgå ifrån. Tack!!
Ja Lova det är verkligen så himla smärtsamt & jobbigt när ens partner inte riktigt är på samma våglängd och drar sig undan istället för att vilja prata. (Nästan det värsta tycker jag själv, jag kan hellre ta bråk än den där tystnaden!) Hoppas att det får bli som du önskar att ni hittar en väg där ni kan utvecklas tillsammans, kram!
Frånskild ensamstående med delad vårdnad om tioåring och en alldeles egen liten donator-tvååring. Har tidigare funderat på om ifall det hade hjälpt ifall vi hade gått i familjeterapi typ 6-7 år tidigare. Vet idag att det hade hjälpt (om inte annat så för att komma till skott att skilja oss tidigare) om jag hade läst din blogg på den tiden jag var gift… Du sätter ord på allt det där som pyrde och skavde!
Åh vad snällt sagt Lena, det gör mig superstolt & glad att du tycker att jag hjälper till att sätta ord på “skavet”- det är ju precis det jag vill! Och även det här med att ibland kanske det bästa för alla parter faktiskt är att skilja sig/separera tidigare pga destruktivt för alla inblandade att fortsätta… det tycker jag är en viktig poäng. Stor kram & tack för din kommentar! (Ps! Jag älskar tvååringar de är så härligt egensinniga fast fortfarande så otroligt små & gulliga känns konstigt att jag aldrig mer ska få uppleva det själv, fast kanske med barnbarn iofs!)
Jag bor med min man och två söner på fyra år och sju månader. Det tog några år för mig och min man att bestämma oss för varandra, men det är tolv år sedan vi träffades och för fem år sedan gifte vi oss. Vi bor i lägenhet i Uppsala, men är i startgroparna att leta hus. Vi längtar efter en trädgård och gräva i och äldsta sonen vill ha en studsmatta.
Ja det är mysigt med egen trädgård, jag älskar att gräva och plantera tidigt på sommaren (fast sen tappar jag orken & lusten och så växer allt bara hejdlöst haha). Kram & tack för din kommentar Anna!
Jag har en sambo sen i våras, och nästa år planerar vi att gifta oss efter snart sex år tillsammans. Det är henne jag vill bilda familj med, men det ger mycket tankar eftersom samhället trots allt ännu inte är helt med på att två kvinnor skaffar barn. Jag har även en annan partner som jag inte bor med, men som är närvarande i mitt (och min sambos) liv både som sig själv och med sin familj. Jag och min sambo är t.ex. faddrar till han och hans frus barn. Känns härligt att närma sig “stjärnfamiljen”, även om det är läskigt också med omgivningens (möjliga) reaktioner och normen om den tvåsamma kärleken som är så ständigt närvarande. Naturligtvis har jag och min partner mindre tid med varandra efter att han fick barn, men det känns rimligt – småbarn är sådana. Så vi pusslar oss framåt och det känns häftigt att ha flera fantastiska personer att dela mitt liv med 🙂
Åh så härligt att få höra om icke-normativa sätt att bilda familj och bygga nära relationer. Jag kan verkligen tycka att tvåsamhetsnormen gör människor otroligt ensamma många gånger, heja er A! Kram!
Jag är trettio. Ensamstående och barnlös. Har nyss brutit upp från ett destruktivt förhållande och börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Är glad att vi inte skaffat barn tillsammans. Men längtar ändå efter en familjegemenskap, partner och barn. Jag ska flytta 45 mil norrut om en vecka. Nytt jobb, nytt boende och framförallt närmare till min familj och gamla vänner.
Jag vet hur svårt det är att släppa samhällets förväntningar på oss. Tvåsamhetsnorm. Att man som kvinna tar större ansvar för familj/relationer. Jag försöker vara medveten om strukturer och obalans. Men faller väl ofta in i den förväntade rollen iaf. Tack för att du delar med dig av ditt liv, dina tankar och åsikter!
Tack själv Andrea! Vad bra att du orkat ta dig ur ditt destruktiva förhållande och lycka till med flytt & nytt jobb och allting, kram!
Träffade och blev ihop med mannen i mitt liv vid 30, efter flera år som singel. På drygt fyra år har vi hunnit få två döttrar, byggt hus och i somras gifte vi oss i samband med yngsta dotterns dop. Jag är den med längst utbildning och högst lön och för mig är jämställdheten viktig. Han accepterade det och vi delar lika på det mesta, även om småbarnslivet verkligen är en prövning sett ur den synvinkeln. Som mamma upplever jag att jag automatiskt blir projektledare för familjen, fast jag inte tagit på mig det. Tur vi fortfarande är nykära.
Ja det där med projektledarrollen är verkligen en av de största utmaningarna även när ambitionen är jämställdhet från bägge parter! Och småbarnslivet ÄR ju typ horribelt, känns både skönt och lite tomt att nu nästan ha lämnat det bakom sig (vår yngsta är ju fyra snart fem!). Karm & tack för din kommentar!
Jag och han som jag senare kom att dela kärlek, drömmar bostad och föräldraskap med träffades när jag var väldigt ung och han relativt många år äldre och klokare. Det bidrog tyvärr till att maktbalansen oss emellan var lite tiltad redan från start. Som tur var blev det inte vi då utan först ett par år senare när jag fått möjlighet att leva lite mer och vildare! Nu har vi två små gemensamma charmtroll. Jag tänker mycket på hur livet och jämställdheten i mitt liv förändrats sedan barnen kommit. All ojämlikhet blir liksom förstorad många gånger om i samma stund som ett nytt litet liv kommer till. Eller så har det varit i vårt fall. Vi pratar mycket om det men min kille ser det nog inte lika tydligt som jag och det gör mej frustrerad!
Heja er som ändå pratar om det! Och ja föräldraskap ställer verkligen allt på sin spets, säkerligen fanns ojämställdheten innan också, men den blir så mycket mer påtaglig när allt ansvar med barnet kommer. Går liksom inte att ligga och mysa med film, chips & öl dygnet runt då… haha sjukt dåligt exempel jag vet 😉
Kram på dig Hanna!
Jag lever med min man, vi träffades för 27 år sedan, gifte oss för 22 år sedan och fick våra barn för 18 och 16 år sedan. Vi lever semijämställt… Alltså, vi delade föräldraledighet och vab rakt av när de var små, men sen var det jag som jobbade statligt (han gör det nu igen, men inte under den perioden) som gick ner i tid bär dottern hade svårt på skolan och jag kunde jobba deltid tills hon var 12 (heja statliga avtal!). Semi oxå på så sätt att trots att han tar sin del av uppgifterna är det fortfarande jag som projektleder. Nu, när jag är sjuk i utmattningsdepression (i ofattbara 2,5 år and counting) så förfaller allt runt oss! Vi lever på helfabrikat, matkostnaden är orimligt hög, barnen har inga kläder och inga skor, huset städas bara om hans mamma kommer på besök, alla rum är halvfärdiga… Tröstlöst… Tur att förmågan att älska någon trots alla brister ändå håller oss ihop…
Åh ni har haft ett lång liv tillsammans Freja! Jag tror att de flesta som strävar efter att leva jämställt lever precis som ni, alltså semijämställt (himla bra ord!). Verkar nästan vara omöjligt att nå längre än så i dagsläget, hoppas att våra söner känner lite mer ansvar när de växer upp 🙂
Ha det bäst & kram på dig <3