Feminismens syfte och begränsningar
Idag tänkte jag skriva lite om min syn på feminism. Ni är ju ändå så sjukt svårflörtade. (Men näe bara skit i att kommentera då vettja… hehe jag är inte alls bitter ;))
En av de saker jag funderat på är feminismen generellt, hur viktig den är för att kunna uppnå jämställdhet. Och hur mångfacetterad den kan vara när vi dessutom adderar en intersektionell analys.
Men jag känner också en oro över att en del verkar tro att feminism är någon slags Messias som inte BARA ska vara ett verktyg för att nå jämställdhet, utan ett verktyg för att uppnå ALLT!
Eftersom feminister ofta är benägna att lyssna på, och försöka förstå, historier av förtryck, ofta kanske har förstått betydelsen av att inte ta tolkningsföreträde i miljöer där privilegier gör dig till en del av förtrycket, och helt enkelt inte vill vara samma slags douchebags som antifeminister eller jämställdister så finns också en fara att vi glömmer bort grundpremissen. Det vill säga, feminism som ett verktyg för att nå JÄMSTÄLLDHET
[jämställdhet innebär att kvinnor och män har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet. Jämställdhet är närbesläktat med jämlikhet. Medan jämlikhet rör alla människors lika värde är jämställdhet emellertid förbehållet förhållandet mellan könen.]
Jämställdhet ligger alltså i förtrycket mellan könen, det strukturella förtryck som innebär att män som GRUPP (obs!) förtrycker kvinnor som grupp. Det finns också speciella utmaningar med just förtrycket mellan könen, dels är män/kvinnor ungefär 50/50 (jag skriver ungefär för det finns också en hel del människor som inte identifierar sig med de binära könen) dels lever många i heterosexuella förhållanden, dvs. med individer ur den förtryckande gruppen.
Det dilemmat, att vi lever nära, och faktiskt älskar de individer som ingår i strukturen som förtrycker oss gör det hela än mer komplicerat. Men även om vi inte är heterosexuella, även om vi inte definierar oss som man eller kvinna så påverkas vi av att män som grupp genom historien och nu totalt har dominerat hela vårt samhälle, vår värld. Den patriarkala maktordningen finns ju alltid närvarande, även när dimensioner som klass, etnicitet, sexualitet tas med i analysen. Den skär genom allt.
Och det får vi inte glömma bort.
I vår iver att lyssna på alla individer får vi inte glömma grunden, att det är ett strukturellt förtryck vi pratar om. Om det försvinner på vägen är vi inne i ett så ultraliberalt superindividualistiskt tänk att vi lika gärna kan slänga all kamp mot strukturer på soptippen. Jag är så otroligt medveten om hur många människor som lider och kämpar på med sina liv så gott de kan. Lidandet, sorgerna, förlusterna, ilskan, skammen är inte kopplat till vare sig kön eller någon annan dimension.
Vi är alla människor.
Men tillbaka till feminismen. Den är i grunden alltså bara ett verktyg för att minska ojämställdhet mellan könen. Hur vi använder oss av och förstår det verktyget kommer naturligtvis att påverkas av en mängd andra faktorer, som vart vi är födda, vad vi har upplevt, vilka andra förtryckande strukturer vi måste förhålla oss till. Jag tror inte att det alltid går att vara överens, jag märker hur de andra förtryckande strukturerna ibland verkligen ställer till det. När någon pratar om betydelsen av färger på kläder, raljerar om “idioterna som klär sina barn i små könsuniformer” så skymtas ofta också ett illa dolt klassförakt upp till ytan. Men samtidigt så är könsuniformerna oerhört problematiskt för alla som inte vill eller kan passa in i den binära, statiska uppdelningen av kön.
Det är komplicerat, jag påstår absolut inte något annat, och jag älskar att feminismen är dynamisk, levande och mångfacetterad. Men den löser inte alla problem.
Det är inte syftet och har aldrig varit.
-10 Comments-
En kommentar som kanske inte har så mycket med just detta inlägg att göra utan mer ett förslag till framtida skrivande. Motståndet. Att bemöta muren av okunskap och ovilja. I sociala medier, på jobbet eller hemma. Är det ens värt att försöka frälsa dem med sina kloka argument och sin beskrivning av verkligheten? Det är onekligen lätt att ge upp.
Hej Alex! Nej jag tycker inte att det är värt att lägga en massa energi på att frälsa människor som inte vill det. Jag tänker till exempel att jag vänder mig till människor som vill förändra, som är intresserade av jämställdhet och som av någon anledning läser detta. Jag bråkar väldigt lite med folk om de här frågorna, vill folk leva ojämställt och är nöjda med det så tycker jag att det är helt ok. Men! Det kan ofta också vara så att människor inte förstår varför de mår så dåligt, varför deras relationer dränerar dem på energi och varför samhället fungerar som det gör. Då tänker jag att kunskap verkligen kan vara en ögonöppnare som får folk (fra kvinnor) att bli intresserade. Som sagt var irl bråkar jag inte så mycket, finns några undantag, om någon säger/gör saker som verkligen passerar gränsen (alltså tex rasistiska eller sexistiska grejer). På nätet kan det ibland vara värt att gå in och skriva kommentarer så att andra ser att vi är fler (inte för att omvända de som bara bråkar/inte vill se/låtsas inte förstå osv). Och så hemma förstås, en ständigt pågående dialog om jämställdhet. Jag tänker att det är absolut nödvändigt att prata och förhandla med personen jag valt att leva med.
Håller med om att det ibland är lockande att bara lägga ner, och ibland tycker jag att det också kan vara ok att göra det. Vi ska liksom inte gå sönder helt och hållet i kampen för ett bättre liv och samhälle. Tycker också att andra kloka människor kan inspirera, böcker och texter som ett sätt att ladda batterierna igen. Tänka på att det finns väldigt många som kämpar för samma saker och att vägen är målet 🙂
Tack så himla mycket för att du kommenterade! Jag ska försöka skriva mer om det här ämnet framöver också, kram!
? men jag hann inte med att kommentera på förra inlägget. Har tänkt på en sak sen du skrev att du inte var projektledare på semestern. Jag vet inte hur vi ska komma dit. Det känns som att alternativen är att jag gör det mesta, eller så backar jag helt så att maken kan göra det. Att jag backar 50% och bara för exakt halva jobbet (vilket borde vara det rimliga) funkar inte för då är det liksom inte tillräckligt som blir ogjort för att maken ska fånga upp. Ett önskeinlägg från mig är hur ett par kommer vidare ur denna typ av sits. Att vi liksom växeldrar (även om jag drar mest) istället för att dela.
Haha förlåt Jenny! Ni som kommenterar nu och då är ju inte de som jag klagar på haha 😉 Johan tror att jag skrämmer iväg läsare genom att hålla på och skamma för att de inte kommenterar, han bara: “Du vet de vill ju bara läsa och ta det lugnt”.
Jaja hur som helst, en superbra fråga. Jag kommer att faktiskt att lyfta projektledarrollen i en fredagsfråga då det kommit in en liknande fråga som din dit (blir mest troligt nästa fredag). Det jag funderar på är när och i vilka situationer ert dilemma uppstår? Jag tänker spontant att vissa saker är lätta att “dela på” och andra behöver liksom delas upp på andra sätt. Om du har något konkret exempel får du jättegärna dela med dig om du vill!
För oss är det så att alla “vardagsmåsten” funkar lätt att dela på, dvs hämta/lämna på förskolan, handla, laga mat, köra diskmaskinen etc. Det som är problemet är sådant som inte riktigt “måste” göras och även om det kanske måste göras någon gång så är det i så fall “senare”.
Ett klassiskt exempel för oss är tvätten. Att det som funkar bäst är 1, om jag gör det själv alternativt ber maken att kan du sätta på en tvätt när du kommer hem. Eller 2, att jag helt enkelt (också) “glömmer bort” och så är tvättkorgen helt plötsligt full och kläderna slut och då kommer maken på att vi behöver tvätta och så kör han typ en maskin per dag tills tvättkorgen är tom (vilket ju innebär att han gjort all tvätt och jag ingen). Men gör jag så att jag försöker dra ner på tvättandet till “min” del så blir ju tvättkorgen aldrig full och tvättbehovet synliggörs inte för maken på samma sätt.
Vi har försökt att ha ett tvättschema så att vi har vissa tvättdagar och att båda då skulle “veta” att då ska vi tvätta, men det höll inte. Jag tycker heller inte att det var ultimat för egentligen behöver vi inte tvätta varje färg/tvättyp en gång i veckan utan det är snarare så att vi har själva tvättbehovet varje 1,5 vecka. Då känns alternativet för att hålla schemat att tvätta halvfulla maskiner eller köpa mer kläder så att vi skulle kunna tvätta varannan vecka. Är inte så sugen på något av dessa.
Vi har ungefär samma problem när det gäller handdisken (som för oss är knivar, träredskap, ugnsplåtar och gjutjärnspannor) som bara blir liggande när vi kör diskmaskinen med resten.
Hmm.. jag har funderat på ert dilemma Jenny och den knepigaste biten är just när det handlar om att vilja att “den andra” liksom ska tänka precis som en själv. För er verkar det inte längre handla om att den ena gör mycket mer eller mindre i praktiken. Visst förstår jag dig rätt att det handlar mer om att du är den som driver frågan? Jag ska börja med att helt krasst säga att jag tror att en del skav i nära relationer är helt ofrånkomligt (och oavsett kön på de inblandade) så att lyckas få till det 100% perfekt när det gäller allt som ingår att leva tillsammans tror jag är en utopi. Men jag förespråkar alltid att prata om det som är “skavet” går det att på något sätt beskriva exakt det du beskrivit för mig för din make? Och lyssnar han då eller slår han i från sig? Jag kan själv uppleva att när en levt länge tillsammans blir vissa ämnen som himla svåra att ta upp men en del av utmaningen (framförallt som kvinna i en heterorelation) är att ändå göra det. Och det är orättvist och det tar energi, om det känns för jobbigt är det andra alternativet acceptans. Över hur det är och över hur det blir och sedan varje dag fråga sig själv hur mycket det kostar och hur mycket det ger. Trist svar, jag vet och det finns mer att fundera över kring det här, jag och Johan tillämpar ju inte 50/50 metoden helt och hållet utan kör en metod som handlar om att till en början lägga MER på honom. Vi tycker att det kompenserar en del för våra roller. Jag kommer att skriva mer om det här framöver!
Det är så roligt att du är tillbaka, Sandra! Har följt dig genom flera bloggar och saknat dig i de perioder det varit lite tyst. Jag tycker inte att bloggen behöver vara roligare, jag är på din linje och håller med om att det är, emellanåt, för jävligt tunga och viktiga frågor. Ditt djup och stora kunskap, och din (och allas) vår ilska behövs!
För övrigt undrar jag samma sak som Jenny.
Och jag ska bli bättre på att kommentera.
Åh tack Helena! Vad glad jag blir! Härligt att du skriver om ilska som nödvändig och positiv, jag har mycket tankar runt just den grejen (kanske kommer i ett inlägg framöver :))
Se svaret till Jenny här ovanför! Har fått in en fredagsfråga om projektledarrollen så det kommer mer framöver!
Och tack för att du tog dig tiden att kommentera, det är så himla roligt att få lite respons på grejerna en skriver, kram!!
Ja, här är det väl säkrast att man kommenterar, då 😉 Skoja bara! Fast jag håller med dig om att det är sjukt svårt att locka fram kommentarer ur folk, även om det i mitt fall kanske skulle underlätta om jag bloggade aningen oftare…
Hur som helst, för mig var det en sådan enorm lättnad att hitta feminismen, för det var som att fokus plötsligt ställdes in rätt och saker och jag kunde se saker klart och förstå hur de hängde ihop. Och tack vare det kan jag göra något för att påverka och förändra. Jag kanske inte kan påverka så många andra, men jag kan i alla fall göra en förändring i min egen familj, som mitt barn förhoppningsvis kan föra vidare in i framtiden. Babysteps, liksom.
Haha ja Helena annars blir det bara en massa gnälliga inlägg om hur lite ni kommenterar 😉
Nä men på riktigt säger samma till dig som till Jenny, ni som redan kommenterar nu och då är jag supertacksam över- du är ju verkligen en av dem, så tack för det <3
Håller med om det du skriver om feminismen, små steg är också bra steg helt enkelt!