En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:

“Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: “Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.

Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här “moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)

Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att “hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.

Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?

De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).

Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.