Att svära i mammakyrkan
Jo men alltså nu är det nog dags för ett klargörande: Jag lever fortfarande, har bara haft så otroligt mycket att stå i senaste veckan! Mycket roliga grejer, ni vet inte om det, men det stående skämtet sedan jag blev egenföretagare i höstas är att jag egentligen blev någon slags hemmafru a la 50-talet. Det tar ju ett tag att bygga upp en verksamhet och Johan har jobbat som ett as hela hösten och helt plötsligt står jag där vi där med fördelning som är mer 95/5 än 50/50 och ja det skaver förstås samtidigt som jag försöker trösta mig med att det är ett undantagstillstånd…
Jag försöker också intala mig att det är ganska mysigt att efter många år där jag aldrig VAB:at, hämtat, lämnat nu faktiskt gör det igen. Men jag ska vara ärlig och säga att det passar mig ganska dåligt, jag älskar mina barn över allt annat men kan ändå inte låta bli att tänka att jag skulle ha varit den perfekta mans-föräldern (Komma hem från jobb, busa, skoja, göra roliga utflykter och låta den andra parten sköta vardagsslitet hehe). Och FÖRLÅT på förhand jag VET att jag svär i mammakyrkan nu, det där nålsögat där kvinnor aldrig kan lyckas. Ärligt talat så finns det många saker som jag bryr mig om och oroar mig över men just den där normativa mammarollen skiter jag fullständigt i. Jag kommer att lyssna på mina barn när de vill skälla på mig för att jag varit dålig. Jag kommer att respektera hur de upplevt mig och inte låtsas om som att jag varit den perfekta mamman (för vem är det egentligen?). Men andra människors tyckande har jag liksom inte tid att grubbla över och jag vet att strävan efter ett jämställt föräldraskap samtidigt omöjliggör att upprätthålla bilden av den “perfekta mamman”. Så.
Hur tänker ni runt föräldraskap och mammarollen? Känns den trång eller passar den perfekt?
-16 Comments-
Det är så trångt, så trångt. Och värst kritiserar jag mig själv… Suck.
Den där inre självkritikern är inte att leka med Hanna! Jag tycker att det är sjukt viktigt att se hur fruktansvärt olika måttstockarna är beroende på om en råkar vara mamma eller pappa, om inte annat för att lyfta bort en del av den där våta, tunga mammaskulden som ofta också är helt orimlig. Kram!!
Alltså den är så svårt att komma ur! Oavsett hur man som familj väljer att dela upp det så finnas alltid normerna där. Hörde igår i lunchkön det klassiska exemplet där en mamma med tiomåanders bebis som är på g att börja jobba får frågan om den lilla då börjat på förskolan. Alltså suck…
Jag känner själv mig helt klart kvävd av den traditionella mammarollen, samtidigt vill jag inte heller bli “pappa”, utan jag vill att vi ska vara två “mammor” här hemma. Är ju helt fel utifrån perspektivet att man bara kan förändra sig själv och sin inställning till saker, men jag vill inte bli mindre lyhörd, mindre tröstande, eller skita mer i om barnen har vantar eller rena kläder. Jag försöker att strunta i vad andra tycker, men jag vill att barnen ska känna att jag finns där (rent mentalt, inte alltid fysiskt) för dem. Men samtidigt att de ska känna samma sak för sin pappa och inte det sorgliga att “ingen” kommer före “pappa” i undersökningar om vilka barn vänder sig till vid problem. Jag tycker generellt att det här är den största felinställningen som vi i Sverige har till jämställdheten, det pratas bara om att vi kvinnor/mammor ska bli mer som männen/papporna när jag i själva verket tycker att det borde vara tvärtom. Fram för fler pappor som går in i mammarollen!
Sedan hoppas jag att jag och min man som föräldrar är på god väg till förändring nu när jag kommer att jobba 100% och hämta 1-2 dgr på förskolan och maken lämna/hämta resten. Även om jag tyvärr trots allt har lite dåligt samvete över fördelningen.
Åh håller ju såklart med, en traditionell, könsnormativ papparoll är ju per definition inte ens värt att kalla föräldraskap. Det är på sin höjd att bidra med genetiskt material hehe. Jag tycker ändå att det under senare år fra i feministiska kretsar problematiserats att det önskvärda skulle vara att kvinnor ska “bli mer som män”. Framförallt vet jag också att jag lyft det många gånger 🙂
Och hörrudu skippa dåliga samvetet Jenny 😉 Glöm aldrig att räkna in projektledande m.m när ni fördelar tiden! När Johan gjorde typ 80% av det _konkret mätbara_ så skulle jag säga att vi i praktiken började närma oss 50/50. Jag propagerar absolut för kompensatorisk fördelning i s.k semi-jämställda förhållanden! Kram!
Nog är den trång alltid. Fast jag gör vad jag kan för att göra den tillräckligt stor för att passa allt som jag är, men nog har jag dåligt samvete över vissa saker. Å andra sidan är det saker min sambo gör alldeles utmärkt, så jag tröstar mig med att vi kompletterar varandra rätt bra. Och så pratar jag med mitt barn för att fostra ännu en feministisk kämpe (ja, jag indoktrinerar mitt barn! Shock! Horror!). Idag blev hon så upprörd över hur orättvist det kan vara att hon konstaterade att hon inte ville “prata mer om kvinnors rättigheter nu”, medan jag mös inombords över att hon använder sådana ord 😉
Åh heja bästa lilla tigern!! Älskar att du när en kommande feministkämpe vid din barm Helena 😀
Tillsammans med mitt barns pappa kvävdes jag i alla roller jag behövde ta, pga han tog dem inte, han såg dem inte. Utan mitt barns pappa lever jag och älskar mamma-rollen, för varannan vecka kan jag släppa den och vara bara jag. Jag älskar mitt barn men för att jag ska kunna vara en bra människa mot henne så behöver jag återhämtning, vilket jag inte fick tillsammans med hennes far. Nu får jag en hel vecka att återhämta mig på och kan därför ta hand om henne bättre när hon kommer hem igen.
Ibland dock trycks jag in i den mer ansvarstagande rollen som förälder, då han verkar tro att jag på något vis ska ansvara för att det till exempel ska finnas nappar. Hos honom. Hjälp liksom. *himlar med ögonen*
Ja jag känner igen mig i hur mycket bättre förälder jag kan vara när jag fått en chans att återhämta mig/ göra något annat/ vara borta en liten stund! Män som inte ser ansvarstagandet som behövs göras 7/24 finns det tyvärr alltför många av- vi får vara gruset i skon som påminner så ofta vi orkar 😉
Javisst är den trång. Normkostymerna är så trista o trånga och ibland känner jag mig så lurad – Hur blev det så här liksom? Det är så svårt också att inse att det blev såhär – att jag är ofrivilligt huvudansvarig för barn och hem och att jag faktiskt inte tycker att det är det mest fantastiska på jorden att vara mamma.. det finns så mycket annat ju
Ahh fy den där känslan av att ha blivit lurad, hur kunde det bli så här liksom? Det är hemskt! En liten tröst kanske att vi är många som just nu delar den känslan och tillsammans hjälps åt för att förändra <3
Den är trång. Jag försöker låta min man ta allt praktiskt med sin familj (presenter och liknande) men ändå är det mig hans mamma ringer för att höra vad barnen vill ha i present (och då har jag missat hela tidigare konversationen som min man har tagit). Det är svårt att sluta ta ansvar, eftersom det måste tas av någon.
Just nu retar jag mig på pappor som tokhyllas. I helgen kom en artikel från Omtalat eller Lajkat (eller liknande) upp i mitt FB-flöde om pappan som hyllas på nätet. Han hade lagt upp en bild på att han tog hand om bebisen och lät sin fru vila lite extra och uppmanade andra pappor att också göra så. En halv miljon likes. Jag orkar inte…
Det är svårt, men vi vägrar att ge upp <3
Hej! Jag är på väg att trilla ner i förkylning igen, så hjärnan har börjat dimma ner… men jag vill försöka skriva.
Mammarollen känns rätt fast (omhändertagande, allvetande, mjuk, redo för allt, självuppoffrande, mogen, lagom) och det är synd att inte dessa karaktäristika förväntas från alla föräldrar. För det är ju ofta goda sidor i sig, men tunga när bara EN person ska vara alltihop. Ifall vi kunde dela upp det lite däremot… det vore bra för alla inblandade! (Hur svårt ska det vara?!)
Hursomhelst, jag uppfyller nog mammarollen på många sätt. Men jag har praktikaliteter och tur (!) som hjälper till att skapa balans i just mitt liv. Jag är gift med en äldre man (som kan sköta ett hem) som jobbar deltid och sköter hämtning-lämning, tvätt, disk och handling. Själv jobbar jag heltid och kommer hem till middagstid varje dag. Vi har alltså en rätt annorlunda uppdelning i hushållet (verkar det som). Det är jag glad för. Glad över att ge vårt barn ett alternativt sätt att leva, glad över att själv slippa ifrån fällan (från tidigare förhållanden).
Men min föräldrastil och hans föräldrastil är (oväntat) traditionella; jag är mjukare och han är hårdare. Vi reagerar olika på vårt barn. Det är delvis knutet till väldigt olika erfarenheter från barndomen. Men jag ser den skillnaden hos många andra heterosexuella par också… inte alla! Det vore intressant att diskutera detta. Känsligt och obehagligt, men nog bra.
Ja det där ämnet är ju superintressant men precis som du säger också känsligt. Jag kanske kan återkomma kring det, har inte tid att spåna mer just nu- men om du vill kan du gärna påminna mig framöver (om du märker att jag glömt :)) Kram på dig Maeryh!
Tack tack alla som skriver så man kan få stöd!!!
Jag tänker att det ofta finns en ganska stor skillnad mellan barnens behov, önskemål och känslor och den stereotypa bilden av en bra mamma.
Ta bara en sådan sak som mat, som fortfarande är ganska intimt förknippad med den klassiska kvinno- och mammarollen.
Barn har ofta inte alls något behov eller ens önskemål om att exakt alla måltider ska vara perfekt näringsriktiga och tillagade från grunden av till hundra procent ekologiska råvaror.
Med det menar jag förstås inte att det är “fel” att bry sig om vad man stoppar i sig och sina barn eller att matlagning är ett “fult” intresse.
Att lyssna på och bry sig om vad barnen faktiskt vill, tycker och känner är något helt annat än att lyssna på och bry sig om vad människor ( ofta människor som man ändå inte har någon närmare relation till och som inte har någon större betydelse i ens liv ) vill, tycker och tänker.
Att alltid hämta senast tre från förskolan eller fritids varje dag är också ett exempel på något som inte alls alltid överrensstämmer med barnens behov, känslor och önskemål men som ofta ingår i bilden av vad en bra mamma gör.
Jag vill inte idealisera långa dagar i sig, var själv under en lång period den som alltid hämtade sist av alla på grund av omständigheter jag inte kunde påverka själv.
Det jobbiga och sorgliga med det var inte vad andra föräldrar eventuellt skulle tänka och tycka om det hela utan att vi hade väldigt lite tid över på kvällarna och att det alltid var trötta och hungriga barn som stod och väntade innanför porten ensamma med en pedagog.
Jag hade inga problem alls med att av barnen bli ifrågasatt om varför det måste vara på det sättet. Det är alltid deras rätt att ifrågasätta mig tycker jag. Däremot skulle jag ha blivit arg om vuxna personer som inte ens hade insyn i våra omständigheter hade kommit med moraliska pekpinnar om långa dagar och bett dem sköta sig och sitt istället.
Att i rätt stor utsträckning strunta i vad andra tycker och tänker om ens liv och ens föräldraskap är precis som du är inne på verkligen inte samma sak som att strunta i vad ens barn tycker och tänker.