GÄSTINLÄGG skribent Irja Berntson.

Hamnade visst i total radioskugga jag med i veckan, inte på grund av geografisk förflyttning utan snarare på grund av ork. För jag är ju sjuk. Jag nämnde nog det i min första presentation här på sidan, men om någon händelsevis inte lusläser alla våra inlägg slaviskt (va, gör ni inte!!!???!!!) så kan jag ta det igen.

Jag är sjuk av stress. Inte som i “idag är jag lite trött” eller “jag var hemma från jobbet ett par veckor och nu är jag tillbaka”, utan jättejättesjuk.

Utmattningssyndrom är diagnosen (tillsammans med några till sidodiagnoser) och ända tills för ungefär två år sedan hade jag ingen aning om exakt hur allvarlig den sjukdomen ens kunde vara och jag hade definitivt ingen aning whatsoever att jag stod på randen till den, fastän varningsflaggen hade viftats länge och väl.

Men först, vad har då detta med jämställdhet att göra? För nej, utmattning/utbrändhet ÄR ingen “kvinnosjukdom” som många först ville göra den till (arbetsgivare såklart, genom att vifta bort det som något som “känsliga fruntimmer” drabbas av så gick det ju att fortsätta köra de anställda i botten), men många av de normer och roller som formar oss är direkt skadliga för vår hälsa och då är utmattning ofta en av konsekvenserna.
Kvinnor för att de förväntas vara perfekta i både arbete och hem, män för att de förväntas vara starka och inte visa känslor/be om hjälp etc etc. Normer är trånga kostymer att bära och förr eller senare brister de i sömmarna.

Så, vad hände då? Tecknen hade som sagt funnits där länge. Först och främst slutade jag sova. Jag somnade som en stock, ofta tidigt på kvällen för jag ständigt var trött. Men varje natt vaknade jag vid 2-tiden och då låg jag där. Tankarna snurrade, hjärtat klappade, kroppen kändes som att den ville springa ett sprinterlopp. Det var omöjligt att somna om.
Sedan började jag tappa kognitiva funktioner. Minnet svek mig, jag glömde möten, viktiga telefonsamtal. Jag kunde inte koncentrera mig. Om jag skulle läsa eller skriva en text behövde jag knäpp tyst omkring mig (prova det i skolmiljö, hah!), annars fick jag hela tiden börja om och allt tog helt plötsligt en evinnerlig tid.
Infektionerna avlöste dessutom varann. Det kändes som att jag var förkyld ett år i sträck typ, jag hann aldrig riktigt bli frisk innan nästa vända kom.
Och jag var arg. Ständigt arg. Eller nej, inte ständigt, ibland vara jag bara irriterad.

Inte ens när alla dessa saker var min vardag kunde jag fatta att det var allvar. Så min kropp bestämde sig för att sätta stopp. Och stopp tog det. En morgon var jag paralyserad. Alltså, bokstavligen lam. Jag hade vaknat, klivit upp, satt i hallen med mitt barns kläder i handen och kunde inte röra mig. Jag var medveten om allt omkring mig, men när jag ville säga nåt gick munnen inte att röra och hela kroppen bara låstes som i en kramp. Allt var över på säkert några sekunder, någon minut, vad vet jag, men det här var min kropps sätt att säga att den inte längre tänkte vara med i mitt tempo. Vad jag gjorde efter? Tog kiddo till förskolan och gick till jobbet såklart. Med panikattacken*, som var det som drabbat mig, fortfarande klingande i kroppen.
Några till sådana episoder senare, insåg jag att det kanske var dags att träffa en läkare ändå. Eftersom jag visste att jag inte skulle kunna svara på frågan “hur mår du?” utan att storgrina så skrev jag ner de symptom jag upplevt det senaste året och gav det till läkaren. Tydligen hade jag, i punkt efter punkt, exakt beskrivit utmattningssyndrom. Det var den 9 januari 2015. Min sista arbetsdag på väldigt, väldigt länge.

Livet blir inte alltid som en tänkt sig. Jag tänker inte gå all spiritual on you och säga att allt har en mening, men orka bli bitter. Vad jag kan göra är att dela med mig av det jag lärt mig för att inte fler ska sjuka av arbete och ojämställdhet.

Vägen till att bli frisk är inte över än på långa vägar, men den resan får jag berätta mer om en annan gång. Tills dess, är du orolig att du själv eller någon annan stressar för mycket, läs mer på stressmottagningen.nu. Där finns bra tester att göra för att se om du/hen är i farozonen.

Och ni, skjut alltid upp till morgondagen, det ni inte behöver göra idag.

*  Panikattack är en helt normal psykisk process, som innebär att kroppen reagerar helt automatiskt på extremt hot eller rädsla. Det är t ex vad som sker om du så när klarar dig från att bli påkörd av en bil eller attackerad av en björn (den första är kanske lite mer vanligt förekommande, men vad vet jag). Du skakar, svettas, blir yr, illamående, känner tryck över bröstet etc. Inga konstigheter egentligen.

Problemet med panikattacker uppstår när kroppen beter sig som att stress är björnen.