Att vara värd ett hjärta mitt i all oändlig smärta
Finns så mycket att säga, tänka & analysera runt hela ”sexuella övergrepp är vardagsmat, mäns våld och normaliseringen av detsamma.” [Aka våldtäktskulturen]. Men jag har inte tänkt vara den som gör någon djuplodande analys eller kommer med någon handfast lösning på problemet.
Jag vill bara lufta några funderingar och ställa en fråga som inte vill lämna mitt huvud.
Fundering 1: Män erkänner att de begått sexuella övergrepp och får pepp och hjärtan för deras mod ”Åh så himla fint erkännande gullis. Skönt att det inte var mig. Eller min dotter. Eller min syster. Som du våldtog. Hade kanske vart lite magstarkt att posta hjärtögon och tummen upp då?”
Fundering 2: Kvinnor erkänner att de blivit våldtagna av namngivna män. Får hot, hat och skammande som aldrig förr ”Åh din sinnessjuka rättshaveristiska kvinna. Hur kan du berätta om något som DU varit med om utan att *blurra* VEM det var som gjorde det?”
Fundering 3: (inklusive frågan)
Ponera att MarTin. T eller FreDrik. V helt plötsligt erkänner att de begått sexuella övergrepp under hashtaggen #ihave
VAD HÄNDER DÅ??? Imploderar världen? Får de hurrarop och ryggdunk för sitt mod? Leder det till rättsprocess? Rämnar patriarkatet? Eller fortsätter allt som det alltid gjort. Med kvinnohat till vardagsmat.
Kan inte sluta tänka på den här världens sjuka värdesystem.
På makten i orden och hur ingen någonsin kan förstå det som inte kan förstås.
-2 Comments-
Eller när jag läser debatten vidare och män (samt vissa kvinnor) ifrågasätter att det kan inte vara så många. Att en del tycker det går inflation i begreppet ”övergrepp” och menar att en del kvinnor har tagget #metoo för en ovälkommen blick, en klapp på armen och att det borde lämnas plats för de ”riktiga” övergreppen.
Och jag hatar att det får mig att tvivla på äktheten i min taggning. Jag kan erkänna att det är inga grova saker jag har råkat ut för (tack och lov!) men att det började på lågstadiet (och att jag redan då fick höra att det var mitt fel som inte sade ifrån) säger en del om kulturen i Sverige.
Sen alla män som inte bara taggar #ihave utan dessutom beskriver detaljerat vad de har gjort, samtidigt som de skyller på ”mansnormer”. Jag vill inte veta och jag vill inte höra. Det är inte synd om de männen som nåt offer för mansnormen. Kvinnor är offer i detta.
Jag tänker att en del av problematiken är vår infantila tendens att svartvitt dela in människor i ”onda” och ”goda” Att ”goda” människor som feministiska och antirasistiska krönikörer, politiker som definierar sig som feminister och problematiserar könsroller eller ensamkommande som kämpar för andra ensamkommandes rättigheter begått straffbara handlingar som sexuellt ofredande eller rentav våldtäkt blir liksom för svårt att föreställa sig. Och har de mot förmodan gjort det måste det vara offrens fel på något sätt.
Det är så mycket lättare för progressiva och ”medvetna” människor att mentalt döma och ta avstånd från tex Sverigedemokrater som begår sexuella övergrepp eftersom de ju är ”onda” och det bara är onda människor som begår den sortens handlingar.
Om man tar in fullt ut vad en ”god” person faktiskt gjort sig skyldig till och lägger skulden där den hör hemma så blir det mer eller mindre ett måste att degradera den personen till ”ond” och onda människor ”måste ”man ju klippa alla band till och aldrig mer ha någon som helst kontakt med. Det är för smärtsamt och plågsamt och därför inget realistiskt alternativ.Ungefär så tror jag faktiskt att människor i ganska hög grad fungerar.
Tänk om vi kunde se saker mindre i svartvitt och inse att det faktiskt finns alternativ ,som att ta helt och hållet avstånd från en persons handlingar men inte personen i sig. Ska jag vara helt ärlig så skulle jag med största sannolikhet absolut inte skilja mig från min man om det kom fram att han gjort sig skyldig till sexuellt ofredande eller sexköp för tio år sedan , för att ta ett exempel. Däremot skulle jag verkligen inte bagatellisera eller försöka släta över det han gjort. Eller skuldbelägga offren. Hoppas jag av hela mitt hjärta.
Och när det gäller mina barn så skulle de alltid vara mina barn som jag älskar över allt annat även om de så skulle ansluta sig till IS eller Nordiska Motståndsrörelsen, företeelser till och med jag som kritiserar termerna ”ondska” och ”godhet” ser som ondska i sin renaste form.