0 comment
Nu händer det!
Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken ”Boken”
Livet pågår
Karlskoga, Linköping, Stockholm, Umeå, Lövånger och Mölndal – resan för att prata om jämställdhet, hållbarhet och den ojämställda stressen fortsätter.
Vardagens kamp, den så kallade fritiden. Det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva, utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.
Min ambition och mitt mål är att få så många som möjligt att förstå vinsterna med att omsätta det som är viktigt för oss människor i praktiken. I det stora och i det lilla. I ditt hem. På din arbetsplats. I din lokala förening. I din kommun. På din skola. Med dina vänner. I det offentliga rummet. I det privata rummet. I en butik nära dig. På dina barns förskola. Universitetet. Industrin. Hemtjänsten. Facebookgruppen. Lunchrummet. Styrelserummet. Omklädningsrummet.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Framöver väntar Örebro, Göteborg och Stockholm samt naturligtvis mellan resorna återhämtning, vila och stunder av stillhet i mitt vackra Stämningsgården. Ta hand om er och hör av er om ni också vill boka in en föreläsning i höst! //Sandra
Avsnitt 46-48
Här kan ni lyssna på våra senaste avsnitt om allt från jämställdhet i arbetslivet till varför nästa generation inte alls kommer att lösa jämställdhetsdilemmat. Lyssna här eller där poddar finns!
Om bara kvinnor…
Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):
”Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”
Alla de andra bara:
”Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”
En tredje person: ”Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”
Och alla bara: ”JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”
Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…
För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.
Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att ”skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.
Det var ju synd. Riktigt synd.
Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?
Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:
”Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”
För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet. Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.
Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om män som barn. Vill ni veta varför?
Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:
Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.
Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)
Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är ”sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.) Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.
Nästa person som säger ”om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.
Bara skärp er. Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.
Cheerleaders och sköna snubbar
Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.
Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:
”And I got the magic wand
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
All these other girls are tempting
But I’m empty when you’re gone
And they say
Do you need me
Do you think I’m pretty
Do I make you feel like cheating.
And I’m like no, not really cause’
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She is always right there when I need her
Oh I think that I found myself a cheerleader
She is always right there when I need her
She gives me love and affection
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
Baby did I mention, you’re the only girl for me
No I don’t need the next one
Mama loves you too, she thinks I made the right selection”
***
Och just det där. Att det han ger tillbaka är att vara trogen. Trots alla frestelser från andra sexiga kvinnor som han egentligen vill ligga med. Det ska liksom vara nog.
Då ska en som kvinna vara OERHÖRT tacksam. Idén om att män skulle betala tillbaka på samma sätt: Genom att vara glada och peppiga cheerleaders som ständigt har någon annans behov för ögonen. Som bara ger villkorslös kärlek och ömhet. Som inte behöver ett schema för att plocka undan från köksbordet utan vet att allt som en skiter i att göra landar på någon annans axlar.
***
Så himla härligt ändå. Att få ha en egen personlig cheerleader. Alla gillar ju sådana. Och INGEN gillar missunsamma, tjatiga gnällkärringar. Som håller på och påpekar saker som att ett gemensamt behöver städas, att barn behöver trygghet och oftast mår bra av rutiner som att lägga sig på kvällen för att orka med förskola och skola. Att tjata om sådant är dåligt. Det är alla överens om, oavsett kön.
***
Ingen gillar en gnällspik. Och kvinnor är ju i princip ALLTID problemet som vill prata om sådana idiotiska och vidriga saker som: Hur ofta det ska dammsugas i ett gemensamt hem, om sängar ska bäddas, om sopor ska bäras ut, hur tvätt ska tvättas, om rutten frukt och bananflugor är så himla big deal, om obytta blöjor verkligen är något att prata om.
***
Nej tacka vet vi cheerleaders. Och sköna, avslappnade snubbar.
Premiär för ny podd! Systemfel.
Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg
Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!
Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂
Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.
Pssst… en liten hemlis…officiell premiär i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:
Den ojämställda stressen Feminism Föräldraskap Företagande och yrkesliv Livet Män och maskulinitet Psykologi Relationer Systemfelpodden
beteende Det kallas kärlek feminism föräldraledighet föräldraskap genus isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet känslor kärlek kön könsmaktsordning kvinnor makt mammor män normer pappor podcast politik psykologi relationer romantik Sandra Lindström psykolog statistik stress våldtäktskultur
Det är så jobbigt att vara man
En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:
”Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: ”Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.
Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här ”moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)
Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att ”hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.
Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?
De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).
Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.
Error systemfel deluxe (och vi försöker bara överleva)
Jag har skrivit ett kapitel i en antologi om psykologer i primärvården.
En av anledningarna till att jag valde att starta eget, jobba med utbildningar och föreläsningar istället för med behandling och rehabilitering var för att kunna lyfta och belysa det strukturella problemet med stress och utmattning i vårt nutida samhälle. Det är ju helt orimligt att de människor som jobbar och sliter för att plåstra om individer en och en i taget längs vägen själva riskerar att braka in i den berömda väggen. Jag vet inte om det är ok att säga såhär; men jag är så himla stolt över att jag vågade ta det klivet. Ibland när jag tänker att jag inte orkar hålla på längre så påminns jag om att det finns en mening och ett syfte med att jag håller på och tjatar om det här ämnet i tid och otid.
För som jag skriver i mitt kapitel om den ojämställda stressen:
”Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]
Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.
Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”
1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.
En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.
Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.
Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.
Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.
Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.
Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna. Konsten. Musiken. Litteraturen.
De storslagna stunderna och de små stunderna.
Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?
Ni borde verkligen, verkligen skämmas.
I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018. Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.
Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.
Det är inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.
Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.
Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.
Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.
Till sist.
Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.
Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.
Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.
För att förstå och förändra, måste vi våga se.
Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet ”..men” efter:
Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)
Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:
”Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”
Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.
De ska inte le när det finns skäl att gråta
”Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”
Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.
Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.
Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.
Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister ”hatar män” så får jag INTE ihop det där.
Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar. Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.
Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att ”hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att ”hjälpa till.”
Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:
”När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)
Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.
ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?
Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)
Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.
När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.
När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?
Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:
”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”
Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.
För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:
”Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”
Jag kommer aldrig att ge upp.
Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.
Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av deras kön.
Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:
De ska inte le när det finns skäl att gråta.
De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.
De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.
De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.
De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.
Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.
Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.
