15 49.0138 8.38624 none 0 both 0 4000 1 0 horizontal http://www.jamstalldvardag.se 300 4000 -

17 maj, 2018
2 comments

Att både äta kakan och ha den kvar

Det är som att allting går i 120 just nu.

Det är roligt såklart men jag slits som vanligt mellan de två motpolerna:

Någon slags eremit-fantasi som alltid varit oerhört lockande, att bara få vara i fred. Sitta på en kökssoffa med en kopp kaffe och höra en klocka ticka. Och så den andra:

Engagemanget och drivkraften, att det finns viktiga saker att prata om. Att det finns viktiga kamper som vi måste orka ta. Att jag vill något mer än att bara stå vid sidan om och titta på.

Så jag kämpar på för att kunna få lite av varje. Sjukt svårt. Som att både äta kakan och ha den kvar.

Här ovanför ser ni i alla fall höstens planering för den ojämställda stressen. Jag landade till slut i de här 3 städerna och i nuläget är inga andra städer eller tidpunkter aktuella.

Gå in under fliken föreläsningar om ni vill köpa biljetter.

Jag hoppas ständigt och alltid på att få mer tid och ork till att hålla igång bloggen. Men just nu räcker inte mina 24 timmar om dygnet till riktigt. Så jag hoppas att ni har lite överseende med det.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                                                     
1 maj, 2018
2 comments

1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.

En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.

Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.

Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.

Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.

Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.

Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna.  Konsten. Musiken. Litteraturen.

De storslagna stunderna och de små stunderna.

Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?

Ni borde verkligen, verkligen skämmas.

I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018.  Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.

Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.

Det är  inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.

Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.

Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.

Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.

Till sist.

Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.

Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.

Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.

Män som de trodde att de kunde lita på.

När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.

För att förstå och förändra, måste vi våga se.

Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet “..men” efter:

Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)

Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:

“Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”

Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.

 

Feminism    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                    
27 april, 2018
12 comments

De ska inte le när det finns skäl att gråta

“Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans  ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”

Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.

Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.

Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.

Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister “hatar män” så får jag INTE ihop det där.

Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar.  Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.

Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.

Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att “hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att “hjälpa till.”

Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:

“När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)

Jag har blivit utbytt mot en man i ett pågående samarbetsprojekt för att det ansågs för provocerande att TVÅ kvinnor samtidigt skulle prata om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.

ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?

Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)

Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.

När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.

När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?

Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:

”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”

Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.

För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:

“Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”

Jag kommer aldrig att ge upp.

Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.

Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av  deras kön.

Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:

De ska inte le när det finns skäl att gråta.

De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.

De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.

De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.

De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.

Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.

Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Företagande och yrkesliv    Livet    Män och maskulinitet    Psykologi
                                                                          
7 april, 2018
6 comments

Vi är strukturerna

En sak som jag tänkt på är hur otroligt svårt det är att se strukturer och mindre önskvärda beteenden hos sig själv och hur otroligt lätt det är att se dem hos andra. Ni vet som det gamla bibliska citatet:

“Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.”

Det är en slags psykologisk mekanism för att slippa känna smärta. Det är så himla lätt att ta till ilska när vi ser saker vi inte gillar hos andra. Istället för att granska sig själv och känna smärta och sorg. Jag blir fortfarande förvånad över hur framförallt män beskriver sig själva som “schyssta snubbar med bra värderingar” och sedan när en pratar med de här männen om någon “annan”  som utfört tex. patriarkalt våld, sexuella övergrepp eller våldtäkter så säger de saker som:

“Fick jag chansen skulle jag slå ihjäl den jäveln. Dumpa han i älven med en cementsäck runt fötterna. Nackskott. Och så vidare.”

Och då tänker jag att deras pratande är så enormt patriarkalt, våldsamt och ogenomtänkt… det verkar helt omöjligt för de här männen att se hur de själva och det här pratandet är en stor del av problemet. Våldskulturen och att lösa saker (i tanken) genom att döda. Sällan hör jag de här männen problematisera runt sin egen syn på: Omsorg av barn eller hur fördelningen av det obetalda arbetet i hemmet ska fungera. Hur de tänker att saker kan förändras INNAN våldsspiralen är ett faktum. Hur de ser på sin egen sexualitet, porranvändning, synen på kvinnor och så vidare.

På samma sätt som män har svårt att se hur normer om våld och ilska påverkar deras sätt att tänka och prata är det svårt att se hur strukturer och normativa beteenden påverkar våra närmaste. Partners. Pappor. Bröder. Vänner. De vi verkligen gillar. Vi vill inte se, för att det tar ont. Igen. Så mycket av svårigheterna med att förändra något överhuvudtaget handlar om känslomässigt undvikande.

Vi skäms och tycker det är taskigt att prata om hur folk vi gillar upprätthåller strukturer och jäkligt orättvisa beteenden. Vi har blivit inpräntade i någon slags “sanning” som handlar om att om en person gör något mindre bra så är den “personen dålig” och om du lyfter det så är det motsatsen till kärlek och lojalitet.

Vet ni vad? Det är exakt samma mekanism som får schyssta snubbar att säga att de ska sätta nackskott och slå ihjäl andra män. En otroligt ensidig svartvit och felaktig syn på verkligheten.

Jag har genom åren plöjt drivor med böcker och litteratur om genus, jämställdhet och kön. Men trots att jag läste hundratals böcker så saknades alltid en viktig pusselbit i det som senare skulle ändra min feministiska analys. Som skulle få mig att sluta påstå att jag och min partner ”var helt jämställda” på alla sätt. Under många år var jag så oerhört präglad av det likhetsfeministiska och individualistiska att jag varken ville eller kunde se hur ojämställdhet byggdes in även i vår relation.

Pusselbiten som saknades var en djupare förståelse av begreppet makt. Och då inte makten som i en ”kung som dikterar villkor” utan makten som ligger i vårt språk. Hur vi pratar med varandra och även med oss själva är omöjligt att stå opåverkade av så länge vi lever i ett samhälle där allt genomsyras av ojämställdhet. Makt och normer som smyger sig in, inte bara in i våra relationer, utan in i vårt innersta.

Så faktum är att vi måste våga titta oss omkring.

På våra älskade. Våra vänner. Våra partners, pappor, bröder och söner. Hur många av dem går omkring med en tanke om att de INTE HAR NÅGOT ALLS att göra med det ojämställda samhälle vi lever i:

”Jag är nog bättre än de flesta andra män.”

Ibland träffar jag människor som faktiskt hävdar saker som:

”Jag ser inte kön bara individer.”

Ni vet det där påstått objektiva och könsblinda som jag också tror att de flesta som tagit till sig en feministisk maktanalys håller med om är ett djupt problematiskt påstående. Att inte låtsas som att det finns skillnader baserat på kön osynliggör också alla strukturer, alla orättvisor och när vi väl mäter objektivt så visar det sig nästan alltid att det ”objektiva och neutrala” är till mäns fördel.

På samma sätt tillhör också jag normen på många sätt. Därför skulle jag aldrig påstå saker som:

”Jag ser inte hudfärg, jag ser bara individer.”  Eller:

”Jag har aldrig deltagit i något förtryck.”

För det är både oerhört priviligierat och problematiskt om jag bortser från att jag som individ är en del av en struktur. Jag gör inte ”dumma saker” medvetet men jag är, som ett exempel, född in i en rådande vithetsnorm och det kommer att leda till att jag har oerhört svårt att se på vilka sätt jag upprätthåller och faktiskt själv är en del av förtrycket om jag gör som strutsen och stoppar huvudet i sanden. Om jag istället försöker leva som jag lär, och faktiskt inser och vågar acceptera att jag antagligen förtrycker folk hela tiden så blir jag också mer benägen att lyssna.

Då behöver jag inte slå ifrån mig när någon berättar om sina upplevelser. Jag kan aldrig säga:

”Det där gäller inte mig, jag är inte en del av det.”

Om jag utrycker mig på det sättet har jag inte accepterat “här-och nu” som det faktiskt ÄR utan som en språklig konstruktion av _hur jag önskar_ att det var. Risken är då också överhängande att jag fortsätter på exakt samma sätt som tidigare.

Inte stannar upp och reflekterar över mina beteenden och mina antaganden.

Det är också anledningen till att jag slutat säga:

”Vi lever i en helt jämställd relation.”

Att säga de orden leder aldrig till utveckling. Det får oss snarare att bli blinda för hur och på vilka sätt det fortfarande påverkar oss varje timme, varje minut, varje sekund att leva i ett ojämställt samhälle. Även i parrelationer som upplever sig vara helt jämställda existerar könsmaktsordningen. Den är närvarande hela tiden och påverkar hur vi tänker, hur vi förstår verkligheten, hur vi pratar.

Hur vi älskar.

När vi inte vill se och acceptera det politiska i det privata blir det oerhört svårt att förändra.

Om vi i våra egna nära relationer vill kunna förändra måste vi våga se och problematisera att vi inte BARA är individer. Alla våra beteenden måste förstås och tolkas i en kontext som inte är jämställd. Tyvärr. Målet är naturligtvis att vi ska kunna förändra det faktumet.

Jag tycker att det är ok om ni som läser inte håller med om allt. Det kanske känns jobbigt och obehagligt. Det är naturligtvis helt och hållet er rätt att känna så. Jag är förövrigt av åsikten att det är sunt att vara kritisk och ifrågasättande till det mesta vi läser, hör och tar del av.  Men fortfarande så hävdar jag med all min kunskap och erfarenhet att det är det problematiskt att säga saker som att ni  “lever helt jämställt.” Eller att ni är “superschyssta snubbar som vill slå ihjäl alla andra idioter till män.”

Poängen som jag vill komma fram till är  att det synsättet motverkar förändring.

Du och jag. Din partner, din mamma, din bror, din kompis, din son. De du älskar. Det är vi tillsammans som upprätthåller det djupt ojämställda samhälle som vi fortfarande lever i.

Vi är strukturerna och strukturerna är vi.

Vi kan förändra, vi kan göra motstånd och kämpa på trots att det ibland blåser motvind.

Men då måste vi först vara medvetna om att vi inte är framme.

Och det är det som gör det hela så komplicerat.

Feminism    Män och maskulinitet    Psykologi    Relationer
                                                  
3 april, 2018
18 comments

Jämställdhet i praktiken

Så kör arbetsveckan igång igen.

I vår familj räknar vi in allt förekommande arbete i arbetsveckan. Även det obetalda arbetet som behövs göras av “någon” för att få en dräglig tillvaro.

Johan sitter och funderar på vardagsmaten som i nuläget är hans ansvarsområde. Där ingår sådant som att planera, läsa igenom recept, kolla vad vi har hemma, åka och handla samt förstås det praktiska genomförandet. Plocka fram. Stöka bort. In i diskmaskinen. Stå ut med barn som inte är tacksamma för maten utan skriker att “de vill byta familj till en som lagar bättre mat!”

Men nu tappade jag fokus. Vi tycker att det är viktigt för relationen, föräldraskapet, livet i stort att fördela sysslor rättvist och jämställt. Stundtals är vi riktigt bra på det och ibland går det riktigt jäkla dåligt. Det är som det är. Men få saker kan slå den där känslan av att inte ha resignerat. Att kunna high-fiva varandra när något gått riktigt bra. Att dela glädje (och oro) över barnen. I sommar har vi delat 18 år av liv. Fått tre barn tillsammans. Barnen som inte minns vem som gjort vad under deras bebisår och som tycker att Johan städar mycket mer än mig. Barnen som växer upp med två vuxna personer av olika kön som förhandlar, resonerar, bråkar, blir sams, blir ovänner igen, säger förlåt och försöker göra saker bättre en annan gång.

Jag tror att många relationer skulle kunna vara så mycket mer äkta, ömsinta och nära om vi strävade efter rättvisa och jämställdhet. Att leva jämställt betyder inte att ni alltid kommer att vandra på rosa moln tillsammans. Det betyder inte att ni aldrig blir sura på varandra, eller att ni är skyddade från att bli sårade eller svikna. Det betyder inte ens att ni för alltid kommer att leva tillsammans. Att relationer tar slut på ett eller annat sätt är liksom en ofrånkomlig del av livet. Men att separera från någon som du levt respektfullt och jämlikt med är något helt annat än att skiljas åt och känna att du blev utnyttjad under er gemensamma väg.

Jämställdhet skyddar inte från jobbiga känslor som ledsenhet, ångest, ilska och stress. Men att göra jämställdhet i praktiken kan få en mening i sig.

Jag tycker i alla fall att det är värt varje sekund av strävan och jag hoppas att jag kan förmedla det till er. Jag försöker göra det i alla fall. Men ibland känns det så himla tungt, när män skriver att jag borde gå och hänga mig. Eller när de skickar jättemånga länkar om att det nu förtiden är män som blir förtryckta av kvinnor. Eller när folk skriver kommentarer utan att ens ha läst inlägget som de tycker till om. Eller när jag har skrivit 10 inlägg på rad utan att ha fått någon respons överhuvudtaget. När bloggen tar tid som knappt finns. När det känns som att orden tagit slut.

Men idag är en annan dag. Idag finns orken.

Jag vet att ni finns där ute. Ni som vägrar att ge upp.

Som drömmer om förändring och som vet att det är möjligt.

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Relationer
                                   
29 mars, 2018
4 comments

“Någon” kan vara du

Nu är det påsk. Det är fint.

Även om vi har meterhög snö utanför fönstret så börjar solen värma och hoppet spirar.

Ännu en vinter har passerat. Evigt mörker blir till ständigt ljus.

Jag har en sådan komplicerad hatkärlek till mitt kära Västerbotten.

***

Jag skriver ju om vardagens strävan efter rättvisa & jämställdhet. Men idag vill jag påminna alla män därute om att högtider och semestrar alltid tenderar att förvandlas till lågvattenmärken vad gäller att falla in i jobbiga och extremt störiga ojämställda könsrollsmönster. Män “glömmer” helt enkelt bort att de fortfarande har ansvar för barn, för att städa, tvätta och rodda allt det andra i stunder av ledighet. Just tvättning är ett av de områden som fortfarande i hög utsträckning  landar på kvinnors axlar i heterorelationernas värld och under semestern tar tvättandet helt sinnessjukt ojämställda proportioner.

Det handlar om att varje grej som inte är TYDLIGT fördelad tenderar att bli normativ. Det vill säga, när vi inte aktivt och medvetet strävar efter att dela på bördorna i hemmet, hushållet och föräldraskapet så är det kvinnors ansvar. För män är det ett tillval, de är duktiga om de “hjälper till” och helt normala män om de skiter i det. Och ni vet under högtiderna så är det inte som under vardagen där vi i bästa fall har listor, tydliga rutiner och överenskommelser. Under högtider så tycker sig män ha rätt att njuta. Ni vet sådär som under barndomens jular. Bara ligga och äta godis under julgranen.

Jag är ledsen men som vuxen är det inte möjligt att återuppleva barndomen. Du är inte en femåring längre. Nu är det vårt ansvar att göra högtiderna till bra stunder för våra barn. “Mamma fixade allt” är retro på ett dåligt sätt. Det är dags för män att inse att privilegiet att kunna vara den som “glömmer” är sjukt egoistiskt. Faktiskt.

I det här dilemmat ingår också att män kan vägra att prata om HUR saker som ingår under kvinnans s.k ansvar ska göras. Ni vet det här klassiska rådet som någon kläckte ur sig och som sedan förvandlades till en allmän sanning:

“Låt honom göra EXAKT som han vill. Annars kan han lätt tappa sugen att hjälpa till.”

(Arrrrggg..bara att SKRIVA den meningen gör att en blodåder håller på att sprängas i mitt huvud.)

Jag vet kvinnor som har gjort misstaget att säga till män att deras kläder blir förstörda av att tvättas i 60 grader (när de ska tvättas i 30 grader) med resultatet att männen aldrig mer tvättar. Män som aldrig mer vill dammsuga. Städa. Lägga barn. Plocka i diskmaskinen. För att de inte klarar av att föra en diskussion kring hur saker ska göras.

Tydligen har de då privilegiet att kunna skita i det.

Skulle vara spännande att se hur våra gemensamma liv utvecklades om kvinnor på samma lättvindiga sätt frånsade sig uppgifter som behövs göras om och om och om igen.

Det här gäller då som sagt var även den här helgen. Glöm inte bort att mysiga stunder och härligt umgänge bygger på att någon lagt tid & energi på att göra det möjligt. Någon lagar mat, någon leker med barn, någon stökar fram och någon plockar undan. Någon tar fram en ny vacker duk, målar ägg.

“Någon” kan vara DU man i ett heteroförhållande. Ärligt talat så tycker jag att “någon” bör vara du den här påsken.

Åtminstone om du menar allvar med att jämställdhet är riktigt bra i praktiken och inte bara som vackra men totalt meningslösa ord.

GLAD PÅSK ALLESAMMANS.

 

Den ojämställda stressen    Föräldraskap    Män och maskulinitet    Relationer
                                   
24 mars, 2018
2 comments

TIO SKÄL TILL INDIVIDUALISERAD FÖRÄLDRAPENNING

Illustration: Johan Lindström/Joxon Design

1. För att alla föräldrar ska ha samma rätt OCH skyldighet att ta hand om sina barn.

2. För att alla barn som växer upp ska få lära sig att deras föräldrar oavsett kön är lika kompetenta och kärleksfulla. Omvårdande och ansvarstagande.

3. För att män som klarar av att ha ett ansvarsfullt jobb självklart också kan lära sig att ta hand om ett hem och sitt barn.

4. För att det är en fantastisk förmån att få pengar för att göra det som är varje förälders plikt och ansvar.

5. För att vi inte ska ha ett system som uppmuntrar ojämställdhet.

6. För att det finns män som tycker att “jämställdheten i Sverige gått för långt” och ändå inte tagit ut en enda föräldraledighetsdag.

7. För att vi ska förstå att mammor inte har någon inbyggd handbok i bebisskötsel, att bli förälder handlar om att ta ansvar och lära sig längs vägen.

8. För att det aldrig går att förstå vad det innebär att vara ensam ansvarig för ett litet barns väl och ve och samtidigt sköta hem&hushåll när den andre arbetar- Om du inte själv gjort det.

9. För att det är roligt, krävande, magiskt, jobbigt, kärleksfullt, galet och intensivt att umgås med sina barn.

10. För att det inte finns några vettiga skäl att låta bli.

Feminism    Föräldraskap
                                   
17 mars, 2018
2 comments

Manstarkt

För att förklara & förstå ett folkhälsoproblem som främst drabbar kvinnor  behövs det tydligen 100% män…

Reflektioner på det? Som vanligt vill jag poängtera att jag har fullt förtroende för att de här tre personerna både är kompetenta och duktiga, det handlar inte om det. Det handlar om hur en arrangör så fullständigt kan skita i att fundera på representation och hur det uppfattas att sätta ihop en expertgrupp som består till 100% män. Jag hade haft större förståelse om temat var män & maskulinitet och att frågeställningarna handlat om tex hur män drabbas av stress och psykisk ohälsa. Ja men alltså ni fattar, om det fanns ett tydligt motiverat skäl till varför det var en bra idé med 100% manlig kompetens.

Jaja jag har i alla fall ett gäng frågor som jag hoppas att de här 3 herrarna kan svara på under utbildningsdagarna:

Hur ska vi vända på samhällshaveriet och systemfelet som stressrelaterad ohälsa & utmattning är symptomet på:

“Strukturella skillnader (sämre arbetsmiljöer, större ansvar för hem & hushåll m.m) gör att kvinnor drabbas hårdare av stressrelaterad ohälsa och utmattning. Det finns oerhört lite forskning som tar ett helhetsgrepp kring relationen arbete/fritid i relation till utmattning och ojämställdhet går igenom alla områden från vaggan till graven. Det påverkar kvinnors liv & hälsa.

I arbetslivet. I hemmet. I föräldraskap. I relationer.

Hur vill ni förändra det faktumet?

“Kvinnor, men inte män, blir sjukare efter andra barnets födelse. Kvinnor som grupp har förändrat sina beteenden enormt mycket till att göra mer som gruppen män. Det gör att ekvationen inte längre går ihop.” 

Så det jag funderar över och hoppas att ni kanske har svar på är:

“Hur påverkar det kvinnor att vara den som känner sig ansvarig för att hålla ihop livet och samhället? Projektledarrollen. Kärlekskneget. Det som byggde och fortfarande håller ihop vårt välfärdssamhälle. Med priset att vi går sönder. En efter en.”

Hur tänker ni runt alla de här käcka och individualiserade tipsen, råden och behandlingarna som vi omges av.

Ni vet sådant som:

“Kvinnor borde sluta ta hand om sjuka, gamla föräldrar. Sluta hålla på så himla mycket med hem & barn & relationer och bara jobba heltid och hålla sig friska. Eller när ni redan har blivit svårt sjuka i utmattning kan ni få oerhört tveksamt verksamma KBT-behandlingar.”

Där människor får lära sig hur de ska göra för att överleva i dagens samhälle:

“Nej jag tänker inte ta hand om dig gamla mamma. Nu har jag lärt mig att sätta gränser… Jag är ledsen, det finns ingen annan som kan göra det heller. Eftersom hemtjänsten går på knäna. Eftersom jag går på knäna. Eftersom psykologen, läkaren, kuratorn i primärvården som ska plåstra ihop mig & hundratals andra utmattade individer går på knäna. Eftersom män som faktiskt i praktiken försöker leva jämställt går på knäna.”

Snälla ni experter på stress & utmattning, lova mig att ni pratar om samhällshaveriet:

Vem ska göra allt det som behöver göras?

Den ojämställda stressen    Psykologi
                    
21 februari, 2018
4 comments

Att orka fortsätta

 

I samband med föreläsningen på Folkets Hus i Umeå blev jag intervjuad om det obetalda, osynliggjorda och undervärderade arbetet som pågår dagligen i våra hem.

Vi måste inse att frågan handlar om HUR vi gemensamt ska organisera våra liv på ett långsiktigt hållbart sätt för alla. Vem ska göra jobbet (ta hand om våra hem, våra barn, våra gamla…) om ingen känner för det?

I det här korta klippet tipsar jag loss på temat hur GÖRA mer jämställdhet i vardagen:

Psykologens tips.

Det skulle vara roligt om de här kommentarsmänniskorna som alltid vill leka “djävulens advokat” och klaga på hur (och vad) jag skriver om nu blev supernöjda över att få tre extremt förenklade och supersnabba tips. (46 sekunder! Prova gärna själva hur mycket ni hinner säga på den stunden.)

Men det händer ju inte. Det är ärligt talat helt omöjligt att förhålla sig till läsare som bara läser ett inlägg och sedan vill “problematisera”. (Varför ger du inte konkreta råd? Varför förenklar du? Varför klagar du? Varför fattar du inte att det är svårt? Har du provat det? Varför skriver du inte mer om det? Eller om det? Ärligt så fattar jag grejen, men är jävligt less på folk som inte orkar göra en snabb genomgång om VAD jag faktiskt skrivit om under de här åren. Så. Jag är inte mer än människa.)

För er som eventuellt tycker att det här (46 sekunder) korta inlägget snuttifierar ämnet “göra jämställdhet i hemmet” kan jag rekommendera er att söka efter mer fördjupade inlägg här i bloggen. Här har jag på olika sätt vridit och vänt på de här frågorna sedan maj 2016. Så det finns lite att läsa.

För er som ÄNDÅ tycker att det är för ansträngande, tipsar jag här om några av mina egna favoriter:

(Alltså det här är lite stört, men när jag går tillbaka och läser vad jag skrivit för typ ett år sedan så kan jag nästan bli förvånad själv…Va!! har JAG skrivit sådär bra?!… hahahahaha sorry ödmjukhet är inte alltid min bästa sida ;))

  1. Alla män
  2.  Om vi inte är jämställda ska vi skämmas!! (Eller kasta ut fanskapet som Leif GW skulle sagt)
  3. Det obetalda arbetets organisering
  4. Hemmets härd är guld värd
  5. Fredagsfrågan #3
  6. Vardagstips till män

Det finns mer, ni kan kolla under kategorierna i sidan också! Jag må verka vara en riktig mästare på att klaga men egentligen är jag sjukt pepp! Jag tror på förändring och hoppet lever. För oss alla.

Det är det som gör att jag orkar fortsätta.

Den ojämställda stressen    Feminism    Livet    Psykologi    Relationer
                                
10 februari, 2018
10 comments

Känner du igen dig?

Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.

Kvinna: “Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”

VARDAGSKAMPEN.

Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.

Man: “Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”

Kvinna: “Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”

Man: “Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”

Man: “Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”

Kvinna: “Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”

Man: “Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”

Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”

Kvinna: “Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”

Man: “Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”

Kvinna: “Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”

Man: [Tystnad.]

 ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?

Kvinna: “Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”

Man: “Jag har annat viktigt att tänka på.”

Kvinna: “Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”

Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”

En stund senare.

Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”

Barnet: “Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”

Kvinna: “Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”

Kvinna: “Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?

Man: “Var vi? Det minns jag inte.”

Kvinna: “Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”

Man: “Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”

Kvinna: “Ja.”

Man: “Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”

Kvinna: “Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”

Man: “Varför hatar du mig så himla mycket?

Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.

Kvinna: “När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”

Man: “Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”

Kvinna: “Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?

Man: “VARFÖR ska du alltid bråka?”

FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?

Kvinna: “Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”

Man: “Min roll är att vara avslappnad och social.”

Kvinna: “Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”

Man: “Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”

Kvinna: “Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”

Man:  “Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”

Kvinna: “Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”

Man: ”Jag underhåller gästerna.”

ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.

Kvinna: “Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.

Man: […]

Kvinna: “Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.

Man: […]

Kvinna: “Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.

Man: “Ok.”

Kvinna: “Vart är vantarna?” Dag 4.

Man: “Hoppsan jag glömde visst.”

Kvinna: “Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”

Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?

Man: “Vet inte.”

Kvinna: “Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”

Man: “Minns inte.”

Kvinna: “Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”

Man: “?”

Man: “Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”

Kvinna: “Vad tänker du göra till middag ikväll?”

Man: “VARFÖR ska du veta det?”

Kvinna: “Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.

Man: “Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”

PASSIVITET SOM STRATEGI.

Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: “Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”

Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: “Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”

Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”

Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???

Man: “Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”

ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN

Kvinna: “Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: “Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”

Kvinna: “Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.

Kvinna: “Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”

ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…

Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.

Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.

Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.

Man: “Varför är du så tråkig?”

Kvinna: “Jag befinner mig på utmattningens brant.”

Man: “Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”

Kvinna: “Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”

Man: “Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”

Kvinna: “Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”

Man: “Du visar aldrig att du älskar mig.

Man: “Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”

Man: “Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”

Man: “Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”

Den ojämställda stressen    Feminism    Föräldraskap    Livet    Psykologi    Relationer
                                                              
1 2 … 7
Om