Det var ju bara ett skämt
Jag tycker att det går att skämta om allt.
Jag tycker att det i rätt kontext kan vara både viktigt och relevant att kunna skämta om hemska saker som döden, cancer, våldtäkt, krig, hemskheter och allt – ni fattar grejen.
Det betyder inte samma sak som att ett dåligt skämt är ett bra skämt.
Det är inte samma sak som att jag och många med mig kan vägra att skratta åt saker som inte är roliga. Det betyder inte att det är samma sak att mobba någon i lunchrummet med vidriga, rasistiska och sexistiska skämt som att skoja om något hemskt/ sorgligt/ obekvämt i en stå-upp-kontext.
Människor som kämpar hårt för “yttrandefriheten” ni vet vilka. De här som låter som repiga skivor som hakat upp sig:
“JAG FÅR SKÄMTA!!!! Jag får skämta! Jag får skämta…yttrandefriheten.. snyft”
Men sedan stör sig på och ondgör sig över att minoriteter och vi som INTE tycker att 50-åriga gubbar alltid är så himla roliga OCKSÅ FÅR UTTRYCKA precis de åsikterna:
“Du är tråkig. Jag skrattar inte. Du är en sexistisk rövhatt. Du var rolig på 90-talet nu är det dags att uppgradera om du vill vara med.” Och så vidare.
Ursäkta att det är lite jobbigt med yttrandefrihet ibland, men den går ju åt alla håll vettni. 😉