Hej Lukas!

Så trevligt att du som chefredaktör för KP tar dig tiden att svara på min kritik mot citatet i Sydsvenskan. Jag vet hur jobbigt det är att bli felciterad i intervjuer därför har jag tagit för vana att alltid läsa igenom och godkänna saker jag uttalat mig om innan publicering. Trots att det för mig bara handlar om att stå till svars för mig själv och min verksamhet. Jag kan tycka att det är lite märkligt att du som chefredaktör inte läser igenom och godkänner det som skrivs innan publicering? För dina uttalanden handlar väl inte om vad du tycker som privatperson utan speglar också KP:s värderingar eller har jag fel där?

Jag blir också väldigt fundersam på vad du tycker att jag borde ha ringt och sagt till dig? Något sådant här kanske: “KOLLA HÄR LUKAS!! Det verkar som att du har sagt helt galna saker i Sydsvenskan, du måste gå ut och dementera nu!” Jag har en känsla av att det inte landat så bra? Dessutom är jag relativt ointresserad av att prata med dig som person men väldigt intresserad av sakfrågan. Det vill säga menar KP allvar med att siffrorna i er undersökning handlar om DOMINERANDE mammor som vill STYRA och STÄLLA? Är det inte något positivt med att det finns så många närvarande, ansvarsfulla mammor som kan möta sina barn när de är ledsna? Borde inte vara värt att lyfta fram och hylla? Jag är också genuint intresserad av hur du tänker att mammor ska ta ansvar för mäns föräldraskap? För återigen skriver du  att det handlar om “mammor som inte släpper fram pappor på det här området” menar du då att när ett barn vill bli tröstat av sin mamma så borde hon svara: “Nej lilla vän du måste gå till pappa och bli tröstad istället. Annars kommer det att vara mitt (och alla kvinnors) fel att vårt samhälle inklusive föräldraskapet fortsätter vara ojämställt.”

En sak till som jag ofta lyfter är att det har betydelse HUR vi pratar om saker och att det är viktigt att belysa hur ord används. I mitt inlägg kritiserar jag ditt citat i Sydsvenskan. Att någon lyfter ett problem eller ger negativt feedback/kritik är obekvämt. Jag vet det. Men det betyder inte att det är personen som påtalar problemet som ÄR problemet. Att vända sakfrågan och relevant kritik till att handla om att personen som framför budskapet är “rasande och vill smutskasta” är ingen schysst eller vettig respons. Det är en tvärtom en klassisk härskarteknik. Helst seriöst, jag är arg över många saker i vårt samhälle och jobbar aktivt varje dag för förändring. Jämställt föräldraskap är en av mina hjärtefrågor. Att jag kritiserar ett uttalande betyder inte att jag tycker illa om dig, eller ens är arg på dig. Det är ju inte JAG som hittat på citatet, gjort intervjun eller gravt förkortat något som du ville utveckla på ett mycket mer nyanserat sätt. Jag vill däremot att KP funderar på vad de vill förmedla för bild utåt. Jag tycker att det är både rimligt och relevant och tror att ganska många håller med om det

Till sist vill jag lyfta det här:

Er undersökning har lyfts upp på oerhört många ställen och jag har sett positiv och lösningsfokuserad respons på de trots allt oerhört sorgliga siffror som ni väljer att publicera. Stiftelsen Make Equal var som vanligt snabba på bollen med konkreta förslag på vägar framåt och skrev såhär:

// PAPPOR – KOLLA HIT //

“Vem vill du helst prata med när du är ledsen? Kamratposten har ännu en gång ställt frågan till sina läsare i åldrarna 8-14 år. Fler svarar “ingen alls” än “pappa”. Bara 7 procent av de tillfrågade barnen uppger att de helst pratar med pappa när de är ledsna. Nu är det väl hög tid att vi gör något åt detta? På www.killmiddag.se finns nu en samtalsguide med frågor särskilt framtagna till pappor, om papparollen. Tagga en pappa du känner i kommentarsfältet nedan och tipsa om #killmiddag För en framtid där även pappa kan trösta!”

MÄN (för jämställdhet) lyfte siffrorna på det här sättet:

“PAPPOR, SÅ HÄR KAN VI VÄL INTE HA DET?
För tio år sedan gjorde KP en undersökning där de
frågade barn vilka de helst pratar med när de är ledsna. Det visade sig då att barn hellre pratar med ingen än med pappa… Nu har barn fått svara på samma fråga igen. Frågan var om pappornas procent skulle ha ökat under de senast tio åren? Resultatet är nedslående för papporna. Endast 7 procent av KP-läsarna vill helst prata med sin pappa, för tio år sedan var den siffran 6 procent. Och papporna är fortfarande långt efter alternativet “Ingen alls” (som fick 17 procent i den nya undersökningen).