0 comment
Nu händer det!
Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken “Boken”
Livet pågår
Karlskoga, Linköping, Stockholm, Umeå, Lövånger och Mölndal – resan för att prata om jämställdhet, hållbarhet och den ojämställda stressen fortsätter.
Vardagens kamp, den så kallade fritiden. Det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva, utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.
Min ambition och mitt mål är att få så många som möjligt att förstå vinsterna med att omsätta det som är viktigt för oss människor i praktiken. I det stora och i det lilla. I ditt hem. På din arbetsplats. I din lokala förening. I din kommun. På din skola. Med dina vänner. I det offentliga rummet. I det privata rummet. I en butik nära dig. På dina barns förskola. Universitetet. Industrin. Hemtjänsten. Facebookgruppen. Lunchrummet. Styrelserummet. Omklädningsrummet.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Framöver väntar Örebro, Göteborg och Stockholm samt naturligtvis mellan resorna återhämtning, vila och stunder av stillhet i mitt vackra Stämningsgården. Ta hand om er och hör av er om ni också vill boka in en föreläsning i höst! //Sandra
Om bara kvinnor…
Häromdagen råkade jag höra ett gäng radiomänniskor prata om kvinnor och män i relationer. Tyvärr. Jag dog lite inombords av att höra hur resonemanget gick. Jag tror att temat var att göra saker för de andra i familjen och för den andre parten. Först sa en person (obs! Inte citat utan ur minnet!):
“Det värsta som finns är kvinnor som gjort och skött om allt och sedan 30 år senare tar på sig offerkoftan. ”
Alla de andra bara:
“Haha jaaa verkligen det är ju kvinnors eget fel om de skött allt. Kom inte och lek martyr om du skämt bort din partner. Dessutom måste kvinnor uppfostra sina söner bättre och inte skämma bort dem.”
En tredje person: “Jag måste bara få säga det här. Män och barn skämmer ju inte direkt bort sig själva.”
Och alla bara: “JAAAA men exakt!! Om bara kvinnor kunde sluta skämma bort…”
Någonstans här sprängdes ett blodkärl i min hjärna. Jag körde av vägen och frontalkrockade med en stor gran. Sedan låg jag där döende och ingen brydde sig…
För vi hade äntligen infört det fulländade och TOTALT manliga samhället.
Där att ta hand om andra och bry sig om andras välmående, även fast det kan kännas lite jobbigt för en själv betyder att “skämma bort”= DÅLIGT. PATETISKT. VIDRIGT.
Det var ju synd. Riktigt synd.
Det är ALLTID kvinnors fel på det ena eller andra sättet. Visst är det märkligt?
Kvinnors eget fel om de skött om allt borde ju rimligtvis talas om som:
“Vad är det för fel på männen som inte tar sitt ansvar?”
För mig är det helt obegripligt och respektlöst hur vuxna människor kan prata på det här sättet om de kvinnor som tagit hand om er när ni var små. Som burit er. Som gett er omvårdnad och omsorg under alla år trots att ni var drägglande, skrikande asjobbiga bebisar och barn. Som lagat mat och städat. Som ordnat jul, födelsedagar och trygghet. Som burit er och det här samhället på sina axlar. Och som tack blir de inte bara fattiga pga samhället betalar inte för det här jobbet som NÅGON måste göra. (Dvs. Om vi vill fortsätta ha hem som går att bo i och om vi vill fortsätta sätta barn till den här SKITVÄRLDEN.) Men som sagt var, inte bara fattigdom som tack, utan också skammade och förlöjligande om de känner en viss bitterhet och ilska över att inse att det är på exakt det sättet. Att det inte går att vinna. Att det aldrig har gått. För det osynliggjorda och obetalda jobbet som är förutsättningen för vårt samhälle pratas om som att SKÄMMA BORT _män och barn_.
Alltså just den meningen också. Det är anledningen till att jag inte klarar av när folk kallar män för jättebebisar och dylikt. Jag fattar såklart varför det görs, men det är superproblematiskt att prata om män som barn. Vill ni veta varför?
Jo för om en man beskrivs på det sättet blir det också rimligt att prata som de gjorde i radion häromdagen. Dvs:
Frånta ansvaret från vuxna fullt kapabla män samt lägga ansvar och skuld på kvinnor. För mäns beteenden. Som handlar om makt, ojämställdhet och exploatering av personer som de säger sig älska.
Ni kanske känner igen exakt samma mönster från diskussioner om varför barn inte verkar vilja vända sig till sina pappa när de är ledsna… (Kvinnors fel.)
Eller för den delen våldtäkter, där män implicit beskrivs som driftstyrda djur som inte kan ta ansvar om en kvinna är “sexigt klädd, full, flörtig, säger nej lite för tyst… ni vet. (Kvinnors fel.) Whatever. Så glad över samtyckeslagstiftningen.
Nästa person som säger “om bara kvinnor...” när det gäller dåliga grejer som män gör eller icke-gör.
Bara skärp er. Alltså seriöst. Jag menar det. Skärp er.
Premiär för ny podd! Systemfel.
Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg
Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!
Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂
Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.
Pssst… en liten hemlis…officiell premiär i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:
Den ojämställda stressen Feminism Föräldraskap Företagande och yrkesliv Livet Män och maskulinitet Psykologi Relationer Systemfelpodden
beteende Det kallas kärlek feminism föräldraledighet föräldraskap genus isärhållandets logik jämställd vardag jämställdhet känslor kärlek kön könsmaktsordning kvinnor makt mammor män normer pappor podcast politik psykologi relationer romantik Sandra Lindström psykolog statistik stress våldtäktskultur
Disk vs byta däck på bilen.
I vår familj är jag ansvarig för att byta däck på bilen.
Jag har räknat ut att det tar mig MAX 1,5 timme per år. På riktigt.
- Köra bilen till verkstaden (ca. 5 minuter).
- Sitta och dricka kaffe i bil-väntrummet… vad heter det egentligen? (ca. 20 minuter).
- Köra tillbaka bilen. (ca. 5 minuter).
Totalt: 30 minuter á 2 ggr per år. = 1 timme per år.
Jag har då räknat bort tiden det tar att boka via nätet, bära däcken i och ur garaget. Kanske tillkommer ca. 30 minuter. Betalar ungefär 300 kr. inkl.moms för den här arbetsuppgiften.
Det här med att byta bildäck har alltså i hundratals år (ok jag överdriver men poängen ni vet!) använts av vissa som en fullt rimlig arbetsuppgift att jämföra med att tex plocka i och ur diskmaskinen.
I vår familj turas vi som TUR VAR om med att plocka i och ur diskmaskinen.
Jag har räknat ut att det tar oss ungefär 121 timmar per år. På riktigt.
Vi plockar i och ur MINST en gång per dag, när barnen är hemma och lediga kan det också bli två gånger per dag. Om vi räknar bort tiden det tar att plocka av från bordet till diskbänken, torka bord, biskdänkar, ställa in i kylskåpet, handdiska grytor, stekpannor m.m och sådant där som oftast faller på i- och -ur plockarens lott, så skulle jag säga att det tar 10 minuter att plocka i och 10 minuter att plocka ur.
Det blir 20 minuter per dag á 365 dagar per år. = 121 timmar per år.
OBS! KAN NI SNÄLLA KOMMA IHÅG DETTA NÄSTA GÅNG NÅGON VILL JÄMFÖRA S.K “KVINNO-SYSSLOR” MED S. K “MANS-SYSSLOR”.
Och kom ihåg det när folk säger att det är fint att inte hålla på och prata så himla mycket (ni vet det är ju sååååååååååååå oromantiskt) utan att det skönaste läget är när alla bara gör det som de är “bra på” eller det som faller sig “naturligt“.
Jag kan lova er en sak: När saker faller sig naturligt och känns sköna så blir de normativa, könade och jävligt ojämställda. Och det suger.
1 maj och revolutionen som vi alla väntar på.
En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.
Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.
Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.
Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.
Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.
Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna. Konsten. Musiken. Litteraturen.
De storslagna stunderna och de små stunderna.
Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?
Ni borde verkligen, verkligen skämmas.
I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018. Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.
Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.
Det är inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.
Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.
Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.
Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.
Till sist.
Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.
Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.
Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.
För att förstå och förändra, måste vi våga se.
Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet “..men” efter:
Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)
Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:
“Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”
Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.
Liv och död. Städning och tvätt.
Mitt i alla de STORA frågorna om makt och maktmissbruk. Våldtäkter och sexuella övergrepp. Psykisk ohälsa och utmattning. Patriarkat och kapitalism. Hat och hot. Kärlek och kamp. Liv och död.
Så finns det en fråga som jag tycker glöms bort. Vardagens stora kamp.
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Läs orden igen.
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Det finns så många saker som män inte pratar om tydligen. Typ känslor. Men en till sak som män pratar på tok för lite om är:
Städning och tvätt. Tvätt och städning.
Jag vill höra er prata om det på detaljnivå:
Är DU en av de här männen som tror att “tvätta” innebär att på mindre än 30 sekunder slänga in saker i en maskin, fylla på lite pulver och trycka på en knapp?
Eftersom tvättande är en av de uppgifter som fortfarande verkar oerhört svårt att göra jämställt så tycker jag att vi behöver prata om det JOBBET. Kvinnor tvättar generellt sett oerhört mycket mer än män, framförallt under semestertider av någon sjuk jävla anledning. (Typ kan det vara så att män tänker SKÖNT att vara ledig? Nu är jag ledig. Här sitter jag och är helt ledig. SLUT. )
Alla människor som tvättar och som dessutom har en familj som inte bara består av typ en eller två VUXNA människor vet att det som är jobbigt och tar tid är att:
Sortera, vika, lägga på rätt ställe. Gärna ganska omgående efter att tvätten är torr. Så att alla kan hitta sina egna, rena kläder på morgonen när de ska till skola & förskola, träningar etc.
Eller är du en av dem som tycker att det är praktiskt att blanda hela familjens kläder i en GIGANTISK osorterad hög och så att barn och vuxna fritt kan gå och plocka saker ur den gigantiska högen? Efter ett tag börjar dessutom ofta två stora högar blandas så att ingen vet 1. Vad som är rent. 2: Vad som är smutsigt.
Efter det börjar de två stora högarna av tvätt föröka sig. Kul:
Som en äkta heteronormativ kärlekshistoria får de små gulliga barnhögar som sprider sig runt i huset. I sovrummen, på badrumsgolvet, i sängar, i gympapåsar där de är lite blöta och mögliga.
Sjukt praktiskt sätt att organisera tvätten.
Tycker DU att städning innebär att pliktskyldigt dra dammsugaren ett varv runt huset? Utan att fatta att städningen grundläggande ABC (som vi alla fick lära oss på hemkunskapen?) att det är oerhört praktiskt att först 1. Plocka undan allting som ligger på golv, stolar, bord, i trappor.
Är DU en av dem som tror att ett hem sköts utan att någon lägger tid på det? Att det finns en vuxen motsvarighet av barnens tandfé som kommer på natten och organiserar, planerar och genomför hela skiten? Eller att kärleken löser allt? En sak med den där så kallade romantiska förklaringsmodellen är att den verkar vara oerhört enkelriktad. I princip så kan vi byta ut ordet kärlek mot kvinna. Kvinnor.
Kvinnor löser allt.
Och det sker gratis men ändå inte gratis. Det kostar tid, energi och kraft.
Jag måste erkänna att jag inte orkar. Vårt hem är ganska rejält stökigt och skitigt. Det är ganska irriterande och stundtals ledsamt. Men alternativet är att frigöra mer tid till städning.
Till exempel lägga ner bloggen. Använda alla de timmarna som det tar mig att skriva till att städa istället?
Jag vill påminna om att det INTE är ett alternativ att dra ner på tid för sömn, återhämtning och vila.
Att betala priset för en utmattning kan aldrig någonsin vara värt det.
Ok till slutpoängen. Allt män inte pratar om. Känslor, sex och vänskap. Machokultur.
Jag tycker att det är skitfint att ni snackar om de här grejerna, men om jag ska vara HELT ärlig (och det ska jag ju vara) så irriterar jag mig också lite på att ni ska uppmuntras och få applåder för att ni ska prata om de här sakerna. De stora frågorna. Jag kan dessutom se att även 70-talsmännen diskuterade exakt samma saker. Känslor, rädslor och ALLA säger att de inte känt sig bekväma i machorollen under uppväxten. Helt ärligt, killarna som älskade machorollen under uppväxten är nog inte så himla många. Måste vi uppfinna det hjulet igen?
Den dagen jag har tid, ork och energi att sitta och filosofera om de här sakerna istället för att begravas under ett ton av tvätt. Då har vi kommit långt.
Och jag tror att väldigt många kvinnor känner detsamma.
De ska inte le när det finns skäl att gråta
“Jag ser på hans lilla rygg. Jag kramar hans mjuka kinder. Han är en liten människa, bara två år gammal. Hans skratt porlar som en vårbäck när vi kittlar honom på magen. Han busar och hoppar i sängen med sina storasystrar. Han har lärt sig att göra kullerbyttor nu. Han hoppas fortfarande att vi ska gå och mata kaninerna hos grannen som vi gjort under sommaren. Han hittar pärlor som han gömmer för sina systrar. Han leker med sina små kompisar på förskolan. Vi läser för honom på kvällen, han orkar lyssna på sina två favoritböcker som han nästan kan utantill. Sen hoppar han ner och vill släcka lampan själv. Hans ögon tittar allvarligt på mig ibland, han lägger sina knubbiga händer på mina kinder och jag ser att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Mitt barn. Min son.”
Det är snart 4 år sedan jag skrev de där raderna. Mitt yngsta barn som skrattar när han tittar sig i spegeln. Utklädd till en grottmänniska. Fortfarande är han en liten människa men nu en busig sexåring. Han är klok, snäll och omtänksam. Han är familjens medlare och tar alltid en av sina storasystrar i försvar när han tycker att vi föräldrar är för stränga.
Allt det jag kämpar för i nuet handlar om att jag vill kunna lämna över något bättre till mina barn. Och inte bara till mina barn, utan till nästan generation barn. De är värda det.
Jag har jobbat väldigt mycket senaste veckorna. Det gör mig inte gott. Men det som blir extra tydligt när jag är ute och hör HUR folk pratar är att vårt samhälle är så jäkla skevt. Det är uppbyggt på en ohelig allians av kapitalism och patriarkat. Alla ska vara sitt eget varumärke AB. Se till att räta på ryggen och ha ett fast handslag. Lär dig tala tydligt och höja rösten, annars får du skylla dig själv om du inte anses anställningsbar.
Var aldrig ångestfylld, utmattad, arg eller ledsen- det är dåligt för affärerna. Det är inte säljande att prata om allvarliga saker. Folk vill skratta en liten stund: Åt hur korkad karln därhemma är som inte kan sortera tvätten eller hålla koll på födelsedagar. Och alla vet ju att KVINNOR ÄLSKAR att SHOPPA. Tihiii… så roligt (obs! ironi) att prata om män som emotionellt störda jättebebisar. När folk pratar om att feminister “hatar män” så får jag INTE ihop det där.
Att ha en orubblig tro på att män på samma sätt som alla andra människor kan vara ansvarstagande, snälla och kloka då definieras det som manshat. Jag vägrar godta synen på män som emotionellt störda jättebebisar. Jag har haft tillräckligt många kloka människor av alla kön runt om mig under livet för att fortsätta tro att förändring är möjligt. För oss alla.
Jag har mött så MÅNGA kvinnor senaste tiden som oroar sig enormt över att män kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Jag har mött NOLL män som oroar sig enormt över om kvinnor kan bli ledsna, provocerade eller gud förbjude arga om vi pratar om hur det faktiskt ser ut i dagens samhälle.
Kan ni snälla bara förstå hur mycket det säger om dynamiken i vårt samhälle. Kvinnor tassar runt på tå och är på RIKTIGT rädda för hur män ska reagera på att få höra sanningen. Det här går igen i allt från att aldrig ifrågasätta när en man (halleluja!) bestämt sig för att “hjälpa till” med något i det gemensamma hemmet eller med barnen. För då kan han bli sur och välja att skita i att “hjälpa till.”
Hur många gånger har jag inte fått kommentarer från män som på riktigt säger:
“När du säger att män våldtar tappar jag lusten att hjälpa till. Om du vill få mig att vara en del av kampen måste du niga, tala vänligt och slicka mina fötter, annars är det DITT fel att jag röstar på SD i nästa val. Eftersom det värsta som kan hända en man är att en kvinna gör honom ledsen. Då kan han vilja slå, döda, våldta. Typiskt kvinnor att hålla på och provocera oss män till sådant beteende.” (Ssssshhh Sandra…Ssshhh vi blir rädda. Du gör oss rädda och oroliga. Du bryter det tysta kontraktet om hur vi får prata.)
Jag har fått höra att det är provocerande att jag pratar om jämställdhet. Ni vet det där galna påståendet att alla oavsett kön ska ha samma: 1. Möjligheter 2. Rättigheter 3. Skyldigheter.
ENORMT PROVOCERANDE OCH SKRÄMMANDE. Eller hur?
Jag själv tycker kanske att det är liiite mer provocerande och skrämmande att en kvinna blir dödad av en manlig partner ungefär var tredje vecka i det här samhället. (Men det säljer inte att snacka om sånt Sandra. Du måste tänka positivt. Om du tänker bara tänker lite mer positivt så är de här kvinnorna inte lika döda längre.. eller…)
Det är bullshit mina vänner. Vi behöver förstå och acceptera hela vårt register av känslor: Glädje. Sorg. Ilska. Rädsla. Skam. Intresse. Avsky. Ingenting blir bättre av att dra på sig ett leende och låtsas som att allt är frid och fröjd. Det är både fegt och provocerande naivt.
När jag tänker på mina barn känner jag mig så förtvivlad, arg och upprörd över att vi lever i ett samhälle där vilket kön vi föds med avgör vår framtid och vårt liv. Våra relationer. Vår förmåga att känna närhet, värme och samhörighet. Vi kan inte låta det här fortgå. Vi måste våga bryta med det här destruktiva, ofattbara sättet att se på kön.
När barn gör beteenden som inte är ok. När de bryter mot spelregler så måste de få veta det. Hur ska de annars kunna lära sig?
Att förklara och bortförklara oacceptabla beteenden såhär:
”Pojkarna kanske är kära.” ”Ni måste säga åt dem själva.” eller ”Boys will be boys.”
Då är det är att aktivt kämpa för att behålla status quo.
För då blir pojkarna också offer. För strukturer, för vuxna som inte ser vårt ojämställda samhälle som ett problem. För vuxna som stoppar huvudet i sanden och tycker att allt är bra som det är. Som tycker att allt som har med flickor att göra är fjolligt och som tycker det är viktigt att pojkar lär sig att vara män:
“Män som inte kan prata, som inte visar känslor. Som våldtar, som slår och som tar livet av sig. Som känner sig ensamma men aldrig lärt sig att vårda relationer.”
Jag kommer aldrig att ge upp.
Mina barn oavsett kön ska få växa upp i ett samhälle som för varje dag närmar sig målet.
Jämställdhet. Jämlikhet. Kärlek som inte har gränser. Mina barns liv och framtid ska inte få avgöras på grund av deras kön.
Mina barn ska inte uppfostras till att acceptera vad som helst:
De ska inte le när det finns skäl att gråta.
De ska inte säga att det bara är att bita ihop och kämpa vidare när de behöver vila.
De ska inte sopa under mattan när det behövs någon som vågar säga ifrån.
De ska inte behöva låtsas vara starka när de känner sig sköra.
De ska veta att de är värda att älskas, inte för att de levererar, presterar, springer fortare utan för deras blotta existens.
Vårt samhälle springer fortare hela tiden och människor tuggas sönder. Slits sönder. Dör. Väljer att dö. Det är inte rimligt.
Vi måste sätta stopp nu. Vi måste få fler att förstå. Det här går inte. Det här GÅR INTE längre.
Känner du igen dig?
Här är en berättelse om kvinnor och män som lever tillsammans (i kärlek) år 2018.
Kvinna: “Vet inte vart jag ska börja. Den där känslan av att man är mamma till sin partner.”
VARDAGSKAMPEN.
Idag är det barnens pappa som lämnar på förskolan.
Man: “Oj vart är vantarna, mössorna, snuttefilten, väskan bäst att jag sms:ar och frågar den allvetande projektledaren istället för att lösa problemet själv.”
Kvinna: “Det är inte ok att du stör mig på jobbet med den typen av frågor.”
Man: “Varför är du alltid så himla självisk och ohjälpsam?”
Man: “Jag har hämtat barnen två dagar den här veckan.”
Kvinna: “Ok, men vem hämtar barnen alla andra dagar?”
Man: “Du ser inte det jag gör. Bara det jag INTE gör.”
Man: ”Har du sett min snusdosa? Har du sett skruvdragaren? Har du tvättat några kallingar? Har du sett den där räkningen? Har du sett tv-dosan? Vad har barnen för personnummer?”
Kvinna: “Jag orkar inte heller hålla reda på alla de där sakerna. Det stör mig att du glider fram i en egen gräddfil och aldrig behöver stå till svars för att du bara lyckas uppnå en ansvarsnivå som motsvarar en tolvårings.”
Man: “Varför klagar du alltid på mig? Jag klagar ju aldrig på dig. Du får mig att känna mig dum och korkad.”
Kvinna: “Det går ju inte att bemöta en vuxen som ett barn, det blir ju väldigt konstigt. Tycker inte du det också?”
Man: [Tystnad.]
ATT LÄGGA BARNEN ELLER VÄNTA PÅ ATT NÅGON ANNAN GÖR DET?
Kvinna: “Just nu stör jag mig mest på att det alltid är jag som får driva på att få barnen i säng i vettig tid. Det har _aldrig_ hänt att han tittat på klockan och börjat initiera någon form av läggningsprocedur på eget bevåg. Han lyckas ju få dem i säng när jag inte är hemma,oklart när dock, men så fort jag är hemma eller ska komma hem före typ nio, optimala är om barnen sover vid åtta, så är hans egen agens i frågan som bortblåst.”
Man: “Jag har annat viktigt att tänka på.”
Kvinna: “Vi måste ta tag i nattningen för sonen klarar inte dagarna i skolan annars.”
Man: ”Absolut, inte senare än 19.30.”
En stund senare.
Man: ”Ahh oj är klockan 20.30 redan?”
Barnet: “Jag är jättetrött pappa. Vill sova nu.”
Kvinna: “Vi har pratat om läggtider för barnen, många gånger. Vi är överens om att det är kl.20 som gäller på vardagar. I kväll är det hans tur att lägga. Klockan är 20.45 barnen är fortfarande uppe, har inte fått en chans att varva ner. Han sitter framför datorn.”
Kvinna: “Men alltså du hade ju lovat att lägga barnen i tid för att de är så trötta på morgonen. Vi var överens om kl.20 på vardagar?
Man: “Var vi? Det minns jag inte.”
Kvinna: “Men kom igen nu. Vi hade den överenskommelsen!”
Man: “Men SPELAR DET VERKLIGEN SÅ HIMLA STOR ROLL??”
Kvinna: “Ja.”
Man: “Det här har ingen betydelse alls, det är DITT eviga tjatande som är problemet.”
Kvinna: “Det är jag och mitt tjat som är problemet. Inte att barnen är uppe kl. 20.45 på en vardag trots att du lovade att lägga dem i tid?”
Man: “Varför hatar du mig så himla mycket?
Några dagar senare. Klockan närmar sig läggdags för barnen.
Kvinna: “När ska barnen gå och lägga sig på vardagar?”
Man: “Jag vet inte. Men du kan ju be mig att lägga dem.”
Kvinna: “Nej det tänker jag inte göra. Men jag antar att du vill att jag ska ta ansvar för att göra det?
Man: “VARFÖR ska du alltid bråka?”
FÖRÄLDRASKAPET ÄR ETT DELAT ANSVAR ÄVEN PÅ FESTER OCH SOCIALA TILLSTÄLLNINGAR?
Kvinna: “Det som för tillfället stör mig mest är det faktum att han är så ledig och fri från ansvar då vi umgås med andra. Har inte koll på vad barnen gör, hör knappt om de står bredvid och skriker hans namn. Har ingen blick över vad som behöver göras för att få middagen att flyta, som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe.”
Man: “Min roll är att vara avslappnad och social.”
Kvinna: “Han har ingen känsla för vad som behöver göras för att få middagen att flyta, sådant som att duka fram, plocka undan, sätta på kaffe. Gör saker om jag ger order, men ENDAST då och endast efter flera tillsägelser.”
Man: “Men slappna av. Det är mycket roligare att vara den sociala på fester. En skön snubbe helt enkelt.”
Kvinna: “Vid högtider och sociala sammankomster är det jag som tar ansvar för barnet. Springer efter och ser till att hon inte tar kål på sig själv, ser till att barnet får mat, uppmärksammar barnet när hon gör något spexigt, reder ut bråk etc.”
Man: “Som sagt. Jag kopplar av och njuter av samvaron. Det är skönt.”
Kvinna: “Jag har inte barn själv men känner igen mig eftersom jag har sprungit efter barn på fest när mamman är typ på toan och pappan bryr sig inte alls.”
Man: ”Jag underhåller gästerna.”
ATT VARA DEN SOM KOMMER IHÅG.
Kvinna: “Barnet behöver nya vantar.” Dag 1.
Man: […]
Kvinna: “Barnet behöver nya vantar.” Dag 2.
Man: […]
Kvinna: “Barnet behöver nya vantar. Du jobbar precis vid affären där det går att köpa nya vantar. Kan du köpa nya vantar idag?” Dag 3.
Man: “Ok.”
Kvinna: “Vart är vantarna?” Dag 4.
Man: “Hoppsan jag glömde visst.”
Kvinna: “Jag har börjat fråga honom på samma sätt vart saker finns. Men det verkar omöjligt för honom att förmedla information om den typen av detaljer.”
Kvinna: Vart la du min glasögon när du städade?
Man: “Vet inte.”
Kvinna: “Köpte du laktosfri mjölk eller vanlig?”
Man: “Minns inte.”
Kvinna: “Vart ställde du bakpulvret efter att du packat upp?”
Man: “?”
Man: “Kan du fixa nåt system som gör att jag kommer ihåg att betala mina räkningar?”
Kvinna: “Vad tänker du göra till middag ikväll?”
Man: “VARFÖR ska du veta det?”
Kvinna: “Frågar inte nästa gång. Resultat: Strul och ingen tog ansvar.
Man: “Varför frågade du inte? Du kan ju inte ta för givet att jag ska göra saker?”
PASSIVITET SOM STRATEGI.
Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”
Kvinna: “Åh vad roligt! Kan du se till att boka in det på en lämplig tid? Alltså så att det passar med barnen och allt roddande. Ja men du vet!”
Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”
Kvinna: “Ja vad roligt! Har du inte kollat upp det än? För att kunna boka den bästa tiden gäller det ju att vara ute i god tid.”
Man: “Jag vill så gärna göra den där saken.”
Kvinna: WTF VARFÖR HAR DU INTE BOKAT?? VI PRATADE OM DET HÄR FÖR TVÅ VECKOR SEDAN???
Man: “Varför är du ALLTID så himla grinig och sur?? Jag skiter väl i att gör den där grejen då. På grund av dig.”
ATT VARA DEN SOM DRIVER FRÅGAN
Kvinna: “Känner även att något som pyr hos mig blir när jag har tagit ansvar för att bemöta,starta samtal, reda ut när vi har hamnat i konflikt och tänker sedan: “Vad bra att vi har luftat detta då ser vi båda vinsterna med att samtala.” Sedan är det som om att det inte har hänt nästa gång och en blir återigen familjens fredsmäklare samtidigt som en sitter i familjens jämställdhetsutskott. Den som, medans en kokar inombords, sansat ska ta snacket: “Såg ni nu vad som hände.. vad känner ni i när det blev så här… osv”. Det är problematiskt med att få den andra parten att intressera sig för jämställdhetsfrågor och också börja driva dem och det blir lätt att allt hamnar på kvinnan pga när vi har fostrats in i de rollerna och männen inte känner ojämställdheten för att de är inte de som far mest illa.”
Kvinna: “Så där står jag och försöker lära barnen att en faktiskt plockar upp strumporna efter sig, ställer sin tallrik i diskmaskinen, whatever men kan inte säga detsamma till mannen eftersom han borde ha fattat det redan och om jag säger till honom så behandlar jag honom som ett barn och då blir det väldigt dålig stämning. Det gick så långt att jag upptäckte att jag blev arg, frustrerad på barnen, inte bara för vad de inte gjort som de borde ha gjort. Utan även för vad han inte gjort som han borde ha gjort. Smärtsam insikt.
Kvinna: “Jag är inte tyst längre, utan är väldigt tydlig med vad som är ok och inte, även inför barnen, för jag orkar inte längre försvara en man som inte är intresserad av att leva upp till den ansvarsnivå en kan förvänta sig av en vuxen människa med hem och familj. ”
ATT VARA DEN SOM INTE ORKAR LÄNGRE…
Kvinna: Jag kämpar för att vår vardag ska fungera och flyta på för oss alla.
Man: Varför ska du hålla så himla hög nivå i hemmet? Du måste skärpa dig och slappna av istället.
Kvinna: Jag fattar inte hur vår vardag ska fungera om de här sakerna inte görs? Du vet: Städa, tvätta, diska, renbädda, ta hand om barnen, lägga barnen, klippa barnens naglar. Se till att barnen duschar & byter till rena underkläder. Komma ihåg att betala räkningar och köpa presenter, skriva julkort och packa gympapåsen kvällen innan. Och miljoner andra grejer.
Man: “Varför är du så tråkig?”
Kvinna: “Jag befinner mig på utmattningens brant.”
Man: “Varför vill du aldrig ligga nu för tiden?”
Kvinna: “Jag är så trött. Blotta tanken på allt som behöver göras och som jag ALLTID behöver vara den som tar ansvar för. Påminner om. Pratar om. Gör mig utmattad.”
Man: “Du får mig att känna mig äcklig. Ditt tjat förstör relationen.”
Kvinna: “Nu är jag sjukskriven på heltid. Utmattning.”
Man: “Du visar aldrig att du älskar mig.
Man: “Nu är jag otrogen. Nu porrsurfar jag hela nätterna. Nu dricker jag mycket alkohol. Nu spelar jag bort våra pengar. Nu drar jag mig undan och vägrar prata.”
Man: “Du var ju hursomhelst alltid så tråkig, tjatig och otacksam över allt jag gjorde.”
Man: “Nu har jag en ny kvinna. Hon verkar vara mycket bättre än dig.”
Tystnaden & smärtan
-24 grader.
Det är märkligt hur tyst allting blir när kylan tar över. Som att till och med ljuden fryser bort. I tystnaden blir knarret av skorna mot snön det enda som hörs. Den korta stunden som krävs för att ta av sig vantarna och dra fram kameran får konsekvenser som känns. Smärta.
Men den är övergående. Som tur är.
Inte som tystnaden som allt för länge har legat över vårt gemensamma samhälle.
Inte som smärtan över allt lidande som osynliggjorts under så lång tid.
En av de saker som gör allra mest ont med vårt ojämställda samhälle är att män någonstans på vägen till vuxna människor sakta men säkert lär sig att objektifiera och dehumanisera kvinnor.
Hur de lär sig att tänka att vissa människor är en vara. Ett ting. Någonting som är till för att användas. Köpas. För deras höga nöjes skull. Länsstyrelsen i fyra län här i norra Sverige släppte en rapport om prostitution för några veckor sedan. Där kunde bland annat det här läsas:
“Den allra vanligaste åldern hos dessa personer var mellan 21 och 24 år. Siffrorna bekräftas av informanterna då de i sitt arbete främst haft kontakt med kvinnor i 20–25 års ålder.
Några som inte syns i siffrorna är utsatta barn och ungdomar. Informanterna berättar att de arbetat med fall där den utsatta misstänks vara under 18 år och att det vid era tillfällen nns misstanke om att kvinnorna i annonser/ profiler har lägre ålder än den angivna. Länsstyrelsens kartläggning från 2016 visar också på flera fall där ensamkommande flyktingbarn misstänks vara utsatta. Informanterna tar upp att efterfrågan är stor på så unga tjejer som möjligt, samtidigt som annonsörerna vet om att det är riskabelt att i annonser skriva ut en lägre ålder än 18 år då polisen är extra uppmärksamma på brott mot barn.” (Läs hela rapporten här.)
Kan ni _på riktigt_ ta in att det finns män som har vuxit upp och någonstans på vägen lärt sig att det är ok, inte bara att köpa andra människor, utan också lärt sig att sexualisera och tända på så unga tjejer som det bara är möjligt? Utan att reflektera över hur galet och misogynt det är?
Kan ni förstå att de här männen inte är några utomjordingar utan att de går omkring bland oss som helt vanliga kollegor, kompisar, pappor, bröder, pojkvänner, sambos och makar. Det går inte att se vilka de är. Och de är inga monster. Det är helt vanliga pojkar som vuxit upp till män och lärt sig att det är ok att plåga, förnedra, köpa, knulla, njuta av makten att få göra vad som helst med en annan människa för att det ska kännas skönt i snoppen en liten stund.
Den smärtan går inte över.
Den tystnaden behöver bli till en orkan av ljud som inte går att ignorera.
