Önskar ibland att världen var ett regnbågsfärgat My litte pony paradis.

Ni vet. [Där alla är vänner. Håller varandra i händerna. Plockar blommor i solskenet.]

Ett ställe där glädje, nyfikenhet, kreativitet och vänskap är de självklara ledorden.

Där inte varje dag handlar om överlevnad och kamp

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen? Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

Lite nu och då så dyker det upp en man här på bloggen som blir ledsen när jag skriver om dumma saker som män gör. Han blir ledsen & arg på mig. För att jag skriver. Om ett samhällsproblem. Han skriver INTE att han är ledsen över allt män gör mot kvinnor.

Det är faktiskt nästan aldrig någon man som skriver:

”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2017 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs  så många sammanhang.”

Det är väldigt länge sedan jag skrev om mina värsta ämnen. #Metoo har blivit ett frö till något nytt. En revolution som jag väntat på. Men jag orkar inte skriva om det ämnet just nu. Det är en viktig del av mitt engagemang och mitt liv. Men inte i bloggen just nu. Inte i skrift just nu.

Ni som läst mina tidigare bloggar vet vart jag står i de här frågorna. Hur jag ser objektifiering & sexualisering av kvinnor som elefanten i rummet och en av vår tids största samhällsproblem. Jag ser hur alla ännu en gång förfäras. [Över enskilda mäns beteenden. Suck.] Och jag slits mellan tankar om att nu kanske något ändå kan förändras till att förundras över naiviteten och blåögdheten som dominerar människors medvetande om hur djupt strukturerna påverkar oss alla.

Objektifiering. Kvinnor som inte är människor utan alltid först och främst kroppar.

Män som prylar som konsumeras lite hur som helst är inte en del av vår vardag.

För män ses vanligtvis som människor. Det är dit vi kvinnor också gärna vill komma.

För mycket begärt enligt vissa. För svårt att greppa för andra.

Eller det här med vad heteronormativa förhållanden gör med oss som lever i dem. Hur det jag skrev om igår är så tydligt och samtidigt så osynligt. Det institutionaliserade & internaliserade förtrycket.

Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det.

För dig och den du lever med.

Och eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs. Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar. Vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek.

[Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.]

Genom mitt liv har frågor om rättvisa och jämställdhet haft olika fokus. Vad som upplevts som viktigt har påverkats av vilken kontext jag befunnit mig i för tillfället.

Hade någon frågat mig i mina sena tonår hade jag nog svarat att kvinnor i Sverige har det relativt bra, men att det globalt sett fortfarande finns många olösta problem. Som nybliven förälder hade jag nog svarat att synen på ”män från Mars och kvinnor från Venus” var det absolut största problemet. Genusfrågor. Rosa/blått. Uppfostran. Delat ansvar för föräldraskapet. Individualiserad föräldrapenning.

Ännu några år senare, mäns våld mot kvinnor och barn. Det osynliga men normaliserade våldet som pågår hela tiden. På det ställe som ska vara vår trygghet. Hemmet. Familjen. Hur många i vårt samhälle som bär på upplevelser av patriarkalt förtryck, sexuella övergrepp, våldtäkter, gråzonerna. Och så. Makten. Psykologin. Språket. En djupare förståelse både av mönster, strukturer och av oss människor.

Och den sista pusselbiten, sorgen över att se sanningen. Det finns ingenstans där vi kan stå utanför detta. Det är inbyggt på samhällsnivå och individnivå. Maktstrukturerna följer oss genom livet. Finns som föreställningar i mig och i de jag älskar. Går inte att fly. Det nattsvarta mörkret av ilska. Förtvivlan som följer. Som nästan knäcker mig.

Och till sist som en fågel Fenix som reser sig ur askan.

Hoppet. Trots allt.

Det finns något som är större. Än mig och än dig.

Det är viljan och den obändiga kraften som ingen kan ta ifrån oss.