Äsch ni är ju helt omöjliga. Vägrar att kommentera. Ni bara läser och läser och läser…

Nä men goddag kära läsare. Känns så fint att ni är här tillsammans med mig. Alltid kul att veta att en inte är ensam med tankar och funderingar inför det nya året.

Jag tror för övrigt att jag ska göra en topplista över vidriga saker som folk sagt eller skrivit under 2017.

I går fick jag en kommentar som direkt platsade på topp 3-listan. Jag har hört den förut i olika versioner:

“Jag tror att problemet i dag med hur människor behandlar varandra är hur dom blev uppfostrade som barn. Nu har vi facit på hur det gick när det i stort sett bara var mammorna som skötte den biten och vi pappor inte fick vara med.”

Den här korta meningen är så genial i all sin kvinnohatande logik. Den summerar liksom allt. Hur det är omöjligt för kvinnor att någonsin få upprättelse.

Vi är inte bara ansvariga för att män våldtar, slåss och skiter i omsorg av barnen.

Vi bär också hela skulden.

Genom att vara de som INTE våldtar och slåss utan istället vara hemma med barn och ta hand om våra gemensamma hem. Bädda en säng. Byta en blöja. Läsa en godnattsaga. Gå ner i arbetstid för att hinna med. Åka till jobbet och ta hand om gamla och sjuka.

Så bär vi också skulden för mäns beteenden. Vuxna mäns beteenden.

Det är inte vuxna män som bär ansvaret för sina egna beteenden.

Det är kvinnor som bär ansvaret. Allt är vårt fel.

Det har det varit sedan den dagen vi lurade stackars Adam att käka äpple.

Om vi inte hade klätt oss fel. Umgåtts med fel män. Valt fel partners. Befunnit oss på fel platser. Pratat för mycket med män på krogen. Sminkat oss för mycket. Gått ut ensamma. Provocerat. Och så vidare i alla evighet. [Så hade män ju aldrig behövt våldta oss så himla mycket. Döda oss i våra egna hem.] Istället hade de tagit på sig förklädet. Lagat mat och bakat bullar. Städat och fejat. Satt upp nya gardiner. Ringt och frågat gamla mamma hur hon mår. Pyntat granen med barnen.

Oj ursäkta. Men jag blir arg. Riktigt arg.

Och en till viktig sak. Jag tror INTE att det viktigaste är hur vi uppfostrar våra barn. De flesta av oss gör så gott vi kan. Vi älskar våra ungar. Vi försöker få dem att överleva och må bra. Men det är inte det som förändrar ett samhälle.

Det viktigaste om vi verkligen vill förändra är att KÄMPA för att förändra. Engagera sig. Vi behöver rannsaka våra egna beteenden, våra egna relationer, våra egna arbetsplatser, vårt eget samhälle. Vi kan inte sitta och vänta på att våra gulliga, små och oskyldiga barn ska lösa allt när de växer upp och blir vuxna.

Vi behöver jobba för förändring NU och lämna över något bättre till våra barn som sedan får ta stafettpinnen vidare och jobba för att lämna över något bättre till deras barn som sedan får ta över stafettpinnen och…

Det går inte att bli klar.

Vi måste göra jämställdhet, jämlikhet, demokrati, rättvisa hela tiden.