Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg

Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!

Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂

Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.

Pssst… en liten hemlis…officiell premiär i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:

http://systemfel.libsyn.com/website

Den ojämställda stressen Feminism Föräldraskap Företagande och yrkesliv Livet Män och maskulinitet Psykologi Relationer Systemfelpodden

14 april, 2017

5 comments

Fredagsfrågan #6

Idag är det dags för fredagsfrågan igen! Såhär lyder dagens fundering från en läsare som vill vara anonym:

“Jag har en fråga som jag och min sambo brottas med. Vi delar det praktiska hemarbetet lika, men det är jag som har koll på allt och som planerar och oroar mig. Jag vet när det är dags att tvätta handdukarna, jag tar ansvar för att barnet äter näringsriktigt, jag går och köper ost när det är extrapris snarare än när osten tagit slut. Jag är projektledare helt enkelt. Hur ska vi gå tillväga rent praktiskt för att komma tillrätta med detta? Det känns mycket svårare än att den upp de praktiska arbetsuppgifterna.”

Svar: Projektledarrollen med alla dess dimensioner är en tuff nöt att knäcka. Jag har redan i fredagsfrågan #3 försökt reda i hur en kan, eller faktiskt MÅSTE (om jag ska vara krass) göra om en mer jämställd fördelning av hushållssysslor (m.m) är det uttalade målet. Läs gärna igenom den en gång till. Men för er som inte orkar klicka på en länk, så sammanfattar jag här i punktform:

Kartlägg och skriv ner allt arbete som görs i ert hem
Fördela arbetet
Gör muntliga överenskommelser (anta aldrig att någon fattar någonting utan att du säger något).
Bestäm redan i förväg hur ni hanterar om överenskommelser bryts (och tydliggör att härskartekniker inte är ett schysst agerande varken i hemmet eller någon annanstans).
Prata om det i termer av RÄTTVISA/ JÄMSTÄLLDHET! Låtsas inte om som att det handlar om något annat, som “personlighet”. Det osynliggör det faktum att mäns “personlighet” statistiskt sett gör att män lägger 1 timme mindre tid på arbete i hemmet.. VARJE DAG ÅRET RUNT! (Nej det är inte en olycklig slump, det är könsmaktsordningen som i allra högsta grad existerar i alla heterorelationer inklusive din!)

Så det var den korta sammanfattningen av det jag svarade då. Men? Tänker ni nu. Det här har du redan svarat på en gång? Exakt. Så, jag vill idag backa tillbaka till punkt 2 i den här listan. Alltså punkten där ni fördelar arbetet. Här händer något som gör att nästan alla, även par som kämpar med jämställdhet gång på gång återkommer till att de inte riktigt får det att fungera. Jag har hört många par som säger att det har blivit bättre, men inte helt bra. Precis som dagens frågeställare så delas det lika på allt, men dilemmat är att hon blir ansvarig för att komma ihåg, planera och påminna. Hon är den klassiska projektledaren helt enkelt. Jag vet inte men om ni tänker er att någon blir anställd som projektledare till ett stort och viktigt arrangemang, så är arbetsuppgifterna att sköta all logistik samt fördela och planera vem som gör vad och när. Allt måste flyta på. Personen är alltså anställd och betalt för att göra detta som ju är en skitviktig, tidskrävande och energikrävande arbetsuppgift.

Vet ni vad? Jag är ganska säker på att ni har GLÖMT BORT att ta med hur många timmar/ hur mycket energi och kraft allt det här tänkandet tar varje dag. Det finns inte med på era listor eller hur? För ni har bara skrivit upp sådant som “handla mat, hämta barn, vattna blommor, gå ut med hunden, tvätta etc”

Det finns också ett till dilemma här. Det är svårt att lära om sig beteenden från en dag till en annan. Alltså är det fler män än kvinnor som gång på gång “glömmer” att de ska påminna, planera, sköta logistiken. Göra listor, fråga upp, ge feedback kring vad som fungerar och inte. Tänka till kring vad som blir bästa för hela familjen i varje situation och också göra det i förväg. Varje dag, året runt. Det tar aldrig slut. Sorry not sorry- men det är dagens sanning.

Så. När ni nu kommer till punkt två, ska ni INTE fördela de uppgifterna 50/50 vilket jag antar att många av er gjort. Ni ska istället fördela kompensatoriskt, alltså det här är ren matematik. Lägg med mening ca. 60-70% av de konkreta arbetsuppgifterna på den part i förhållandet som inte fixar projektledarrollen (statistiskt sett väldigt, väldigt ofta mannen i ett heteroförhållande).

Jag har skrivit om det här tidigare och då mötts av protester som:

“Det verkar orättvist” “Nu kanske han blir trött, utbränd, arg” “Han kommer inte att gå med på det!”

Men vet ni vad, tänk en vända till om det är er spontana reaktion:

Om det här verkar orättvist har ni ett problem där problemet är att all tid/energi och kraft som projektledandet faktiskt tar, INTE SYNLIGGÖRS alternativt INTE ACCEPTERAS som ett faktum av den part som tycker det är skönt att ojämställdheten får fortgå. Ni måste gå till punkt 5 och prata om det igen, i termer av rättvisa/ jämställdhet. Det går liksom inte att komma förbi den delen. Jag vet att det är lättare att fortsätta leva ojämställt i ett samhälle som är uppbyggt på ojämställdhet, men det som är bekvämt på kort sikt är också det som riskerar att dränera oss totalt på lång sikt. Så, kom igen nu, våga ta steget.

Ett steg närmare riktigt jämställdhet i era relationer och i era hem. Glöm aldrig att motsatsen till kärlek är förtryck. Det är dags att ta den här frågan på allvar för oss alla. //Sandra

Feminism Föräldraskap Fredagsfrågan Psykologi Relationer

8 mars, 2017

0 comment

8 mars

Vi är inte jämställda. Vi är inte nöjda. Vi tänker inte vara tysta. Vi kommer aldrig att ge upp.

Så länge våra systrar inte får tala fritt, så länge våra arbetsinsatser värderas lägre, så länge våra kroppar utnyttjas för att män tycker sig ha rätt till dem, så länge våra barn tvingas in i snäva könsroller utan möjlighet att utvecklas så som de själva vill, så länge våra transsyskon knappt får existera, så länge vi fortfarande får skylla oss själva om vi bli våldtagna, så länge vi blir sjuka av att leva i relationer med män.

Vi är inte jämställda.

Så länge makten tillhör några få, så länge män fortsätter att lyfta män, så länge våra mödrar knappt kan leva på sina pensioner, så länge vi mördas av män som säger sig älska oss, så länge vi inte får arbeta heltid fastän vi kan och vill, så länge vi aldrig haft en kvinnlig statsminister, så länge vi insjuknar av att vi brytt oss för mycket, så länge våra systrar utnyttjas som krigsbyten och kidnappas och våldtas i konflikter, så länge en del straffas för vem de älskar.

Vi är inte nöjda.

Så länge vår ohälsa ignoreras och förminskas, så länge vi måste knyta våra nävar runt nycklarna i fickan när vi går ensamma, så länge vi översköljs av näthat så fort vi tar plats, så länge vi anses vara hysteriska när vi (med all rätt) blir arga, så länge våra unga systrar gifts bort, könsstympas och säljs, så länge våra kroppar recenseras och bedöms utifrån den manliga blicken, så länge det är en förlust att födas som kvinna.

Vi tänker inte vara tysta.

Allt hör ihop, det är en röd tråd som löper genom historien. Ett förtryck vävs ihop med ett annat och vi behöver nysta i varje del, samtidigt, för att kunna förändra. Och vet ni vad? Det behöver vi vara många för att göra, det är ett arbete som aldrig blir klart. Vi krossar patriarkatet med ett ord och en handling i taget, och när vi behöver vila gör vi det i vetskapen om att ingen människa är en ö. Vi kämpar tillsammans för att göra solidaritet till något mer än bara ett slitet ord. Rörelsen som startades långt före vi föddes kommer också att pågå långt efter vår död.

Idag är en bra dag att påminna oss om varför vi gör det. Alla de andra dagarna pågår slitet.
Vi kommer aldrig att ge upp.

// Irja och Sandra.

Feminism Livet

8 mars internationella kvinnodagen jämställd vardag jämställdhet

25 januari, 2017

1 comment

Den mäktiga jättebebisen.

Alltså, nu måste vi ta det här med diskrepansen mellan mannen som jättebebis/totalt otillräknelig och den superkompetente mäktmachinen på jobbet/i samhället.

Många, många kvinnor kämpar dagligen med att projektleda hela familjen, där mannen bekvämt glider in som en i barnaskaran och på sin höjd fixar sysslor efter ett par, tre påminnelser, ofta krävs till och med detaljerade instruktioner. Och nej, det handlar nu inte om att pedant-frun ska få städat exakt på sitt vis, utan till exempel “handla creme fraiche, inte någon smaksatt utan heeelt vanlig, snälla dubbelkolla, de tre senaste gångerna har jag fått extrahandla när du missat” eller “tvätta min gröna tröja separat, i 30 grader, ja där finns en liten tvättlapp som säger exakt detta, men den var tydligen lätt att missa på den lila tröjan som efter din förra tvätt nu är nioåringens”, etc etc. Jag vet att ni vet vad jag menar. Och att ni också tänkt “fan också, det går ju snabbare att göra det själv än att skriva dessa uppsatser”. Många gånger. Nå.

På något vis lyckas ju ändå den här mannen sköta ett arbete. Han tar ansvar och gör saker, utan att chefen måste påminna och detaljstyra (i de flesta fall, förutsätter jag). Ofta ÄR han till och med chef och säger till ANDRA hur/vad de ska göra. Hur går det ens ihop? Och på något vis gör han det dessutom så ypperligt att han definitivt bör ha mer betalt än en kvinna med motsvarande arbete. För det får han.

Snäppet värre är ju ändå samhällets (och många individers) syn på att män inte har en hjärna utrustad med vare sig självbehärskning eller konsekvenstänk. De frias från våldtäkter i parti och minut på grund av hur offret betett sig, “hur skulle jaaaaag kunna veeeeta…?”, och de ursäktas allehanda vidriga beteenden ända från barnsben med “pojkar är pojkar”, som om det vore något genetiskt inprogrammerat att de saknar vett och sans.

Egentligen vore väl allt det här rätt ok. Om fallet vore att vi hade några slags reservat med uppfostringsanstalter där männen kunde bo tills de var mogna att släppas ut bland folk, ni vet bland det folk som kan ta ansvar för sig själva, vad gäller allt från att läsa tvättråd till att, eh… låta bli att våldta. Men nej, vi låter dem BESTÄMMA över alla andra. Vi gör dem till världens mäktigaste. Vi sopar manegen, vi stöttar och plockar upp efter dem, vi vårdar deras sköra manligheter och så låter vi dem använda makten till att trampa på oss. Att förminska oss och ta ifrån oss våra rättigheter. I samhället såväl som i hemmet.

I helgen marscherade kvinnor och allierade i miljontals världen över för att i första hand protestera mot den nya amerikanske presidenten (the ultimate jättebebis utan vett och sans), men även för att visa att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Så du är inte ensam. Marschera ut ur ditt kök. Marschera ut ur din tvättstuga. Marschera för dom som inte kan, marschera för dom utan röst. Vi alla marscherar för dig.

Feminism Män och maskulinitet

jämställd vardag jämställdhet women's march

16 januari, 2017

10 comments

Farliga fakta.

Väldigt ofta får vi som arbetar med (eller bara villigt diskuterar) jämställdhet och feminism höra att folk inte håller med.

Det är ojämställt i Sverige. – Jag håller inte med.

Kvinnor tjänar mindre än män. – Jag håller inte med.

Sexuella trakasserier har varit vardag för kvinnor i Sverige långt innan den senaste flyktingkrisen. – Jag håller inte med.

Och för att inte glömma klassikern:
– Feminism är att vilja att alla, oavsett kön, ska ha samma sociala, juridiska och ekonomiska möjligheter (och att inse att så inte är fallet idag). – Jag håller inte med.

Det här med att skilja på fakta och åsikt börjar alltmer te sig som en konstform. De som följer nyhetsflödet och inte minst den amerikanska president-farsen vet ju att det absolut inte bara gäller frågor om jämställdhet, men kring just dessa frågor är det mer regel än undantag.
Så bara för att göra det solklart en gång för alla:

* Bristen på jämställdhet är inte en åsikt, det är ett kunskapsområde.

* Att vi socialiseras in i könsroller, s.k. genus, är inte en åsikt, det är ett kunskapsområde.
Så, med det sagt, tänkte jag bara lista några vanliga motargument som jag som feminist och jämställdhetsivrare ofta får höra och hur jag brukar bemöta dem.

Jag vill inte kalla mig feminist, varför bara vilja göra det jämställt för ett kön?
Ja du, jämställt betyder balans, bara där har du en ledtråd att det är två sidor det gäller, tippar det åt andra hållet blir det ju ojämställt igen. Och om du tycker att det är kämpigt med prefixet fem- så kan MAN ju undra hur vi som MÄNniskor stått ut i alla år med alla ord som är neutrala fast de innehåller ordet man.
Anledningen till att det heter just feminism är att kamper mot orättvisor ofta får namn efter just den förtryckta gruppen. Att kalla det Humanism eller Jämställdism är att ignorera att balansen idag är ojämn och då har du inte ens fattat vad feminism innebär.

Men hur kan du vara feminist, du använder ju smink/klackar/rakhyvel/whatnot?
Jag är inte isolerad från samhället bara för att jag besitter kunskap kring genus och jämställdhet. Jag, liksom alla andra, är såklart påverkad av att vi lever i ett patriarkat som kapitaliserar på kvinnors dåliga självkänsla.
En gång frågade en elev mig: Om du flyttade ut i en skogskoja och där födde du tvillingar, en pojke och en flicka, och ni mötte aldrig några andra, skulle de bli helt lika då? Mitt svar: Skulle jag lobotomeras innan jag flyttade? Annars nej, de kommer mest sannolikt bli olika.
För jag är, precis som alla andra, en produkt av det samhälle jag vuxit upp och lever i och det påverkar mina val. Vissa dagar bryr jag mig mer, vissa dagar bryr jag mig mindre, men jag kan inte förneka att jag tycker jag ser piggare ut i smink och att jag kan tycka att benen blir jävligt najs i klackar, även om jag är fullt medveten om varifrån dessa idéer kommer.

Sverige är ju faktiskt jämställt! eller ännu bättre: Jämställdheten har gått för långt!
Och här är vi ju tillbaka på punkt ett, det KAN inte gå för långt, för då blir det ojämställt åt andra hållet.
Och angående att Sverige är superjämställt så finns där ett enkelt svar: Nej. Varannat år sedan 1984 publicerar Statistiska Centralbyrån (SCB) en skrift som heter På tal om kvinnor och män där relevant statistik kring jämställdhet tas upp. Hårda värden. Siffror och staplar. Sånt där som en kan redovisa FAKTA med. Den senaste kom förra året, 2016, och redovisar bland annat att om en räknar upp alla anställdas löner till heltid tjänar kvinnor 87% av männens löner (tas hänsyn till deltider, föräldraledigheter, vab etc är siffran 81%).
En annan spännande siffra är den som anger uttag av föräldradagar innan barnet är 2 år, där står kvinnorna för 82% och männen för 18% (och ja, jag vet att det går att vara hemma med barn utan att ta ut ersättning, men det är en rätt bra indikator för strukturen). För att inte tala om att kvinnor i snitt lägger 26 timmar per vecka på det obetalda hemarbetet, män 21 timmar. Det skiljer alltså mer än en halv arbetsdag per vecka.
Ja, det är spännande läsning som ni förstår. Och det bästa är, den finns som gratis pdf, eller om ni vill ha den käcka lilla boken så kostar den 50 kronor att beställa.

Och som en liten extra karamell efter denna väldigt könsbinära text (vi hamnar ofta där i våra bloggtexter eftersom vi skribenter båda är cis-kvinnor som lever i heteroförhållanden) så bjuder jag på kunskapen om att det finns fler kön än kvinnor och män, det finns ett spektrum. Kvinna/man är de binära könen (eftersom de är två =bi). Att identifiera sig som något annat, både och eller ingetdera kan betecknas som att vara icke-binär eller intergender (ett tips är att kolla in ordlistan på transformering.se).
Och nej, det här är ingen åsikt, det är fakta. Detta spektrum av könsidentiteter är inget nytt påhitt (vilket belackarna gärna vill avfärda det som; “guuuu, va de ska hålla på nuförtiden, vad är du om inte kille/tjej, kattunge kanske, höhöhö”), utan har alltid funnits, det är bara vokabulären som äntligen har utvecklats (och utvecklas ständigt) för att inrymma alla.
Den här informationen brukar vara den som får anti-jämställdhetsklungans särdeles oelastiska hjärnor att explodera, varsågoda att använd flitigt.

Ha en fin vecka!

Feminism

jämställd vardag jämställdhet

18 december, 2016

6 comments

Dubbelbestraffning deluxe eller kvinnors verklighet

Är så glad över att nu ha en skrivarkollega här på Jämställd vardag, när Irja tackade ja till min förfrågan kändes det verkligen som en winwin på alla sätt! Nu får ni dubbelt så mycket tankar och texter kring jämställdhet, feminism och vardagslivet och jag får pepp, glädje & inspiration på köpet. Vill gärna att ni som läser också är delaktiga. Tyck till om stort och smått. Fråga. Kom med förslag på ämnen som vi kan skriva mer om- det är alltid uppskattat!

***

Jag blir så himla glad när jag märker att de normativa (oerhört ojämställda) förklaringsmodellerna inte längre blir lika användbara. När vi börjar se och förstå vad som egentligen är problemet (och också verbaliserar det!) så händer det något. Jag såg häromdagen hur en random man i ett kommentarsfält bara:

“Men kvinnor och deras julhysteri, jag vill inte göra julen på det sättet.” (Inte ordagrant men ungefär så).

Där hade diskussionen lätt kunnat börja handla om något helt annat, typ vad är “rätt” nivå på julfirandet eller huruvida kvinnor har för “hög ambitionsnivå” och hur de ska sluta med det. Men. Istället lyfter en kvinna fram det som faktiskt till ofta är dilemmat/sakfrågan:

“Det är ju helt ok att känna så, det viktiga är väl då att du tar ansvar för att föra den dialogen och att ni tillsammans kommer fram till hur ni ska ha det.”

Jag säger det igen. Det finns inte någon svartvit sanning när det gäller hur, när eller vem som ska göra vad. Men tystnaden och passiviteten som många män gör, är verkligen både ett privilegium och ett beteende som lägger ansvaret hos någon annan. Jag har mött så många män som förklarar de mest sorgliga och destruktiva beteenden (alkoholmissbruk, otrohet, lögner, porrmissbruk) med att det är för att de varit “arga” på sina partners. Men har de någonsin tagit ansvaret att försöka sätta ord på det som skaver? Nej nästan aldrig. Många män är så vana att kvinnor ska fråga upp, lyssna och ta hand om inte bara sina egna känslor, utan även (magiskt) förstå och ta hand om deras (mäns) tankar och känslor.

Så, istället för att säga:

“Jag är jätteledsen nu, det känns tomt inombords. Jag känner mig otillräcklig. Jag är inte kär i dig längre.”

Så säger de:

…

Just det, ingenting.

Och så gör de istället dysfunktionella och otroligt patriarkala beteenden.

Det är motsatsen till att ta ansvar. Det är motsatsen till respekt och omtanke.

Och ja innan någon går i taket. Självklart finns det kvinnor som gör sådana här beteenden också, men generellt sett så verkar kvinnor tränas mer i att ta relationellt ansvar, fråga, diskutera och prata. Det beskrivs då ofta som att kvinnor:

Pratar för mycket. Ältar, tjatar, klagar. Är för känslosamma. Aldrig är nöjda. Har för hög ambitionsnivå. Tjattrar, kacklar, kvinnotjafsar rent allmänt. Istället för att bara vara tysta och härliga (som män).

Det är dubbelbestraffningen deluxe som kvinnor i vårt samhälle befinner sig i varje dag året om.

Feminism Relationer

beteende Det kallas kärlek isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet känslor kärlek könsmaktsordning kvinnor makt män normer relationer romantik språk

14 december, 2016

13 comments

Den här grejen behöver vi prata om

Två av de människor som jag älskar över allt annat. Är så tacksam över att ha just dem i mitt liv. Johan som varje dag står vid min sida i kampen för jämställdhet, och mitt yngsta barn som jag önskar ett rikt och meningsfullt liv. Vi kanske inte kan förändra allt, men i de små detaljerna, i varje dag som flätas ihop till ett liv så försöker vi i alla fall. Det betyder allt.

***

Jag har fått en hel del respons (igenkänning, frustration, vad göra liksom?) på inlägget om könsnormativt julfirande. Det blir så tydligt hur beteenden som är absolut livsnödvändiga, men traditionellt sett kodade som feminina både osynliggörs, nedvärderas och problematiseras istället för att (som det borde vara):

SYNLIGGÖRAS
UPPSKATTAS
EFTERSTRÄVAS

Jag vill också poängtera, det självklara. Nej det är inte hälsosamt att göra miljoner grejer som ingen bett om, det är inte rimligt att helt förbise sina egna behov. Men. Det här handlar inte så mycket om _nivån på julfirandet_ utan mer om den ojämställda dynamiken som NÄSTAN ALLTID verkar uppstå i s.k heteronormativa relationer. DEN GREJEN BEHÖVER VI ALLA PRATA OM!!

Det spelar liksom ingen roll om ni bestämt er för att skita i julgranen, skita i att städa, skita i att fira helt enkelt och kanske på sin höjd tänkt tända ett värmeljus och dricka ett glas vin eller om ni tänkt anordna en “Fanny och Alexander-jul”.

Problemet ligger i dynamiken som handlar om att (för många) män helt enkelt inte ens tar ansvaret att prata om hur de vill att julen ska firas (eller hur tvätten, städningen, födelsedagar, maten, inköp, m.m aka vardagslogistiken ska lösas). (För få) män tar fram papper och penna och ber om en halvtimme för att sätta sig ner och diskutera:

Vad tycker vi är en rimlig nivå?
Är vi överens?
Om inte, hur kan vi gemensamt komma fram till en bra lösning?
Vad behöver göras och när?
Vem gör det?
Känns det här rättvist/ rimligt för alla inblandade?

Att leva tillsammans och få vardagen att fungera är ett GEMENSAMT ansvar. Att vänta på att någon annan ska fixa, är helt enkelt inte en särskilt schysst (eller jämställd strategi).

En sak till som är så himla tydlig och handlar om “emotional labour” (alltså att kvinnor tenderar att ta det känslomässiga ansvaret i relationer) är det här:

“Män som INTE VILL planera, tycker att det är onödigt, tjafsigt, kvinnligt. Ni vet de här sköna snubbarna som slänger omkring sig livsvisdomar som att det “bara är att tagga ner” att “det löser sig alltid” och så vidare. Men som sedan helt plötsligt inser att vissa saker ÄNDÅ måste göras och då dels tappar humöret, blir arga, stressar som fan och inte alls tar ansvar för sina känslomässiga reaktioner. Det här vet ju oftast personer i deras omgivning om och ska då dessutom lägga till det i kalkylen för hur vardagslivet/ julfirandet/ födelsedagarna kommer att bli. (Ännu mer komplext när det finns barn med i bilden, som blir ledsna när ingen hjälpt dem att packa inför utflykten, plockat fram och tvättat Lucialinnet, som får ont i magen för att de glömde bort läxan och ingen vuxen i deras närhet tog ansvar för att påminna.)

Jag vet inte hur det är för er men jag kalkylerar alltid in hur saker blir för andra också (blir det här bra för mellanbarnet, hur känner Johan om jag gör på detta viset… och så vidare). Det är stundtals ganska utmattande, men alternativet att glida genom livet som en självständig solitär när jag lever under samma tak som fyra ytterligare personer (varav jag har ett kompromisslöst föräldraansvar för tre av de här människorna) känns inte rimligt.

På något sätt landar jag också i slutsatsen att det är att INTE synliggöra och prata om de här sakerna som är grundproblemet.

Men, jag ser också så ofta hur svårt det blir att prata om saker som skaver i relationen, känslomässiga reaktioner och ett (mansnormativt) sätt att prata, där pratandet och relationsarbetet framställs som problemet (“Du tjatar, du är arg, du är inte nöjd, det är problemet inte sakfrågan i sig ..etc”) istället för att se det som en del av lösningen! (“Vad modig du är som tar upp det här, jag blir ledsen när jag hör att det är så här du känner, jag tänker så här… etc”).

Dessutom vet jag att det är så att män också tänker, tycker och känner en massa saker hela tiden, men de har fan inte någon gång fått träna på att verbalisera detta. Istället har de fått lära sig att omförhandla känslor (“oj jag är ledsen, nu blir jag arg istället!”) oj nu tänker jag såhär (“bäst att hålla tyst om det.”) Nu har jag gjort något tokigt här, men det är ju för att jag är kille så det är visst ok ändå (“boys will be boys” eller ett litet “pojkstreck.”).

Vi behöver använda oss av det absolut bästa verktyg vi människor har.

Det vill säga språket.

Men. Vi behöver när vi pratar också se att HUR vi pratar (och hur vi tänker) är enormt påverkat av en kontext som in i minsta molekyl är uppbyggd av:

Könsnormativa antaganden och könsmaktsordningen. Jag är ledsen men jag tror att det är 100% omöjligt att uppnå en jämställd relation om en inte tar med de här faktorerna in i hushållet, in i relationen, in i det där “privata”.

Kanske skittrist, eller kanske helt underbart? Vi har ju fått lära oss både att det är himla fult att överhuvudtaget prata om den privata sfären (utanför den privata sfären) och att dessutom prata om makt och strukturer i sina nära relationer är JU INTE SÅ HIMLA POPPIS (minst sagt).

Men bara gör det ändå. Jag tror att vi alla skulle tjäna på att skita i den där normativa uppdelningen av “pratbara” och “icke pratbara” grejer. Jag vet inte vad som blir bättre av att folk går omkring och låtsas som att allt är frid och fröjd innanför hemmets fyra väggar? Eller jo för män är det sjukt bekvämt att behålla status quo, att inte synliggöra säkerställer ju att alla manliga privilegier bibehålls intakta. Jag tyckte att det här citatet, som lyftes upp av Emanuel Karlsten förra veckan är så klockrent:

“När du vant dig vid ett privilegierat liv, känns jämlikhet som förtryck.”

Det summerar verkligen varför det skaver att göra annorlunda. Varför det är lätt att säga att en är “för jämställdhet i teorin” men i praktiken inte lyfter ett finger för att förändra.

Feminism Män och maskulinitet Psykologi Relationer

beteende Det kallas kärlek diskurser isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet känslor kärlek könsmaktsordning kvinnor makt mammor män Män för jämställdhet normer pappor språk

19 november, 2016

10 comments

Om ni lyckas tysta en av oss kommer tre andra att höja sina röster

img_0003-6

Ibland känns det bara så himla tröstlöst. Att läsa orden som Kringlan uttryckte och veta hur en grupp män satt bredvid och fnissade åt honom. Det är nästan för smärtsamt att ta in. Känslan och tanken av att vara ensam blir till en sanning trots att jag vet att det inte är så. Men det är så lätt att drabbas av hatet, hånet och raljerandet. I kommentarsfält och på Facebook. Jag klarar inte av att värja mig. Efter att ha skrivit inlägget la jag mig ner, tryckte huvudet mot några kuddar i soffan och bara grät.

Över sakernas tillstånd. Över det här samhället som ska vara vårt gemensamma.

Ett samhälle där kvinnor varje dag våldtas, misshandlas och mördas av män. Notera att det sker i verkligheten. Hela tiden. Där män inte ens orkar låtsas att de bryr sig. Istället så skrattar de när andra män kallar kvinnor för hora. Alternativt är tysta.

Men vet ni vad? Vi är många som vägrar att fortsätta acceptera det här. Att vara tysta eller att sitta och fnissa kommer inte längre att fungera. För vi kommer att börja se på beteendet där DU som bara sitter tyst och tittar på, är lika skyldig till kvinnohatet som din “roliga kompis”. Att inte tydligt ta ställning mot är per definition att vara en del av problemet.

Det sexistiska bakgrundssorlet som kvinnor hela tiden behöver förhålla sig till, kommer inte längre att anses vara det normala (alla komedier, där huvudpersonen är skojig och går till prostituerade, eller där dialogen mellan karaktärerna sker med nakna kvinnor i bakgrunden som djur på cirkus. Höhöhö så roligt allting är hela tiden. Om du är man vill säga).

Vi orkar inte ha det så här längre. Jag vet att det säkert upplevs hotfullt. Ska ni inte få göra alla roliga och härliga killgrejer längre? Ska ni alltid behöva förhålla er till kvinnor i ALLA sammanhang och hela tiden?

Ja så är det, sorry, men vi är trots allt ungefär halva befolkningen. Ni kan inte längre använda oss som kulisser och interiör i era liv. Vi är fullvärdiga människor i alla sammanhang.

Och vi kommer aldrig att sluta kämpa för ett rättvist samhälle. Men först måste vi få gråta en stund över att det är en lång väg kvar, sen kavlar vi upp ärmarna och fortsätter. Som alltid.

När jag inte orkar kommer någon annan att göra det.

Om ni lyckas tysta en av oss kommer tre andra att höja sina röster.

Feminism Livet

jämställd vardag jämställdhet känslor kön könsmaktsordning män våldtäktskultur

18 november, 2016

4 comments

Kringlan & Kakan

Jag ser hur folk på riktigt, utan att blinka framför åsikten att Kakans uttalande borde jämföras med Kringlans. De säger saker som “ja men det är ju precis samma sak”. Det framförs som ett “bevis” på att män minsann straffas lika hårt för olämpligt snack och åsikter.

Vad var det då egentligen som blev sagt.

kakan

Om vi börjar med Kakan så har hon bland annat använt sig av uttrycket “ACAB” (“All cops are bastards.) Jag ska vara helt ärlig och säga att det uttrycket inte är det värsta jag hört. Att gemene man inte alltid har jättegott förtroende för polisen som yrkeskår kommer väl knappast som en chock? Att folk tycker att texter som Thåströms är typ “coola” är ju ingen statshemlighet. Folk hatar också politiker, de tycker att psykologer själva är de som behöver vård för att de är sjuka i huvudet. Läkare beskrivs som självgoda narcissister och lärare bär ansvaret för att våra barn suger i skolan. Det går liksom inte att tvinga folk att gilla alla yrkeskategorier, jag tänker att det är bra om yrkesskåren jobbar på en bred front för att uppnå så gott rykte som möjligt hos befolkningen. Polisen har jobbat hårt men fortfarande har de en bit kvar, och de kommer säkerligen aldrig att bli älskade av alla. (lite som att va feminist vettja, då blir det efter ett tag helt normaliserat att kallas för feminazihora PK-luder etc. men det kan vi ta en annan gång).

Ok, men ACAB var nu faktiskt inte det enda Kakan sa, hon slängde också för ett antal år ur sig det här i en Twitterdiskussion:

“Det var ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv”.

Olämpligt och respektlöst? Definitivt. Jag skulle skämmas så fruktansvärt om jag uttryckt mig på det sättet. I går kväll så skrev Kakan precis om det. Hur mycket hon skäms. Läs här.

Vad var det då Kringlan egentligen uttryckte. Låt oss titta på det.

kringlan

“Jag ska dra en yxa i fittan på Åsa Linderborg […] Jag ska munknulla ihjäl henne. Jag ska knulla henne tills hon kvävs. Och sen ska jag spruta henne i ansiktet när hon är död. Horan ska dö! […] Jag vill att hon ska sitta på en sådan där liten båt i Medelhavet och bli våldtagen medan hennes man tittar på.”

***

Ja vad ska en säga? Ni får döma själva. Antar att det är en rimlig jämförelse i en orimlig värld.

Feminism

beteende jämställd vardag jämställdhet Kakan Hermansson kön könsmaktsordning Kringlan Svensson kvinnor makt män språk våldtäktskultur

Premiär för ny podd! Systemfel.

Nu Krossar Vi Patriarkatet För Gott Nytt Års Skull