Jag tänker väldigt mycket på hur vår familj ska få ihop vardagen. Som idag. Det är lördag. Jag vaknar och vet att jag hade tänkt åka i väg och skriva några timmar. Direkt kommer följdfrågor upp i mitt huvud. Hur ska vi göra med middag? Vad ska vi äta? När ska vi handla? Hur blir logistiken runt det här på bästa sätt för alla involverade. Sedan börjar jag metatänka på sådana här trevliga grejer som [om min manlige partner tänker så här mycket på de här grejerna].

Om jag ska vara helt ärlig tror jag inte det.

För även om vi har pratat om fördelning av ansvar, jämställdhet och vardagsrutiner , säg 10.000 gånger, så är det 9 gånger av 10 jag som tar upp frågan mer explicit (alltså uttalar den högt och inte bara tänker den inne i huvudet).

Antingen så säger jag att jag tänkt ut vad vi kan äta och så säger jag att jag skriver en lista och handlar, och ungefär när och hur jag gör det. Eller så frågar jag:

“Har du funderat på hur vi ska göra med maten?”

Idag gjorde jag inte det. Utan sa istället bara nu åker jag iväg och skriver. Inga följdfrågor. As usual.

[Hej då.]

Det är ju inte så att saker och ting inte löser sig på något sätt. Personen som jag lever med är oerhört medveten om att vi delar på ansvar och uppgifter. Men ändå så är det som att det enda sättet jag har som fungerar och gör att jag inte hamnar i “lösa problem/planera/pratarollen” (aka relationsknegaren/ projektledaren) är att bara sticka i väg. För det är klart att jag blir arg när jag bestämmer mig för att se om han känner ett behov av att föra dialog och  märker att han inte gör det. Överhuvudtaget.

Det verkar som att den där sista biten som handlar om att inte bara dela på det praktiska, det som är tydligt och mätbart, nästan är omöjligt att få till. Ibland tänker jag att det är en medveten strategi från män i heteroförhållanden att INTE vara den som pratar om och lyfter upp problem, ansvar, fördelning och eller logistik. För konsekvensen av att PRATA om något är att bli den som bryr sig, den som riskerar att behöva få fler uppgifter lagda på sina axlar. Det är ju mycket svårare att säga “Sorry! Tänkte inte på det” om en på något sätt visat att en visst är medveten om det. Om vi har pratat om det eller till och med sagt att det här ansvaret ska vi dela på.

Jag kan också tänka men är det här ens bra? Är det bra för någon att jag med tiden och åren blivit allt mer av ett kontrollfreak? Det skulle kännas rimligt och lätt att svara [NEJ!] på den frågan. Kanske till och med ge mig själv ett tips om att:

“Slappna av och vara lite sådär härligt skön, låta saker bli som de blir.”

Ja men då gör jag väl det? Fast jag vet ändå att konsekvensen av det innebär mer stress och allmän otrivsel. Vi har åtminstone ett barn som far väldigt illa av otydlighet och att saker och ting sker i sista minuten. För det här jag skriver om nu handlar förstås inte bara om dagens “vad ska vi äta till middag, vem ska planera, vem ska handla osv osv” utan det handlar om hela vardagslivet. Skola, väckning, frukost, packa ryggsäck, idrott, utflykter, träningar och jag kan lägga till minst tusen grejer till som ALDRIG TAR SLUT. Det är varje dag. Hela tiden.

Jag kan villigt erkänna att det förstås blir mer arbete och även stress för mig att vara den som sköter all logistik. Men alternativet är att alla andra i familjen ska behöva stressa. Vilket i sin tur påverkar mig negativt. Jag orkar inte bry mig om att min manlige partner aldrig dubbelkollar om han har med sig alla grejer innan han åker till jobbet. Om han får lite extra jobb med att åka och hämta glömda grejer så är det hans issue. Men när hela familjen påverkas, av ilska, irritation runt att saker glöms bort, går fel, blir superstressiga och helt kaotiska så känns det som ett för högt pris. Även om det innebär mer stress för mig att vara projektledaren och kommunikatören i vår familj så blir det så himla mycket trevligare för oss alla när jag tar det ansvaret. Alla är lite mer glada, lite mindre stressade och det är ju härligt. För mig också såklart. (Och när jag bara gör det själv behöver jag inte få höra att jag är negativ, söker fel, är ihop med en idiot och ALLTID hittar saker att klaga på.)

När jag bodde på Ellen Keys Strand i våras så delade vi upp matlagningen. Så var fjärde dag lagade jag mat, men tre dagar av fyra visste jag att någon slags middag var lagad och klar till kl.18 utan att jag behövde ägna en sekunds tankemöda åt det. Fattar ni hur härligt? Att bara kunna jobba, läsa, ta en promenad och sedan sätta sig vid ett dukat bord. Lite så tänker jag det är för familjer där “någon” hela tiden hjälper till och styr upp åt de andra. I heteronormativa familjer, typ alltid kvinnan.

Vi vet ganska väl att tydlig rollfördelning och gemensamma uttalade mål är en av de viktigaste faktorerna för minskad stress och konfliktbenägenhet i arbetsmiljö. Jag tänker att det är frånvaron av den tydligheten i hemmets relationer som i många fall blir en oerhörd stress för fra kvinnor.

Att ha den djupt otacksamma rollen att vara den som gång på gång tar upp jämställdhetsfrågor kopplat till vardagens organisation är i sig en frustration, stress och till och med sorg.

Jag vill därför uppmana alla män i heterorelationer som har den minsta ambition att verkligen GÖRA jämställdhet i vardagen att orka och våga vara den som frågar:

“Hur löser vi det här på bästa sätt? Hur blir det för dig? Känner du dig nöjd som det är nu? Vilka delar tycker du fungerar mindre bra i dagsläget? Vad kan vi förbättra?” Och sist men inte minst kanske någon gång också säga:

“Tack för att du orkar och kämpar så mycket för vår relation. Jag vill också ta ansvar för att våga och orka lyfta sådant som skaver eller som jag inte riktigt tycker fungerar så bra i vår vardag. Jag fattar att kärlek inte handlar om perfektion utan att bry sig om och fortsätta kämpa. Tillsammans.”

Är det att begära för mycket? Är det orimliga krav? En utopi?

Jag tycker inte det.