Det är så lätt att bli cynisk. Kall och förbannad. Inte bara sådär förbannad som en behöver vara för att vilja kämpa för förändring, utan på livet självt.

Jag kämpar emot.

Inte mot att blir arg, upprörd, ledsen, förtvivlad, orolig eller förbannad när det behövs. Men mot att bli kall, cynisk, obrydd, passiv eller fylld av hat.

Jag tror på människor.

En sak har livet lärt mig. Det är sällan svart eller vitt. Gråskalorna är måhända svårare att förhålla sig till men de gör (motsägelsefullt nog) livet så mycket mer fyllt av färger. Nyanser. Möjligheter. Hopp.

För varje fruktansvärd händelse jag läser om eller möter, så finns det alltid en rörelse i motsatt riktning.

Jag blir fortfarande överraskad, både av att fina människor ibland gör dåliga saker, och att personer som tycks vara bortom all räddning gör något gott. Det finns människor som kallar det här förhållningssättet naivt och godtroget.

Det är ok, ni kan kalla det vad ni vill.

För mig är det viktigt.

Ni som kämpar så hårt med att odla motsatsen, ni som skriver att jag och mina vänner borde våldtas, skjutas, tystas. Att vi hatar män för att vi strävar efter jämställdhet, att vi hatar svenskar för att vi tror på solidaritet över gränser och samtidigt vräker ur er att våldtäktsmän och andra människor som ni tycker gör fel borde kastreras, sänkas i havet, låsas in för alltid. Att nyckeln ska kastas bort. Ni som säger att ni själva vill vara både domare och bödlar. Ni som vill bygga murar av taggtråd runt vårt land. Ni som spottar på människan som kämpar för sin överlevnad utanför Ica. Ni som kallar barn för lögnare.

Jag vill inte bli som er.

Aldrig.

Ju mer ni hatar desto mer förstår jag hur viktig motsatsen är.

Våldet ni förespråkar gör mig bara mer övertygad om att det går att hitta andra vägar.

När ni vill bygga murar och stanna både tiden och utvecklingen så tänker jag att er strävan är lika omöjlig som att stoppa en tidvattenvåg genom att stå på stranden och skrika, hota och slå.

När ni stänger in er, blundar och håller för öronen så missar ni den enorma styrka vi andra just nu bygger.

Ni ser inte hur vi lär våra barn, som i sin tur lär sina barn, nya sätt:

Att stelbenta normer är till för att brytas, att ett delat bröd smakar bättre än att äta själv, att hot & hat bara får oss att bli tomma inombords. Vi lär dem att tänka, analysera och agera i en riktning som gör de växer.

Vi lär våra barn att kärleken alltid segrar.

Vi är tidvattenvågen som kommer.