Kritik vs förakt. Vart går din gräns?
Trump är en korkad idiot.
Andra ord som beskriver honom. Galen, mentalt instabil, psykiskt sjuk, narcissist, psykopat, osmart, trög, dum som ett spån… äsch det tar liksom inte slut.
Den här bilden illustrerar hur dum han är. [Fan vad vi alla hatar folk som har svårt att fatta.]
Och han är dessutom fet.
”FASCIST TRUMP is a GIANT FAT SLOB”… osv i typ 70 nyanser av svartvitt. Ful och äcklig.
Han är alltså enligt folket (på nätet) inte bara en vidrig, efterbliven idiot utan har dessutom den dåliga smaken att vara FET.
[Visst borde 71-åriga presidenter se till att hålla sig normativt smala? Det har ju SÅÅÅ mycket att göra med den politik som förs. Och så ogillar väl alla feta människor? Dålig disciplin. Och han ska vara president??? Herregud.]
Tycker ni att det här är ok?
Jag kan inte släppa att jag inte tycker det.
Jag kan inte tycka att det leder till något gott att vi låter våra fördomar och olika former av internaliserat och externaliserat förakt. Avsky. Hat. Få fritt spelrum om en annan människa. Oavsett den personens status i samhället. Jag vet. Din korkade, feta granne kanske inte är president. Men är det ok att kalla din granne för korkad & fet? Är det så här vi vill att vinna? Är det så här vi vill att våra gemensamma spelregler ska se ut? Hade det varit skillnad om en svensk kvinnlig kommunalpolitiker (oavsett partitillhörighet) fått höra att hon var för korkad, fet & ful för sitt uppdrag? Det här föraktfulla pratandet/ skrivandet säger mer om oss och våra normer och mindre om Trump än vad vi tror. Oavsett om ni gillar det faktumet eller inte.
Jag tycker det är helt ok att hur hårt som helst kritisera den politik Trump för. De är ok att slå tillbaka mot sådant han säger och gör. Det är ok att vara arg, ledsen eller rädd över hur det är möjligt att _så många_ tänkte att den här mannen ”ska fixa till allt det som är fel”. Det är ok att känna det du känner. Men på samma sätt som jag kan tänka att jag egenmäktigt skulle slita ögonen ur den som gav sig på mina barn så är jag ändå emot dödsstraff.
Vårt gemensamma åtagande måste vara större och klokare än rasande och rädda individer.
Jag kan till och med i någon slags ”Gandhi //god-ton-anda” tycka att folk är i sin fulla rätt att tycka att den här mannen är kompetent nog att leda ett land. Att jag intellektuellt, känslomässigt och politiskt kryper ur skinnet av obehag över det faktumet. Det är liksom en annan grej.
Vad tycker ni om det här ohejdade (och påhejade) skammandet av en persons hälsa & kognitiva kapacitet och utseende? Vart går din gräns?
-11 Comments-
Jag tycker att det är helt rimligt att kommentera hans utseende NÄR det ställs sida vid sida med saker han sagt om kvinnors utseende. Då visar det på dubbelmoral och kass självinsikt. I alla andra avseenden har hans hälsa och utseende inte något med hans politik att göra, så det borde lämnas därhän. Det är ju inte så att det saknas uttalanden och uppförande att kommentera.
Ahh vet inte om jag fattar Susanna.
Tänker du då som svaret: ”Men DU då!” i en diskussion, alltså en klassisk härskarteknik 😉
Eller menar du mer såhär att om Trump sagt 1. ”Lisa är en ful kvinna.” Då rättfärdigar det att svara: 2. ”Men du är en ännu fulare man?”
Mitt mellanbarn fick förövrigt syn på bilden av Trump nu och skrek: ”Åhhhh så FUL han är, ond och hemsk. Han ser ut som en zombie.” Och jag svarade: ”Men jag tycker han ser ut som XX” (en fin person i vår närhet.). Hon bara tittade konstigt på mig och sa… ”Han ser ut som en ond halvdöd zombie..” Haha. Sorry för icke efterfrågad anekdot, tyckte bara att det blev så tydligt hur vuxna människor ofta resonerar på exakt samma nivå som nioåringar.
Haha, ja, kanske tänkte jag lite så. 🙂
Är man en rimlig person så är man försiktig med att kritisera andra människor, och att höja sig över andra. Trump gör ju båda ganska flitigt, och det lockar väl fram barnsliga sidor hos många, även mig.
På ett sätt kan jag tycka att memes som förlöjligar Trump – de är inte så farliga, de sparkar uppåt, de kanske kan få andra att inse hur dumma saker han säger, och lära sig något om double standards. Å andra sidan är det att säga att ändamålen helgar medlen, så även jag sitter ju på dubbelmoral här.
Men, med fokus på förlöjligande av Trumps utseende, så finns risken att man tappar fokus på det väsentliga, politiken, precis som du säger. Man förminskar honom till en ofarligare person, en löjlig figur, och det tror jag verkligen inte är bra.
Bra inlägg, det har fått mig att fundera vidare!
Jag känner spontant att jag hyser sådant förakt för den människans åsikter att jag inte behöver angripa hans utseende. Det finns tillräckligt mycket korkade, dumma, skrämmande, onyanserade, förfärande saker (and so on i evighet) som han säger och gör att varken bokstäver eller luft räcker till för att att jag dessutom ska orka kommentera hur han ser ut.
Å andra sidan så har väl du ovanligt kloka barn 😉
Ja det kanske är så ja. Tänkte inte på det haha 😉
Den ena sidan av mig tänker att det är ju så kvinnor ofta bedöms, även på den politiska arenan. Speciellt av män som inte delar kvinnans åsikt, det är bara att gå in på valfri sida som drar till sig anti-feminister. Att en man nu beskrivs på ett sätt som kvinnor har gjorts länge känns då inte så stort.
MEN det är inte ett sådant klimat jag vill ha, varken i politiken eller i verkliga livet. Jag gör mitt bästa för att inte diskutera icke-relevanta faktorer om både offentliga och andra (jobbkollegor, bekanta osv.). Jag lyckas inte alltid, men gör mitt bästa och säger till folk när det går för långt.
Ja men absolut är det så kvinnor bedöms, och jag vill förtydliga att jag INTE är orolig för herr Trumps känslor eller att jag tycker synd om honom. Men däremot så blir det ju svårt att hävda att det är ok att håna vissa människor för deras kroppsvikt, utseende m.m men inte andra.
Jag tycker att största problemet är att helt plötsligt så tycker vissa att fatshaming och objektifiering är ok och det är ju extremt tråkigt för alla som utsätts för det varje dag.
Ah! Den karln alltså. Jag blir inte klok på honom. De som har röstat fram Trump begriper jag mig heller inte på. Kan det vara så att vi är vana vid sedan Roosevelt, nä, långt före honom med. Att Amerikas presidenter har varit bra talare? (Jo,jag vet de har haft talskrivare) JFK t.e.x. citeras ibland.
Reagan vara ju känd för sina televisionsframträdanden.
Han gjorde intryck. Visst en gammal skådespelare,så scen vanan fanns.
Jimmy Carter den gamle jordnötsodlaren gjorde insatser i mellanöstern. Utan skapa krig. O.s.v
Men den här dollarmiljonären,fastighetsmagnaten, författaren (ja,jag har en bok av honom. *hur man blir rik* gammal bok)
Uttalar och beter sig som ingen annan för jordens mäktigaste land.
Det enda som han ännu inte gjort, till skillnad från föregående presidenter är att starta ett krig. Men det är väl bara en tidsfråga.
Säg att han var ledare för ett annat land. Jag är uppväxt med nyheter om Brestijnev (ursäkta stavningen) Mao, Idi Amin, militärjuntan i Grekland,Sydamerikas alla generaler och elände.
Skulle vi bli lika förfasade och förfärade då? Eller är det han sitter med (k)nappen,makten och härligheten.
Tänker här på mindre länder t.e.x. Nordkorea,Iran,Pakistan som också har kärnvapen och är minst lika farliga.
Jag vet inte. Mycket svammel. Inte tänkt färdigt.
Men mycket att fundera på.
Håller med J. Det är fruktansvärt på så många sätt 🙁
Jag tycker att det är ganska stor skillnad på att ta upp hans mentala status och eventuella psykiska sjukdom och på att ta upp hans utseende.
Min egen skräck för Trump handlar absolut inte bara om hans vedervärdiga politik, åsikter och värderingar utan faktiskt nästan minst lika mycket om hans uppenbara labilitet och ja, faktiskt rena galenskap. Att minst en tredjedel av republikanerna själva, inklusive många i maktens absoluta kärna på allvar var rädda för att han skulle bli president tycker jag säger ganska mycket.
Att en så uppenbart labil person hypotetiskt skulle kunna trycka på knappen när som helst fyller mig och säkert många andra med en bottenlös fasa.
Kan tillägga att jag känner på ungefär samma sätt när det gäller Rysslands Putin och Nordkoreas Kim…
Det är inte bara politiken, det är den där lysande uppenbara galenskapen även om den kanske tar sig lite andra former och uttryck än hos Trump.
Jag är otroligt tacksam att leva i ett land och en del av världen där det finns naturliga spärrar som hindrar klart labila personer från att komma till makten.
Hur otäcka tex Sverigedemokraterna och deras politik än är så är inte Jimmie Åkesson farligt galen på samma sätt. Däremot finns det säkert en hel del sådana personer lite längre ned i partiet.
Visst kan man diskutera gränsdragningen mellan friskt och sjukt, och visst är det så att tex NPF – diagnoser som ADD, ADHD och Asperger kan vara en tillgång och inte bara en börda i många sammanhang.
Men att världens mäktigaste ledare ska vara något sånär psykiskt stabila tycker jag inte alls är ett orimligt önskemål även om det nog förblir en önskedröm.
När det gäller hans yttre däremot så bidrar allt fokus på hans utseende till ytterligare normalisering av att recensera makthavares yttre och det är ingenting som gagnar någon på sikt, allra minst kvinnor.
Kan inte säga något annat än att jag håller med till 100%.