Dubbelbestraffning deluxe eller kvinnors verklighet
Är så glad över att nu ha en skrivarkollega här på Jämställd vardag, när Irja tackade ja till min förfrågan kändes det verkligen som en winwin på alla sätt! Nu får ni dubbelt så mycket tankar och texter kring jämställdhet, feminism och vardagslivet och jag får pepp, glädje & inspiration på köpet. Vill gärna att ni som läser också är delaktiga. Tyck till om stort och smått. Fråga. Kom med förslag på ämnen som vi kan skriva mer om- det är alltid uppskattat!
***
Jag blir så himla glad när jag märker att de normativa (oerhört ojämställda) förklaringsmodellerna inte längre blir lika användbara. När vi börjar se och förstå vad som egentligen är problemet (och också verbaliserar det!) så händer det något. Jag såg häromdagen hur en random man i ett kommentarsfält bara:
“Men kvinnor och deras julhysteri, jag vill inte göra julen på det sättet.” (Inte ordagrant men ungefär så).
Där hade diskussionen lätt kunnat börja handla om något helt annat, typ vad är “rätt” nivå på julfirandet eller huruvida kvinnor har för “hög ambitionsnivå” och hur de ska sluta med det. Men. Istället lyfter en kvinna fram det som faktiskt till ofta är dilemmat/sakfrågan:
“Det är ju helt ok att känna så, det viktiga är väl då att du tar ansvar för att föra den dialogen och att ni tillsammans kommer fram till hur ni ska ha det.”
Jag säger det igen. Det finns inte någon svartvit sanning när det gäller hur, när eller vem som ska göra vad. Men tystnaden och passiviteten som många män gör, är verkligen både ett privilegium och ett beteende som lägger ansvaret hos någon annan. Jag har mött så många män som förklarar de mest sorgliga och destruktiva beteenden (alkoholmissbruk, otrohet, lögner, porrmissbruk) med att det är för att de varit “arga” på sina partners. Men har de någonsin tagit ansvaret att försöka sätta ord på det som skaver? Nej nästan aldrig. Många män är så vana att kvinnor ska fråga upp, lyssna och ta hand om inte bara sina egna känslor, utan även (magiskt) förstå och ta hand om deras (mäns) tankar och känslor.
Så, istället för att säga:
“Jag är jätteledsen nu, det känns tomt inombords. Jag känner mig otillräcklig. Jag är inte kär i dig längre.”
Så säger de:
…
Just det, ingenting.
Och så gör de istället dysfunktionella och otroligt patriarkala beteenden.
Det är motsatsen till att ta ansvar. Det är motsatsen till respekt och omtanke.
Och ja innan någon går i taket. Självklart finns det kvinnor som gör sådana här beteenden också, men generellt sett så verkar kvinnor tränas mer i att ta relationellt ansvar, fråga, diskutera och prata. Det beskrivs då ofta som att kvinnor:
Pratar för mycket. Ältar, tjatar, klagar. Är för känslosamma. Aldrig är nöjda. Har för hög ambitionsnivå. Tjattrar, kacklar, kvinnotjafsar rent allmänt. Istället för att bara vara tysta och härliga (som män).
Det är dubbelbestraffningen deluxe som kvinnor i vårt samhälle befinner sig i varje dag året om.
-6 Comments-
Kloka ord!
Tack Anna!
Min systers man är en sådan där man som verkligen kryssar i alla rutor för patriarkala beteenden. Tycker att min syster tänker för mycket, höhöar åt våld i sport och sexistiska skämt, men framför allt den där tystnaden. Locket på alla tankar och känslor. Följden i hans fall blev att han för ett antal år sedan plötsligt drog hemifrån, utan att säga något, han bara försvann och hörde av sig typ dagen efter. Min syster och han var sedan separerade under några månader för att han var tvungen att tänka över deras förhållande. Så småningom kom han tillbaka och de gick i parterapi.
Några år senare gick hans mamma plötsligt bort och självklart var det locket på för de känslorna också, tills han en årsdag satte sig i bilen och körde iväg utan att höra av sig på ett alldeles för många timmar. Sedan var han hemifrån ett par dagar tills han hade bearbetat det. Och vem får ta ansvaret för allt, inklusive honom och hans känslor? Hans fru såklart. Verkligen jättesunt beteende.
Åh så hemskt för alla runtom honom, speciellt för din syster…
Gott Nytt på dig också Helena- peppar för 2017! Mer feminism och mindre patriarkat om jag får bestämma 🙂
Klockrent! Sorgligt nog …
Ja, det är hemskt 🙁