Nu händer det!
Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken “Boken”

Boken Jämställd vardag kommer ut den 8 mars 2023! Läs mer under fliken “Boken”
Karlskoga, Linköping, Stockholm, Umeå, Lövånger och Mölndal – resan för att prata om jämställdhet, hållbarhet och den ojämställda stressen fortsätter.
Vardagens kamp, den så kallade fritiden. Det där omöjliga som vi håller på med hela tiden. Att inte bara överleva, utan att också vilja leva. Engagera sig. Kämpa för att förändra saker. Ha roligt. Få en chans att ta hand om de vi älskar och oss själva.
Min ambition och mitt mål är att få så många som möjligt att förstå vinsterna med att omsätta det som är viktigt för oss människor i praktiken. I det stora och i det lilla. I ditt hem. På din arbetsplats. I din lokala förening. I din kommun. På din skola. Med dina vänner. I det offentliga rummet. I det privata rummet. I en butik nära dig. På dina barns förskola. Universitetet. Industrin. Hemtjänsten. Facebookgruppen. Lunchrummet. Styrelserummet. Omklädningsrummet.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Framöver väntar Örebro, Göteborg och Stockholm samt naturligtvis mellan resorna återhämtning, vila och stunder av stillhet i mitt vackra Stämningsgården. Ta hand om er och hör av er om ni också vill boka in en föreläsning i höst! //Sandra
⭐️Stort TACK till alla er som kom och lyssnade på mig idag i Strömstad och till arrangörerna som möjliggjorde dagens föreläsning om den ojämställda stressen:
♦️ABF ♦️F! ♦️Vänsterpartiet♦️S-kvinnor♦️fackförbundet Kommunal och ♦️Kvinnojouren Emelie.
Så tacksam över att få prata om det här _livsviktiga ämnet_ ännu en gång:
⏳Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]
⚖️Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.
Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.?❤️
✨INTERNATIONELLA KVINNODAGEN✨
~Strömstad~ För ALLA + Fri entre!!
? Snart är 8 mars här med tid för kärlek, engagemang och kvinnokamp.
? Jag kommer dagen till ära att köra den ojämställda stressen:
?En föreläsning om brödsmulorna som ligger kvar på bordet. Tvätten som aldrig tvättar, viker och lägger sig i rätt byrålåda själv. Alla de där födelsedagarna som ingen minns, gympasäckar som ska packas. Helhetsperspektivet och projektlederiet. Om varför individuella hanteringsstrategier inte räcker när det är hela samhället som är skevt.
Och sist men inte minst: Om utmattningens orimliga konsekvenser och vad vi behöver göra nu. ??❤️?
Hoppas att ni som har möjlighet vill hänga där med mig!
Lokal: Folkets Hus Strömstad Tid: 11.00-13.00
Jag har tänkt en hel del på det här med emotional labour senaste tiden. Det där relationella_emotionella beteendet som knappt ens har en vettig svensk översättning.
Den där känslan av att ni vet… kommer ni håg den här radiodängan av Omi som var populär för något år sedan? Ni vet känslan när en sitter och glatt sjunger i bilen och samtidigt inser att texten sätter fingret på något relevant om hur män ständigt blir frestade av andra kvinnor men kan hålla sig till en kvinna om hon ser till att vara STÄNDIG KÄRLEKSJOUR och glad, härlig och peppig. Inget utrymme för någon jävla PMS eller tjat om städning där:
Johanna Lindqvist, journalist Knäck Media och Sandra Lindström, leg. psykolog Act Now Foto: Malin Grönborg
Nu kan jag äntligen berätta! Jag har gått och blivit med podd!!
Jag lärde känna journalisten Johanna Lindqvist när hon intervjuade mig inför en föreläsning i början av det här året och efteråt tog hon kontakt med mig och frågade om jag ville podda med henne. Vad jag svarade kan ni höra själva i första avsnittet. 🙂
Johanna och hennes syster Emma är skitcoola, de startade journalisternas #metooupprop #deadline så att jag nu får podda med Johanna känns ju asgrymt. Jag kommer att påminna er här på Jämställd vardag när vi släpper nya avsnitt. Det blir varannan fredag med premiär I MORGON!! Vi finns på Instagram som @systemfelpodden så jag tycker att ni kan gå in där och följa oss också.
Pssst… en liten hemlis…officiell premiär i morgon, men det går redan nu att tjuvlyssna på första avsnittet här:
I vår familj är jag ansvarig för att byta däck på bilen.
Jag har räknat ut att det tar mig MAX 1,5 timme per år. På riktigt.
Totalt: 30 minuter á 2 ggr per år. = 1 timme per år.
Jag har då räknat bort tiden det tar att boka via nätet, bära däcken i och ur garaget. Kanske tillkommer ca. 30 minuter. Betalar ungefär 300 kr. inkl.moms för den här arbetsuppgiften.
Det här med att byta bildäck har alltså i hundratals år (ok jag överdriver men poängen ni vet!) använts av vissa som en fullt rimlig arbetsuppgift att jämföra med att tex plocka i och ur diskmaskinen.
I vår familj turas vi som TUR VAR om med att plocka i och ur diskmaskinen.
Jag har räknat ut att det tar oss ungefär 121 timmar per år. På riktigt.
Vi plockar i och ur MINST en gång per dag, när barnen är hemma och lediga kan det också bli två gånger per dag. Om vi räknar bort tiden det tar att plocka av från bordet till diskbänken, torka bord, biskdänkar, ställa in i kylskåpet, handdiska grytor, stekpannor m.m och sådant där som oftast faller på i- och -ur plockarens lott, så skulle jag säga att det tar 10 minuter att plocka i och 10 minuter att plocka ur.
Det blir 20 minuter per dag á 365 dagar per år. = 121 timmar per år.
OBS! KAN NI SNÄLLA KOMMA IHÅG DETTA NÄSTA GÅNG NÅGON VILL JÄMFÖRA S.K “KVINNO-SYSSLOR” MED S. K “MANS-SYSSLOR”.
Och kom ihåg det när folk säger att det är fint att inte hålla på och prata så himla mycket (ni vet det är ju sååååååååååååå oromantiskt) utan att det skönaste läget är när alla bara gör det som de är “bra på” eller det som faller sig “naturligt“.
Jag kan lova er en sak: När saker faller sig naturligt och känns sköna så blir de normativa, könade och jävligt ojämställda. Och det suger.
En sak som är asvår är den här strategin som många män använder, att helt lägga ner all förmåga till initiativ och drivkraft i Hemmet AB, relationen och föräldraskapet. Passivitet och att vänta ut som härskarteknik. Det verkar som att skammen över att vara lat helt har försvunnit för en generation av män, de har inte den äldre generationens Luther sittande på sin axel utan bara driver runt. Är sköna. Skulle aldrig lägga en sekund på att anstränga sig lite extra för någon annans skull:
“Jaha men jag gjorde ju den där enda grejen som jag blev tilldelad av dig att göra. Det är lite svårt, jag behöver ungefär 7 påminnelser, men kolla nu så duktig jag är. Det här är ordnat. Jag är minnsann en liten familjens projektledare också va?? (Förväntar sig hurrarop & applåder). Oj jaha behöver hunden mat och promenad? Men HUR ska jag komma ihåg att ha koll på allt om INTE DU påminner mig.” (När en påminner: “Det där hade jag precis tänkt göra, så himla onödigt att du säger det.) Det här resonemanget, det här manssättet att bemöta med motstånd istället för med ödmjukhet, icke-agera och gaslighta är fan ett krig som är helt omöjligt att vinna.
Även om jag tror att framtiden handlar om att hitta nya långsiktigt hållbara, rättvisa och respektfulla sätt att dela på vardagens bördor (oavsett kön på de inblandade) så förstår jag fullt ut längtan efter att få de här “moderna männen” att lyfta på sina rövar och göra lite mer. Och då menar jag inte hittepå-uppgifter som att byta däck på bilen två gånger per år eller tänka och klaga på saker utan att lyfta ett finger för att göra något åt saken. Det är oerhört irriterande med s.k jämställda män som lärt sig EXAKT hur de ska uttrycka sig, men i praktiken glider runt och beter sig som förvuxna tonåringar eller ja… jag är faktiskt väldigt emot att använda mig av uttrycket mansbebisar, men jag förstår varför många gör det. Jag tycker personligen att det uttrycket är förnedrande och framförallt att det lyfter bort ansvaret från vuxna män(niskor) som inte alls är bebisar. De sköter sina jobb, det har fixat sin skolgång, men de skiter helt enkelt i resten. De utnyttjar fullt medvetet ett system som sliter sönder kvinnor och som är jävligt soft för dem. De suger med alla sina manliga privilegier ut kärlekskraft ur kvinnor som de lever med. De är vampyrer som upprätthåller ett samhällssystem där det som i teorin beskrivs som lika rättigheter i praktiken är slaveri. Städa, tvätta, komma ihåg, driva på. Bygga ett liv, upprätthålla relationer, lyssna och försöka förstå andras behov istället för enbart sina egna. Fixa allt. Lösa problemen. Vrida sig själv ur led för att få honom att inte känna sig kränkt, nedtryckt, ledsen. Samtidigt som du ska vara uppriktig, få livet att fungera. (Påminna utan att verka tjatig, styra upp utan att bli anklagad för att var ett kontrollfreak, känsloknega utan att någonsin få betalt.)
Om en situation är trevlig, magisk och underbar beror det ofta på att någon har ägnat tid, kraft och energi på att det ska kunna kännas så för en stund. Vardagen, varje sekund, varje val som bildar våra gemensamma liv. Män som lever med kvinnor behöver fan generellt lyfta sig så mycket i kragen. Jo ALLA MÄN. Jag orkar fan inte me disclaimern INTE (alla) längre. Ta fram superfarsan, som jobbar heltid och samtidigt bakar bullar, hjälper barnen med läxor, är klassförälder, fixar presenter till läraren. Relationsarbetar, påminner sin partner om att “hjälpa till” samtidigt som han försöker förstå och fråga upp kring den andres behov. Engagerar sig ideellt (för en bättre värld) och fortfarande känner att HAN INTE RIKTIGT RÄCKER TILL SOM MÄNNISKA.
Ni vet sådär som väldigt många kvinnor är/ har det. Och då har jag inte ens nämnt att kvinnor dessutom ska parera/hantera/ leva med /kollegor/ släktingar/ okända män som går över gränser. Skämtar som sexistiska svin, tafsar, våldtar, hotar, funderar över varför samtycke är så himla viktigt och blir jättearga om någon påtalar att det är ett problem. Ser kvinnor och kvinnors kroppar som sin egendom. Det är en annan sak, men visst är det samma sak? För vi lever i det här. Dag efter dag. Och det är så jobbigt med rättshaverister som tjatar om sina våldtäkter och att de i stort sett är rättslösa vilket alla vi som träffat våldtäktsoffer har vetat i alla år. Men nu måste männen lyssna på kvinnor och det är så jobbigt och svårt. För visst det är _jobbigt_ att bli våldtagen: men visst är det lite jobbigare att behöva lyssna på tjatet och tjafset om hur jobbigt det är?
De flesta män vill behålla status quo där våldtagna kvinnor, ler och bakar bullar och tar hand om barn och hem och där samma kvinnor sätter ord på och förklarar och försvarar mäns känslor och agerande. De är ju så fantastiska..inte alla… Jo alla… inte alla… Jo men men min man han är annorlunda; hans tillkortakommanden beror på: Personlighet, charmig förvirring, glömska, diagnosen som han fick eller aldrig fick, eller på MIG som är så pedant, PMS:ig, utmattad, tjatig och jobbig (ful, tjock, tråkig och ointressant).
Så fungerar det i landet där jämställdheten gått för långt.
Jag har skrivit ett kapitel i en antologi om psykologer i primärvården.
En av anledningarna till att jag valde att starta eget, jobba med utbildningar och föreläsningar istället för med behandling och rehabilitering var för att kunna lyfta och belysa det strukturella problemet med stress och utmattning i vårt nutida samhälle. Det är ju helt orimligt att de människor som jobbar och sliter för att plåstra om individer en och en i taget längs vägen själva riskerar att braka in i den berömda väggen. Jag vet inte om det är ok att säga såhär; men jag är så himla stolt över att jag vågade ta det klivet. Ibland när jag tänker att jag inte orkar hålla på längre så påminns jag om att det finns en mening och ett syfte med att jag håller på och tjatar om det här ämnet i tid och otid.
För som jag skriver i mitt kapitel om den ojämställda stressen:
“Tiden, orken och energin kan inte enbart räcka till för lönearbete. Det är vare sig rimligt eller långsiktigt hållbart. Som vi i dagsläget har organiserat våra liv krävs det att vi också orkar lägga ett antal timmar varje dag på obetalt arbete. Sköta om hemmet. Ta hand om våra barn. Hjälpa närstående. Utöver det faktum att vi behöver ta hand om oss själva. Sova på nätterna, äta och få stunder av återhämtning. […]
Vi har byggt in ett gigantiskt systemfel i hur vi organiserar våra liv. Vi vet att sjukskrivningstalen blir mer jämställda när män jobbar inom kvinnodominerade sektorer, i praktiken försöker leva jämställt och tar sin del av föräldraansvaret. Det ökar alltså risken att bli sjuk av stress om vi försöker leva jämställt och rättvist. Hur sorgligt är inte det faktumet? Hur kan den kunskapen få existera utan att vi gemensamt tar ett krafttag för att bryta den strukturella problematiken? Hur ska vi gemensamt kunna bygga ett långsiktigt hållbart sätt att leva.
Det är ett samhällsproblem och inte en kvinnofråga.”
En sak som den heteronormativa kärleksrelationen gör med kvinnor.
Den får oss att bortse från väldigt mycket som vi inte skulle godta i något annat sammanhang.
Vi älskar, bortförklarar och förlåter. Gång på gång. Det är för övrigt en väldigt mänsklig egenskap och det enda sättet att upprätthålla relationer över tid. För alla människor gör misstag ibland. Är småsinta. Trötta. Ledsna. Irriterade. Arga. Orättvisa. Dumma.
Men de mönster som byggs upp innanför hemmets väggar när män och kvinnor i en romantisk kontext ska organisera ett gemensamt liv är sällan lika vackra som den första kyssen. Löftena som ges. Kärleken som ska lösa allt. Ofta krävs det en separation eller skilsmässa och en viss distans för att ni ska kunna sätta ord på det. För saker förändras inte från bra till dåligt från en dag till en annan. Det smyger sig på och så normaliseras det. För er och för den ni lever med. Eftersom vårt samhälle bygger på en monumental ojämställdhet så vävs det in i våra relationer, i våra liv. I allt vi gör och allt vi inte gör. I orden vi använder och i orden som aldrig sägs.
Jag har mött det här så många gånger genom åren, efter att förhållanden tagit slut kryper historien fram. Ofta kantad av övergrepp, kränkningar och svek. När det inte har varit så illa, kanske det mer handlat om vem som egentligen gjorde vad. Hushållssysslor, föräldraledighet, VAB, deltid. Ansvar, vem som kom ihåg. Vem som steg upp på natten när bebisen skrek. Eller helt enkelt bara vem som gav mer kärlek i relationen.
Det är så vackert här nu. Naturen. Fåglarna. Konsten. Musiken. Litteraturen.
De storslagna stunderna och de små stunderna.
Men vad hjälper det när män envisas med att fortsätta förtrycka, exploatera, objektifiera och sexualisera den ena halvan av befolkningen?
Ni borde verkligen, verkligen skämmas.
I min förra blogg blev några män ledsna när jag skrev om allt dumt som män gör. Men konstigt nog var det nästan ingen man som skrev att han var ledsen över allt män gör mot kvinnor. Det var ingen som skrev: ”Herregud det är så fruktansvärt vidrigt. Att män år 2013 misshandlar, våldtar och dödar kvinnor. Tycker att det är naturligt att använda kvinnor som objekt, köper kvinnors kroppar, ser kvinnor som andra klassens medborgare och inte ens märker att kvinnor utesluts och osynliggörs i så många sammanhang.” Ingenting har förändrats. Jag hans skriva exakt samma sak nu. Bara byta ut året 2013 mot 2018. Fortfarande blir många män mer ledsna över att höra sanningen än av sanningen i sig.
Jag tänker på män som säger att de är för jämställdhet och sedan använder sig av alla de osmickrande och patriarkala beteenden som finns att tillgå. Framhäver sig själva. Mansplainar. Trampar på andra för att få mer makt själv. Är gubbsäkra. Överlåter ansvar för relationsarbete och hem på ett ytterst normativt sätt.
Det är inte lika härligt belönande att vara den som plockar upp skitiga sockor från badrumsgolvet, utan att förvänta sig ett tack, som att vara den kulturella, feministiske mannen som skriver vackra texter.
Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen.
Och vet ni vad? Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld.
Det går bra att leva ett gott liv utan att trycka ner andra längs vägen.
Till sist.
Män säger att de är är rädda för att bli falskt anklagade för våldtäkt.
Kvinnor blir våldtagna varje dag. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
Män säger att manshat är ett stort problem och att #metoo gått för långt.
Kvinnor blir misshandlade psykiskt och fysiskt. Ibland så illa att de dör. En kvinna var tredje vecka här i Sverige. Främst av män som de känner.
Män som de trodde att de kunde lita på.
När vi dekonstruerar vår kultur. Vår normalitet. Vår syn på män och kvinnors agerande. Då är det svårt att inte se förtrycket och privilegierna. Hur de lever, frodas och upprätthålls. I våra hem, på våra arbetsplatser, i kulturen, i TV4-soffan, bakom stängda dörrar och inför öppen ridå.
För att förstå och förändra, måste vi våga se.
Lyfta upp det normala i ett obarmhärtigt strålkastarljus och se verkligheten förvridas till den fula sanning som vi just nu lever i. När ni sett då har ni inte längre någon ursäkt. Då är det dags att göra. Då är det dags att plocka bort ordet “..men” efter:
Jag är för jämställdhet, men… (för oss är det svårt, i vår förening fungerar det inte, i vår familj fungerar det inte, för mig fungerar det inte.. osv i all evighet.)
Just idag kanske det är DU som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter och sedan säga orden:
“Jag är för jämställdhet OCH idag gör jag det jag kan. I det stora eller i det lilla.”
Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.