Kan ni ge mig era bästa/värsta exempel?
Det är ganska mycket just nu.
Och då menar jag inte bara all den snö som vräkt ner senaste veckorna. Att bo i norra Västerbotten innebär per definition att det brukar snöa en del, men det här! Jag skämtar inte, det är helt galet MYCKET snö. Men busiga hunden tycker det är kul. Han tycker att det mesta är kul faktiskt.
Men alltså generellt är det mycket. Önskar att jag ibland kunde ta det sådär manslugnt, till exempel som i den här situationen häromveckan:
Jag 1: Påminner om att kolla så att alla extra ingredienser som behövs till “Matkassen AB” finns hemma. Sms:ar den bifogade listan.
Veckan påbörjas, jag ser att en grej till maten ändå saknas.
Jag 2: Frågar vänligt om hur coworker tänker runt det.
Manssvaret: “Jaha, det tog jag så för givet att vi hade hemma att jag inte ens kollade.”
Hahahahaha, alltså ni fattar. Det finns många grejer som jag är sjukt bra (och som coworker är bra på) på men den där grejen övergår mitt förstånd.
Jag skulle vilja höra fler liknande situationer kopplat till att vara projektledare i relationen eller familjeprojektet. Ni vet rollen som ständigt ansvarig. Att hålla koll och påminna om allt, inklusive sådant vi redan kommit överens om. Jag tänkte göra ett inlägg på det temat. Men jag vet att det kan vara lite känsligt, så om ni vill får ni väldigt gärna maila mig era värsta/ bästa exempel på: sandra@jamstalldvardag.se. Annars kan ni såklart bara skriva i kommentarsfältet också.
Tänkte att det kommande inlägget ska få heta: Känner du igen dig? Då kan vi använda det som påminnelse till alla som har lite svårt att få till det där med det övergripande ansvaret för hemmet och barnen och alla de andra miljontals grejerna som behövs för att få vardagen att flyta på.
Hejhå lets go!
-20 Comments-
Till jul för några år sen så lackade jag på att jag alltid planerade allt. Så jag gjorde en To-do-lista gemensamt för hushållet för allt vi skulle komma ihåg att göra inför julen (packa, julklappar, tömma kylskåpet osv osv) och med på listan fanns också “planera todolistan”. Sen gjorde jag hälften inkl planera todolistan och åt praliner på soffan resten av tiden. Sjukt tillfredställande.
Haha well done där Eddi!
Ska bli spännande att se vad du får för input! Här är mina;
-får kritik för att jag håller för hög nivå hemmet, när nivån i själva verket är noggrannt kalibrerad för att allt ska flyta på
-de arbetsuppgifter som min co-worker utför kan man aldrig få information om efteråt. Tex var la du mina glasögon när du städade? Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig? Var tog bakpulvret vägen när du packade upp maten?
Återkommer med fler ☺
Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc. Min coworker kopplar av vid dessa tillfällen och njuter av samvaron
Verkligen en klassiker Emma! Att glömma ansvaret så fort något annat distraherar eller verkar lite roligare typ. (Enligt devisen: Föräldraskap är kvinnors ansvar och mäns tillval.)
Ska bli spännande att få sätta ihop alla era exempel! Har redan fått flera mail så det blir en liten sammanställning att göra framöver 🙂
Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har springat efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls! Så galet!
Ahhh men det där är så störande Sara! Och sååå svårt, jag vill verkligen inte hålla koll på andra människors ungar (räcker gott och väl med att hålla koll på våra tre) men vill ju inte heller vara ett passivt vittne till att att en unge i min närhet slår ihjäl sig. Jag har börjat skrika mer åt mansföräldrar som inte har koll på sina barn, det är åtminstone en lite roligare strategi haha 😉
Vi konstaterar att exempelvis vantar saknas till ngt barn. Co-workern jobbar närmst affären med ”rätt” vantar och får uppdraget. Vantarna inhandlas dock först efter att jag påmint typ 15 gånger. (Vantar går att byta ut i oändlighet)
Coworkern vill gå i skidskola när vi ska till fjällen och kollar om det går bra. Absolut säger jag förutsatt att den ligger en bra tid som gör det rimligt för mig att hantera barnen under tiden, tex inte precis vid lunchtid så att jag måste laga och städa bort lunch och inte minst äta med två matkastande furier. Det slutar med att jag får driva att han kollar vilka tider som finns för jag vill inte känna dåligt samvete för att ev behöva säga nej för att de bra tiderna är fulla alternativt att jag inte säger nej för att då är jag ”grinig” och så är jag lunchansvarig eller liknande den veckan.
Ahhrrrg skidskolexemplet ger mig rysningar haha, den där totala oförmågan att själv ta ansvar för att tillgodose sina egna behov _i relation_ till andras behov. Så omöjligt det verkar vara för många (Män i skor). Kram!
Finns så mkt exempel på detta min vardag att blotta tanken på det gör mig utmattad. Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Då är hans roll att vara avslappnad och social. Har inte kolla på vad barnen gör (två och fem år gamla) hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få exempelvis middagen att flyta, såsom att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker på order, men endast då och ofta efter flera tillsägelser. Har tagit upp detta problem gång på gång och då är vi överens om att det är ett problem att han helt släpper ansvar till mig och bara är en skön snubbe. Likförbannat ”hamnar” vi i samma jäkla läge nästan varje gång. Inte ens då jag säger till under middagen kommer han igång på riktigt. Tar bara en sak åt gången då, inte helhetsansvar.
Det där är verkligen den “schysste, moderna” mannens dilemma, du vet han tar ansvar, gör saker men får inte till helheten, alltså fattar att det är ett ansvar som pågår 100% av tiden om en inte supertydligt (av något skäl )förhandlat bort det i just den situationen. Du vet “bara för att du kokar kaffe nu betyder det inte att du inte SAMTIDIGT måste ha 100% koll på barnen så att de inte slår ihjäl sig”. Kram på dig Mathilda <3
Jag inser att jag kanske är lite mer lyckligt lottad än gemene kvinna när jag funderar över just denna fråga. Jag har en partner som på eget bevåg kommer med presentförslag till både mina föräldrar/syskon/nära vänner i god tid innan den stora dagen är kommen. Mycket mer så än jag gör åt andra hållet med presenter till svärmor tex.
Han är oftast den som tar tag i städningen när vi ska få besök, även om det oftast är jag som planerat att besöket/umgänget ska ske.
Han är också väldigt duktig på att hjälpa till att styra upp semester och dylikt. Minns bla en resa där jag inte hade varken tid eller energi till att planera med honom, utan när han frågade vad jag ville göra så svarade jag bara att jag ville se de stora sevärdheterna och gärna gå på någon musikal (vi skulle till London). Sen gav jag honom mina budgetsiffror (nu har vi delad ekonomi) och vilka dagar jag kunde åka och sen fick han fria händer. Så skönt att inte behöva ha koll på något alls! Han hade tom kollat upp exakt hur vi skulle ta oss överallt och jag kunde bara glida med. LYX!
Å andra sidan så är han typ oförmögen att planera mat och att ha med honom för att storhandla i affären är som att ha med en trumpen tonåring. Vi har helt olika handlarstilar. Han är dock fullt kapabel att storhandla själv, men gillar inte det heller direkt. Han är ganska introvert och matbutiker under rusningstid är något av det värsta han vet.
Jag hoppas att detta inte kommer att förändras när/om vi får barn, även om jag vet att just tillkomsten av ett barn brukar knuffa par in i mer traditionella roller. Dock är jag inte så superintresserad av att ha barn medan han knappt kan bärga sig och har fått mig att svära på att jag inte ska ta mer än max hälften av föräldradagarna. Eftersom jag kommer vara den som tjänar mest (troligen med rejäl marginal) så får vi kanske lite lättare än somliga andra att dela 50/50.
Alltså, nu när jag läser igen, känns det som att jag har skrivit en “skryt-lista” över hur bra jag har det. Förlåt! Å andra sidan betyder ju det att män ÄR minst lika kapabla som vi att ta ansvaret för att planera och genomföra gemensamma saker i hemmet.
Nej EvE det är inte skryt att beskriva hur en partner, oavsett kön, har saker som den gör mer eller mindre bra.
Jag tror dock att det finns en fara, både för dig och din partner i att sätta honom på en piedestal för att han gör ungefär lika mycket som en genomsnittlig kvinna. Jag känner igen mig själv i din beskrivning, för ungefär 16 år sedan hade jag nog beskrivit Johan ganska exakt på det där sättet. Han var så SJUKT mycket bättre än alla andra män i mina ögon och vi har delat föräldraledigheter och allt och ansvar under alla år. MEN som tex Carin Holmberg vidare i sin klassiska avhandling “Det kallas kärlek” så lever och påverkar de ojämställda strukturerna även bland “unga par som uppfattar sig själva som jämställda”. Lästips om du inte redan har läst. Kram på dig! <3
Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att min co-worker tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma (oklart när dock) men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio (optimala är om barnen sover vid åtta) så är hans egen agens i frågan som bortblåst.
Haha åh H, du är inte ensam!! Lägga barnen i tid verkar vara en sådan där klassisk grej som män “glömmer” (skiter i aka väntar ut ;)). Styrkekramar <3
Ovanstående kommentarer har hög igenkänningsfaktor.
Känner även att något som pyr hos mig blir när jag (kvinna som lever i en hetro-relation) har tagit ansvar för att bemöta / starta samtal / reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan att vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala och att försöka analysera varandras mående. Sedan är det lixom som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Och blir den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket “såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… bla bla bla osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa. (överlag)
* Kämpa på alla ni stjärnor*
Ja det är sjukt jobbigt att var den som driver både förändrings- kommunikation och feedbackprocessen, ett högst påfrestande och tidskrävande jobb. Kram & kämpa på <3
Så många upplevelser av samma karaktär som ovan. ”Jag underhåller ju gästerna” har jag fått höra när vi har bjudningar hemma. O när jag säger; vi måste ta tag i nattningen för sonen klara inte dagarna i skolan annars. ”Absolut, inte senare än 19.30” säger han då och sen kvällen d är hans tur ”Ahh är klockan halv nio redan” o den yngste är så trött o säger till att han vill sova och borde varit nattad sen länge. Eller att säga förlåt …
Det som stör mig allra mest är att han liksom glider fram i en egen gräddfil där han aldrig behöver stå till svars för att han uppnår en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings. För en kan ju inte bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt.
Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig/ställer sin tallrik i diskmaskinen/whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning… Så där kan han ligga i soffan med en egen grop för arschlet och fläppra med fjärrkontrollen i godan ro medan köket är i katastrofläge och jag försöker få resten av familjen att bidra med ett handtag…
Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg/frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort, utan även för vad “coworkern” inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.
Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. Och en sambo som är sjuk…
(Frustrerad kommentar det här, väntade några dagar med att skriva det här för att jag ville lugna ner mig först men det gick visst inte så bra… 🙂 )
Vet inte var jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner. Varför? Eller att tjatet om ekonomi är *big issue* för att somligt tycker man är självklart för en annan men icke då. Det föder irritation, ilska och uppgivenhet.
Vi var sambos i 17 år. Fyra barn. Villa, vovve och volvo.
Han bodde hemma hos sina föräldrar i en liten fjällby vid vägens slut. När vi träffades. Han var 27 och jag 20. Han fick rådet av sin far att “ta den där tjejen, hon är från x by” bara en sån sak.
Han hade bara umgåtts med gamla gubbar i byarna ikring. Gick djupt framåtböjd som en gamling.
Pratade likt en 80-åring.
Nåväl, vi blev ihop. Han flyttade in hos mig i min tvåa. Hans mamma skyndade sig att skicka alla hans saker till oss. Sen gjorde hon om hans rum hemma hos dem till sitt syrum. Där borde jag anat oråd. Haha!
Lång historia kort. Jag arbetade och han ansåg att det räckte med att jobba så han kunde få stämpla. Amsjobb o.s.v. ni kan tänka er vår ekonomi. Samtidigt så fort han fick pengar skulle det handlas.
Barnen kom. Det räckte med en förlossning. Han tyckte inte det var roligt att vara med,om jag uttrycker mig snällt. Jag fick mer ta hand om honom än tvärtom. Så jag födde ensam eller hade med min bästa kompis till de övriga. Bäst så.
Så många besvikelser. Han bemödade sig inte om att jobba när sonen föddes. Så efter fyra månader tvingades jag sluta amma och börja arbeta. Det var tungt.
Det blev hus. Mitt under värsta räntechocken. Den var väl uppe i 500% .
Så. Djävla. Dumt! Att jag gick med på det. Men var så trött. Så utmattad. Några år tidigare hade farsan dött under tragiska omständigheter. Där sambon som vanligt inte kunde ge mig något stöd. T.ex. raglade han och min morsa och hennes gubbe fulla som as ute när vi syskon samlades i hemgården efter dödsfallet.
Ja, jag fick inte åka till min lillebror när brorsan ringde mig mitt i natten och grät och talade om vad som hänt farsan. Nejdå, det fick vänta. Till dagen efter. Vilken natt.
Lillsyrran var hos mig då. Tror ni att han ställde upp och hjälpte till? Nej. Att vara tvungen att bli ordentligt förbannad för att få åka till sin ledsne bror. Sånt tar på krafterna.
Ja, det är så mycket. Bara det här att fixa mat. Han var ju för det mesta hemma. Jag tvingade honom. Jag jobbade ju. Barnen måste ju äta. Sen att det inte fanns mat när jag kom hem det var skit detsamma.
Eller att jag måste tala om att det går inte betala 6000 kronor i kvartalet i el. Bara för att han inte fattade att köra på elpatronerna var ohållbart. Utan det var ett måste att fixa ved till pannan. Ett år skällde jag på honom innan han fattade. Trodde jag skulle bli tokig. Det var ju han som promt skulle ha huset. Då kunde han väl ta lite ansvar. Allting fick man säga. Jag jobbade heltid för att försöka få ihop det. Ändå gick vi back. Lyxfällan de luxe. Det kändes mest som ett steg fram och två tillbaka vad man än gjorde.
I 17 år fick jag till svar när jag frågade vad vi skulle ha för middag, *jag vet inte*
Nu har jag varit själv i 17 år och det är så skönt.