Min fru är jättefin hon hjälper till med både tvätt och städning
Värmen har kommit till Västerbotten. Så vi hänger på stränder och badar. Jag älskar´t.
Det är också många kvinnor som älskar sina män. De skriver till exempel såhär:
“Jag måste försvara min underbara man som gör att vi är lika i föräldrarollen”
Jag skulle önska att det någon gång i världshistorien var en massa män/pappor som skrev:
“Jag måste försvara min underbara fru som gör att vi är lika i föräldrarollen”
Eller som skrev:
“Men min fru är jättefin hon hjälper till asmycket där hemma med både tvätt och städning. Så fort jag ber om hjälp tar hon över barnen och går ut och leker med dem (så att jag kan storstäda huset!). Jag älskar min fru så mycket för det. Hon tog dessutom ut 6 månaders föräldraledighet, det tror jag var jättenyttigt för henne, då lärde hon sig att ta ansvar och se vad som behöver göras i hemmet och med barnen.”
Jag tror inte att det här kommer att hända under min livstid.
Men ni män därute får gärna motbevisa mig 😉
-12 Comments-
Åh vad jag önskar värmen hit till Falun och Dalarna :).
Intressanta citat där 🙂
Hoppas solen kommer till er också Madde!
Hej Sandra,
jag är en ovan bloggläsare som har läst ett par av dina inlägg via vänners länkar på Facebook och har under en ganska lång tid tänkt fråga en grej. Detta inlägg gav mig ett utmärkt tillfälle. Det är läskigt och jag känner mig utelämnad varför jag vill välja att vara anonym i bloggen.
Jag är inte teoretiskt beläst i feminism, även om jag (såklart) anser att jag är feminist och helt ser det strukturella förtrycket. I stunder av självrannsakan, då jag kan förvånas över att jag inte är en mer engagerad och högljudd feminist, tänker jag att det nog kan bero på att jag kanske känner att det liksom inte “gäller mig”. Jag ska bara säga redan nu att det finns mycket skam i det här, för jag förstår hur illa mycket av det jag säger kan låta, men jag skulle väldigt gärna höra en åsikt från någon som tänkt på, och säkert läst om, dessa frågor betydligt mycket mer än jag. Jag ber också redan nu om ursäkt för att min kommentar kan bli alldeles för lång. [disclaimer]
Jag tänker att det du skriver ovan kunde min man, om han var en sådan som skrev på sociala medier, ha skrivit. Han använder just dom uttrycken och han är väldigt frustrerad över att jag inte “hjälper till”, samtidigt som det blir fel om jag gör det. Han påtalar också hur sjukt han tycker att det är att det är den typen av uttryck han använder. Min man jobbar 78 procent och jag jobbar heltid, jag tjänar drygt dubbelt så mycket som honom och han har hand om i princip all handling, matplanering, matlagning, städning (förutom disken), och vi tar hand om barnen ungefär lika mycket. Med vårt första barn var jag föräldraledig i fem månader och han i ett år, men jag hade hoppats på att “kunna” (ja, jag hör) göra ungefär tvärtom nu. När vi diskuterar problem i relationen (bråkar) pratar jag alltid om hur vi (as in jag, som det ofta blir när man bråkar) ska kunna ge varandra mer kärlek, sex, ha kul ihop etc, och han pratar om nattningsrutiner, smulor under bordet och knivar på diskbänken. Jag har under hela äktenskapet också haft det ekonomiska “ansvaret” med räkningar etc – även om vi jobbar på större samhörighet i det nu. (Det är såklart helt omöjligt att ge en rättvisande bild av ett helt äktenskap i så här korta (eh) ordalag, och på vissa plan är han väldigt mycket snubbe (varför säger jag ens så?) – snus, öl, arbetsilsk, tystlåten). Men kan det vara så att jag har anammat mansrollen och i egenskap av den förtrycker honom på hemmaplan? Kan det vara ekonomiskt etc. betingat? Det ska sägas att på vissa plan är vi könsnormativa, as in att han kör bilen om familjen ska någonstans, klagar på att jag inte kan köra (såklart fel), är den som gör praktiska grejer hemma (också) och på huset, och jag sköter trädgården. Vi har inte helt gemenskap ekonomi, utan vi betalar procentuellt av våra respektive inkomster till familjekonton. Säg som ett räkneexempel att han har ut 10 000 kr och jag 30 000 kr, så betalar jag kanske 20 000 kr och han 3 300 kr till familjekontona. Han har alltid varit nöjd med det men det innebär ju ändå att jag har kvar mer pengar varje månad än honom. Blir inkomsterna högre blir ju skillnaden större – och däri ligger nog en problematik. Och även om ekonomin är helt gemensam, kan en frigöra sig helt från vad en drar in till boet? En borde sträva efter det tänker jag.
Som bakgrund till min misstanke om att jag som kvinna är del av patriarkatet och min fråga till dig om det ens är möjligt enligt dig har jag alltid “tagit för mig mycket” (märkligt uttryck) och är utrustad med ett starkt självförtroende. Min pappa skällde ut min lågstadielärare när hon vid ett kvartsamtal kritiserade mig för att vara “obstinat”, “ifrågasättande” och “ta väldigt mycket plats” och frågade om hon någonsin skulle kritisera en liten grabb på det sättet.
Utseendemässigt har jag alltid klätt mig utpräglat kvinnligt och skakat av mig och gärna starkt konfronterat fördomar om rosa etc. (Rosa, den farliga färgen, Fanny Ambjörnsson). Om man föraktar attribut som klassiskt ses som kvinnliga så är det som att förakta kvinnligheten, har jag sagt.
Vad gäller feminismen har jag alltid omfamnat och älskat den, men aldrig brunnit så starkt. Kan det bero på att jag har blivit en del av patriarkatet som en omedveten framgångsmanöver?
På vissa sätt blir jag såklart också utsatt, mansplaining etc – men jag brukar vara snabb på att pinpointa den och vad fan vet jag, kanske använder jag mig av den själv. Vad beror på kön och vad beror på hur vi värderar olika egenskaper, vad vi gör, vad vi tjänar etc?
Hej!
Vad härligt att du tog dig tiden att formulera de här funderingarna, jag tycker om kommentarer, även långa 🙂
Jag ska försöka svara på din fråga så gott jag kan. Så här är det, feminism och strukturer som jag skriver väldigt mycket om handlar i grunden om gruppnivå, inte individnivå. Det vi kallar för strukturer, strukturellt förtryck eller strukturell diskriminering handlar alltid om statistik. Och statistik är (som du säkert vet) kvantifierade generaliseringar på populationsnivå. Det betyder alltså också krasst sett att självklart finns det individer som inte känner igen sig, eller stämmer in på det här (män är generellt sett längre än kvinnor, men vissa män är ju kanske 1.65 och vissa kvinnor är 1.80. Just de individerna känner nog inte att statistiken handlar om dem och deras liv som ett exempel). På exakt samma sätt fungerar det med normativa antaganden om kön, relationer, jämställdhet etc. Så det första vi kanske behöver förstå är att du och din man är oerhört ovanliga (statistiskt sett i det här landet!). Att kvinnan i familjen tjänar mer, tar mindre föräldraledighet, jobbar heltid och har en manlig partner som jobbar deltid är helt enkelt inte så vanligt. Det är en sak, jag tycker att statistik i vissa fall har en absolut relevans, men som förklaringsmodell räcker inte mätandet i sig särskilt långt. Som till exempel frågan varför är ni är en statistisk minoritet? (biologi, uppväxt, gener, hormoner, arv, miljö etc du kan få många olika svar beroende på vem du frågar, frågar du mig så svarar jag ojämställda strukturer!)
Det andra är ju det som jag egentligen är mest intresserad och påläst inom, alltså makt, språk och psykologi (beteenden). För det händer saker med oss människor när vi försöker förstå och tolka vår omgivning. Om jag nu inte ska skriva en roman till svar får jag försöka beskriva något oerhört komplext på ett förenklat sätt. Jag tänker på er, det gör något med dig och det gör något med din sambo när ni lever icke-normativt. Du tänker på och frågar om det är så att du utövar ett patriarkalt förtryck mot din man, genom att han tar huvudansvaret för vissa typiskt “kvinnligt” kodade sysslor. Jag tänker spontant ändå att vi provar att vända på er relation, tänk dig att han hade tagit ut fem månader och du ett år. Han hade jobbat heltid och du 78%. Han hade tjänat mer pengar och gjort karriär. Han hade delat föräldraansvaret med dig. Jag tror ärligt talat att vi då hade pratat om din man som värsta superfarsan. Liksom både karriär och ÄNDÅ vara föräldraledig 5 månader! Och umgås med barnen typ hälften av tiden.
Det här är viktigt när det gäller strukturer, diskurser och ojämställdhet. Att göra samma saker kommer att tolkas och förstås på olika sätt beroende på till exempel vilket kön vi antas tillhöra. Att din lärare tolkade dig på ett sätt hade antagligen väldigt mycket att göra med att du var tjej, precis som du redan är inne på. Och nej som patriarkalt förtryck definieras så kan du inte förtrycka din man på det sättet. För det gör män, i egenskap av att vara just män mot kvinnor i deras egenskap av kvinnor. Det finns ju också andra förtryckande strukturer, jag tänker till exempel på det här med pengar som är en oerhört konkret maktfaktor, både på samhällsnivå men även i relationer. Det är klart att det i vissa fall blir en oerhörd maktfaktor, om en person i förhållandet tjänar mer och har en stark yrkesidentitet, och den andra tjänar mindre, kanske knappt har ett socialt nätverk utanför familjen, tar hand om barnen etc så kan det leda till både ett känslomässigt och materiellt beroende.
Åh jag känner att det inte går att ge ett komplett svar på din fråga, jag har helt enkelt inte möjlighet att skriva mer, men det finns så mycket mer att säga. Du får fortsätta läsa min blogg, jag berör de här frågorna lite nu och då. Och jag brukar också alltid säga att när det gäller relationer så är det viktiga att både parter trivs och upplever förhållandet som rättvist. Det behöver absolut inte betyda millimeterrättvisa, men det kräver en gemensam grund. Om en part upplever problem så är det ett gemensamt problem, även om den andre tycker att allt är fine liksom.
Lycka till med allt, skriv gärna igen och om det är något specifikt du vill att jag utvecklar så ska jag försöka göra det, mvh//Sandra,
Tack snälla Sandra för att du tog dig tiden att svara mig! Jag tycker att svaret var väldigt bra och det fick mig dessutom att känna mig mindre skamsen. Jag kommer att försöka mig på att “prenumerera” på din blog som jag har förstått att man kan göra. (Jag låter som 140 år gammal vilket jag faktiskt inte är, bara aldrig läst någon blog). Tack igen. Och knowing me kommer jag säkert att fråga och kommentera vidare.
Hej Anonym, jag har inga kloka svar att ge på dina funderingar, det som fångade mitt intresse mest med din kommentar var hur ni löste ekonomin. Jag har absolut inte med det att göra, men för mig känns det som att ett schystare och mer jämlikt system hade varit att se till att båda hade lika mycket kvar efter att alla räkningar och utgifter var betalda – dvs. att båda kunde unna sig en lika rik fritid/sparande/whatever ni gör med pengarna som är era egna.
Önskan vore väl att det är jämställt, dvs att inga insatser måste försvaras…
Visst, men blir det inte intetsägande? Vad fan är HELT jämställt liksom? Jag försöker belysa problematiken (som säkert är självklar) med en motsats till en jämställd vardag i form av det exempel som Sandra gav oss genom att byta ut könen i vardagliga kommentarer (även om “mitt” fall inte skulle vara motsatsen i vart fall en hypotetisk motsats) och ställa frågan om motsatsen ens KAN existera (idag) pga det strukturella förtrycket?
Måste HELT jämställt rutas in i att båda gör lika mycket av allt? Den här frågan måste ha ställts tusen gånger och säkert mest av kränkta vita män. Men på riktigt, hur är det klokt att definiera HELT jämställt om man inte faller inom ramen för hur det “brukar” se ut. Är det att alla är delaktiga i allt i form av att en tar exakt lika stort ansvar för exakt samma frågor i hemmet. Det känns mest bara struligt och tidsineffektivt. Delat ansvar är ju så jädra mycket större. Att exempelvis ta ansvar för ekonomin är ju fan skitstressigt, med huslån och bilar och pensioner och försäkringar och fan och hans moster. Att vara “familjens projektledare” och den som har koll på alla barnens aktiviteter, dagisjävlafrukter, varenda läkarbesök för hela familjen (dentists included) och släktingars födelsedagar likaså. Säg att jag tar all den typen av administrativt arbete men inte lyfter ett finger i hemmet (städ, mat, tvätt etc) – vad är det? Förtryckande eller okej? (Retorisk fråga, jag söker liksom inget facit utan är på riktigt rätt lost. Ungefär som när jag tänkte på att universum var oändligt när jag var barn. Svindlande och svårt.
Bara för att förtydliga till anonym, svar till kommentarer hamnar lite snett under din kommentar. Se mitt svar till dig, Svens kommentar är fristående och inte kopplat till din just din kommentar, kan vara bra att veta tänkte jag, blir så lätt missförstånd annars 🙂
Visst är det så Sven!
Jag tänker att scenariot där rollerna är “omvända” och mannen gör allt eller nästan allt hushållsarbete samtidigt som han yrkesarbetar varje dag visserligen kan ses som oproblematiskt ur ett feministiskt och jämställdhetspolitiskt perspektiv – eftersom överkompensation är en feministisk strategi – men ändå vara problematiskt för förhållandet i sig.
Jag har också den ovanliga erfarenheten av samlevnad med en man som står för i stort sett all (90 % ungefär) handling, matplanering, matlagning och disk.
Jag kan relatera till ” Anonyms” önskan om mer sex, romantik och “kul ihop”.
Tycker dock inte att det är särskilt konstigt att någon som oavsett kön dagligen utför alla de där sysslorna själv i en barnfamilj prioriterar vila och sömn hellre än att ligga. Eller framför att ta ett glas vin med sin partner samtidigt som en ser en film på TV. Eller framför att bara sitta och dricka the i köket och prata om vad en hört på nyheterna .
Det är bland annat sådant jag tänker på när jag skriver att jag tror att en allt för ojämställd arbetsfördelning “åt andra hållet” kan vara dålig för förhållandet i sig även om den inte är ett problem just ur ett feministiskt perspektiv. En annan aspekt är att jag tror att risken att bli utbränd och gå in i väggen eller på andra sätt påverkas hälsomässigt på grund av kombinationen stressigt arbetsliv och hela vardagsansvaret hemma kan vara lika stor för män som för kvinnor.
Deltidsarbete KAN också vara en stressfaktor i sig då det i kanske främst tjänstemannayrken i privat sektor inpraktisera bara innebär att en gör 100% av jobbet på 75% av tiden till 75% av lönen. Något som såklart kan vara lika stressande för män som för kvinnor.
Jag vill egentligen inte uttala mig och sätta mig till doms om huruvida “Anonyms” relation är bra eller dålig , för det har inte jag mandat att avgöra.
Och jag tror absolut i grunden på överkompensation som feministisk strategi.
Det är mer så att eftersom jag känner igen mig en hel del i hennes beskrivning av sin relation ville jag dela med mig av mina egna erfarenheter och reflektioner av att leva en relation som i stora delar är ojämställd “åt andra hållet”
Det skulle förresten vara intressant med ett inlägg om hur en överkompenserar “lagom”!
[…] Skriver jag om alla kvinnor som försvarar och förklarar hur duktiga deras män är. Jag har till dagens datum aldrig mött en man som på samma sätt försvarat och förklarat hur fantastiska deras fruar/sambor/ kvinnor är. Tycker att ni alla kan tänka över det faktumet en liten stund. Läs ”Min fru är jättefin hon hjälper till med både tvätt och städning” […]