Äh va fasen. Jag hade tänkt skriva något om motsatsen till objektifiering, alltså vänskap och medkänsla.

Empati och solidaritet.

Men så tuggade hunden sönder mina nya skor och jag blev för arg för att kunna tänka klart. (Inte på hunden såklart, bara inombords.)

Sedan tänkte jag att jag skulle skriva om det här med att män så lätt glömmer bort andras behov när deras egna behov kallar. (”Näe men alltså om jag skulle gå på toa nu i en halvtimme under det här kaoset. Skönt att läsa en tidning. Det verkar bara en bra prioritering. *Nöjd med sig själv.”)

Och då började jag osökt tänka på det här med män och att hålla kolla på många uppgifter och behov från andra SAMTIDIGT. (”Näe men nu sorterar jag strumplådan. Då går det ju inte samtidigt att tänka på att hunden ska ut och barnen behöver lunch. Åh vad jag är D U K T I G som sorterar strumplådan. *Nöjd med sig själv.”

Men jag orkade inte.

Jag skulle vilja läsa en massa litteratur och skriva. Timmar och dagar i sträck. Göra som män i alla tider gjort och komma hem till ett fantastiskt välordnat hem, lagad mat, välartade barn och en kärleksfull man. Göra ett omvänt 50-tal och bara få ägna mig åt viktiga, spännande och kreativa grejer. Leka lite med barnen och få beröm för vilken fantastisk varm och kärleksfull förälder jag är. (Hehe bitter? No I just love to complain ;))

Men all min tid, ork och tankekraft går åt till att hålla ihop det här livet som jag helt frivilligt valt.

Vad drömmer ni om att göra som ni känner att ni aldrig hinner/ orkar med/ prioriterar?