Kvinnors underordning är deras eget fel
Jag ser en hel del kommentarer och reaktioner av den här typen:
”Kan det inte vara så att kvinnor gärna tar på sig den här rollen också? Jag har många bekanta som suckar och stönar över att papporna ”latar” sig och mammorna måste göra allt själv. Fast det jag ser är martyrer som inte gärna vill lämna ifrån sig ansvaret och njuter av att göra allt själv.”
Retoriken är klassisk och återkommer ofta i diskussioner om ojämställdhet. Alltså att på olika sätt lyfta fram att kvinnor själva är skyldiga till sin underordning och om bara kvinnor agerade annorlunda så skulle vårt samhälle och män genast bli jämställda.
Det jag ser är att kvinnor som kämpar för att leva jämställt, som faktiskt påtalar gång på gång när ens partner gör invanda patriarkala beteenden får ta emot så mycket dubbelbestraffning. Dels sådant som i kommentaren ovan, där den som skriver inte ser frustrerade och trötta kvinnor som är sönderslitna av det här samhällets förväntningar, krav och normer. Den som skriver ser inte att rent logiskt sett borde det finnas åtminstone 50% pappor som suckade och stönade över lata mammor, om det inte fanns andra faktorer som påverkade. Den som skriver ser istället martyrer som NJUTER av att vara martyrer.
Kvinnor som påtalar orättvisor och vägrar att vara den normativt självuppoffrande får dessutom inte alltför sällan höra, av både sin partner och andra, att de är:
”Tjatiga, gnälliga, otrevliga, bittra, känslokalla, konstiga, surfittor, regeringen, kärringar, manipulativa, falska, stämningsförstörare” och så vidare i all oändlighet.
Ja det är klart, då kostar det ganska mycket energi att inte bara resa sig upp från filten och göra det själv.
Igen.
Så när jag också ser alla små snusförnuftiga kommentarer av den här typen:
”Och som med allt annat gäller det väl att vara tydlig med hur man vill ha det – både mamman och pappan. Människor har ju kommunikation som ett ypperligt verktyg för att komma överens om saker och ting”
Så tänker jag, jo självklart. Jag skriver under på att kommunikation är a och o i all mänsklig samvaro. Men den analysen, utan att se kontexten, är ändå så grund att vi slår ihjäl oss direkt om vi försöker dyka ner och förstå det svåra med att få jämställdhet att fungera i praktiken med enbart den förklaringsmodellen.
Jag pratar med och har mött så många kvinnor genom åren som mår så fruktansvärt dåligt. Som är utmattade, deprimerade och ångestfyllda. Som kämpar och gör allt för att räcka till. Som sköter barn, hem&hushåll. Som ser till att det finns ett varmt och välkomnade hem, som alltid ger det lilla extra i sina nära relationer.
Frågar, tröstar, lyssnar och ser andra.
Ger av kärlekskraft men dräneras på sin egen livsenergi.
Som försöker förstå varför de mår så dåligt, och till slut har anammat samhällets kvinnohatande diskurs:
”Det är ditt eget fel”.
Men vet ni vad, om vi slutar blunda för det skeva så ser vi att ingen människa är en ö. Att vara sin egen lyckas smed i ett kapitalistiskt, patriarkalt, heteronormativt och rasistiskt samhälle är ett skämt.
I helvete att kvinnors underordning är deras eget fel.
-2 Comments-
Åh, Sandra, du är så bra. Det är så sorgligt att så många har så svårt att se längre än näsan räcker. Jag tycker att jag för ofta ser attityden att det ju bara är för kvinnor att göra vad de vill, vi är ju redan jämställda och det är ditt eget fel om just du tycker att det skaver nånstans. Dessa människor kan inte begripa vad det är som hindrar en, och tycks aldrig ha stött på det du skriver så bra om; att det har en kostnad i form av ifrågasättanden på olika sätt. Vi är ju sociala varelser och det krävs så väldigt små gester för att vi ska förstå att vi gjort något som anses avvikande, det räcker med ett höjt ögonbryn i princip. Man måste vara rätt stark för att stå på sig i längden när man hela tiden blir ifrågasatt även om det är på subtila sätt (och än mer såklart om det är direkt verbala ifrågasättanden). Och tänk att normerna är så helt osynliga när man lever enligt dem och sällan möter någon som undrar varför man gör som man gör!
Kram på dig!
Men tack Helena! Ja och förutom subtila uttryck och direkta ifrågasättanden så hör vi ju också hur det pratas om andra kvinnor. Då tänker jag både på hatet och ifrågasättandet i det offentliga rummet, men även på sociala medier och hemma i våra egna vardagsrum. Maxida Märak skrev ju till exempel fantastiskt bra (http://www.politism.se/story/maxida-marak-manniskokannare-vet-inte-ett-skit/#post-41656) om hur våldsutsatta kvinnor blir socialt stigmatiserade, anklagade för att ljuga, överdriva och inte alltför sällan utfrysta. Det är liksom inte populärt att säga sanningen. Det är istället förknippat med en massa skam (och vi vet ju hur effektivt skam är för att tysta oss människor).
Kram på dig också <3