Att skämmas över att skämmas
Ni kanske har sett kampanjen i ert flöde. Den där som går ut på att alla som blivit utsatta för mäns destruktiva beteenden skriver det i sin FB-status.
Jag tycker att det är jättejobbigt. Och nej inte för att det kommer som en överraskning. Så många har blivit utsatta på ett eller annat sätt någon gång, eller fler gånger, under sin uppväxt, sina tonår eller i vuxen ålder. Jag har pratat med och plåstrat om människor som varit med om alla de här fruktansvärda sakerna som vi blir utsatta för. Jag har genom åren både i min yrkesroll och privat försökt hjälpa och stötta människor som fortfarande är mitt i allt det där hemska.
Det är faktiskt helt sjukt att det hela tiden pågår och att det aldrig tar slut.
Det är inte vår skam. Det är anledningen till att vi inte längre kan ha det såhär. Det är en av anledningarna till att jag skriver och kämpar för ett jämställt samhälle. Ett samhälle där alla kan få känna sig trygga. Vara trygga.
Men jag tycker ändå att det är jobbigt. Jag skäms dessutom nästan ännu mer över att jag inte tycker att det är så himla enkelt att bara liksom säga det. Herregud jag är psykolog, jag om någon borde väl kunna ”hantera” allt det där på ett moget sätt. Bara liksom säga det. Men jag blir rädd. Att någon ska fråga något om det eller vilja veta mer. Jag känner mig utsatt när jag tänker på att människor som jag inte vill ska veta något om mig helt plötsligt ska veta saker. Utan att egentligen veta något överhuvudtaget. Utan att förstå. Jag känner mig oroad och det blir ett otroligt kroppsligt obehag. Jag kan inte alls kontrollera det på medveten väg. Det spelar ingen roll hur många rationella och kloka tankar jag försöker framkalla. Trådar av ångest som kryper under huden. Det där trycket över bröstet. Klumpen i halsen. Åh det är så djupt obehagligt. Ni som vet ni vet. Det är så himla oskönt. Det är känslor som jag varken har lust eller tid att känna på just nu.
Så ville bara säga det till alla er andra. Det kanske finns fler som känner som jag.
Trots vetskapen om att det inte är vårt fel.
Inte är vår skam.
Att vi aldrig, aldrig är ensamma.
Så kan det vara svårt ändå.
#metoo
-10 Comments-
EXAKT så här känner jag också inför detta. Att skämmas för skammen, att det gör en till en sämre feminist fast ändå den där sårbarheten och det skeva i att den som har utsatts ska vara den som väljer att peka ut sig själv. Är inte det här egentligen den tydligaste illustrationen på hur de patriarkala strukturerna (ja, jag vet, fin genusvetenskapsord men det stämmer ju) internaliseras?
Åh, jag vill också. Nej, jag vill faktiskt inte. Men här kan jag: #metoo
Tack Lena <3
Jag kände samma när jag såg första inlägget från en vän. Jag orkade inte ta till mig det. Förträngde det. Vill inte blotta mig. Stå med skammen öppet.
Sen la min kusin upp samma inlägg. Vi ses väldigt sällan för vi bor i olika länder men när vi hörs och ses pratar ju vi om personliga privata saker. Men aldrig om detta. Då slog det mig att om hon väljer att blotta sig vill jag stötta henne med mer än att skicka ett hjärta. Hon har säkert också haft hjärtat i halsgropen innan hon postade så nu gjorde jag det också. För att stå upp för mig själv, stå upp för min kusin, min vän och alla andra som har blivit utsatta. Jag känner att så kan vi kväva skammen. Samtidigt förstår jag att detta var rätt för mig men behöver inte vara det för alla. Vi förtjänar kärlek och respekt i vilket fall. ❤️
PS Helst skulle jag bara skriva ut namnen på de som gjort detta mot mig. Jag har levt länge nog med skammen, nu är det egentligen deras tur. DS
Tack Sofia och jag håller med om att skammen någon gång borde placeras där den hör hemma. Det kanske händer under vår livstid.
Hoppas <3
Så himla bra skrivet. Precis så är det. I några sekunder vågade jag dela ditt inlägg på Facebook och skriva #MeToo.
Sen blev jag livrädd att mitt ex skulle se det och ta åt sig. Och samarbetet kring barnen skulle gå i stöpet. Så jag raderade det.
Åh men kära Anna, det är faktiskt helt ok att inte dela med sig också.
Tänker på dig och oss andra och allt det svåra med det svåra. Vi är många som har blivit trasiga av att växa upp och leva i det här samhället. Men en dag kommer vi att få rätt. En dag kommer vi få upprättelse. Vi ger aldrig upp hoppet om en bättre värld för oss alla.
Kram <3
För mig kändes det självklart att dela, för mig alltså, för min historia, samtidigt som jag har full förståelse för dem som inte vill dela. Jag har inga planer på att berätta vem, när och hur, eftersom det är en person som fortfarande finns i min relativa närhet. Jag hoppas på att han ska se det och kanske någonstans förstå att det faktiskt är honom jag syftar på, pekar på. För jag är arg över det han gjorde, i alla fall är jag arg nu, men jag gick så länge och la skulden på mig själv. För det han gjorde mot 14-åriga mig. Nu vet jag att skulden inte är min, så nu bär jag bara på ilskan i stället.
Jag hoppas också på det Helena! Alltså att han läser och skäms.
Jag har precis skrivit en krönika som kommer publiceras på fredag, där skriver jag om ilska som positiv drivkraft. Så jag gillar ilskan Helena, den är bra! Kram <3
Jag började på en lång kommentar. För det är så rätt det du skriver, skammen. Jag vill inte att folk ska veta, även om jag inte har utsatts för något grovt (vilket också leder till att andra eventuellt kommer att förminska det med att ”var det allt, det kunde ju varit värre”, ”hehe, jag hade tyckt det var gött om tjejer tafsade mer”)
Men också för att slutsatsen jag drog är att män är de som har gjort mig otrygg i det offentliga rummet och jag vet att det finns män i min närhet som skulle tänka ”inte alla män” även om de nödvändigtvis inte skulle säga det direkt till mig. Och så skulle jag bli skurken. För uppenbarligen är det ju lika hemskt att dras med i att en person tycker att män är ett problem som att vara rädd för övergrepp.
Åh känner igen det där med att påbörja långa kommentarer. Skrev nyss ännu mer långt här till dig som jag raderade. Det spelar liksom ingen roll hur mycket en skriver- orden räcker ändå aldrig till.
Men jag läser & jag tänker mycket på era kommentarer. Är glad över att du och många andra är här och delar med er.
Kram <3